tisdag 29 december 2009

Jag blir knäpp!!!

Bara gråter o gråter, mår skit kasst,
vill inte in på ett nytt år utan dig,
vill inte fira en födelsedag utan dig,
inte en nyår utan dig,
inte ett liv utan dig.

Tog 2 st atarax (10mg) i går,
men fick inte sovit ändå,
slängde mig fram o tilbaka oroligt,
och bara grät.

Jag orkar inte mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag vill inte leva utan dig lillebror

☆ Om tre dagar ☆

Skulle du fyllt år,
du skulle forhoppningsvis
på ditt eget lilla korkade sätt,
åter säga,
nu smäller dom för mig,
jag fyller ju 24 år *ler*
Precis som när du var liten.

Troligen hade du inte varit med oss,
utan hängt med polarna istället,
men jag hade vetat, att vid tolvslaget,
väntade du på mitt samtal, och jag hade ringt!

Istället får jag vara vid din askminneslund,
på en kyrkogård,
vid tolvslaget,
och sjunga för dig och skåla för dig,
och fortsätta gråta min tårar.

Det hjälper inte, och det gör inte mindre ont,
men vad ska jag göra?
Jag kan inte styra över hur jag mår,
hur jag känner mig,
eller över mina tankar

♥ ♥ ♥

lördag 26 december 2009

Vadjagegentligenskulleviljagöra

Gå ut o lägga mig i den kalla snön o frysa ihjäl.
För när jag dör, är jag med dig,
och då har jag ingen sorg längre.
men vilken jävla otur för mig då att snön smält bort.
Men om jag dör, får jag aldrig träffa mitt barn igen,
så där har ni andledning till varför jag fortfarande lever.
men i bland kan jag ändå tänka på hur skönt det skulle vara
att få dö o träffa dig igen.
Att jag är knäpp, det vet ni sen innan,
men visste ni hur knäpp?
Precis så jävla knäpp att jag tänker på min egen död
flera ggr om dagen.
Jag tror jag måste sova litegrann o släppa mina tankar

fredag 25 december 2009

Överlevt

Den första julen utan dig,
den första julen med dig som död.
Du var saknad, och det är svårt att förstå,
att inse, att vår sista jul tillsammans,
firades för två år sen.
På ngt sätt,
tror jag du var med på ett hörn,
desto mer trodde jag det,
när mamma visade mig godispåsen.
"varsågodis"
Det är ju DINA ord,
dem du stal från kioskgubben
och retade gallfeber på mamma med.

Fina fina lillebror,
jag saknar dig så och jag längtar så
tills dagen vi möts igen kommer.




Om du varit med i går, hade du ätit dig proppmätt på maten,
knäppt upp brallorna för att få plats med mer,
skrattat åt Leias alla upptåg,
och njutit av samvaron.
Varit stolt över vår stora bror, som faktiskt var med,
iaf på hörn med skype, men du hade blivit så glad.
Du hade buffat o mobbat lite på Krille o Eric,
och följt med ner o rökat var gång och tiggt
till dig sistan. Du hade ätit för mkt godis,
och smsat för mkt, men du hade varit här
och jag hade kramat dig så hårt och aldrig
släppt i väg dig. Du hade fått slita dig loss
för att bli av med din jobbig stora syster,
men du hade vetat, att jag älskar dig oändligt,
och jag hade vetat att jag gjort allt för att du skulle veta det.


FY FAN VAG SAKNAR DIG!

torsdag 17 december 2009

Gårdagen

Förflöt i all sin hast, och jag glömde,
just under den dagen (förträngde?)
att det var din 7 månads dag
i sju månader och en dag har jag lidit
av att vara utan dig.
Tårar mer eller mindre varje dag,
oftast när ingen ser eller hör,
för på ngt sätt, orkar jag inte dela min
sorg längre. Folk är trötta på att höra,
och jag orkar inte prata om det med
nya bekanta.
Så plötsligt,
är jag väldigt ensam i min sorg igen,
men jag mår fortfarande inte bättre.

Fast nu har jag iaf fått sova okej i två nätter,
men det kan ju bero på att jag tagit en halv atarax
och efter jag tagit den, är jag borta efter en halvtimme (MAX)
Och hör o vaknar ändå av Leia (vilket jag gjorde i natt)
Jag får snåla på de jag har, och sedan gå till fabror dr
och tigga i hop fler, för jag måste sova, och det
behövs tydligen droger till det, så då får det bli så!

Överlag..
har december mest varit skit och jag har mått värre
värst, förmodligen är det pga den nalkande julen
och din kommande födelsdag, den första som död
men klockan tolv lillebror,
så är jag hos dig o skålar,
det kan du slå dig i backen på,
för tolvslaget och alla rakterna,
är ju för dig lillebror



fredag 11 december 2009

Namnsdag

Hej Lillebror.
I dag är det din namnsdag. Din första som död.
Men tyvärr inte din sista.
Vi firar inte namnsdagar på ngt sätt, men det gör ändå ont,
fruktansvärt ont.
Vetskapen, känslan, och maktlösheten.
Grattis iaf på namnsdagen lillebror,
jag älskar dig

onsdag 9 december 2009

När natten kommer

och sömnen ska slå in,
då kommer minnena,
tårarna och sömnlösheten.
Det gör så ont, att inte ha dig längre.
Det känns så overkligt,
är det verkligen sant?
Mina tårar och min hjälplöshet säger mig det,
men min hjärna vill inte förstå,
för inom mig,
väntar jag fortfarande på att du ska dyka upp
och överraska.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket lillebror,
det gör så ont, det är så plågsamt
och inte värt det.
Allt jag vill, är att du kommer tillbaka ♥

lördag 28 november 2009

27 veckor utan dig

I förrgår kväll var vi hos dig. Mamma, Krille o jag.
Tände lite ljus, kan du tro? Det förra jag satt hos dig,
va fortfarande kvar hos dig, så det liksom de andra
ljusen blev tända.
Det var nästan lite mysigt hos dig. Kolsvart ute, och ett par ljus tända.
Hade det inte varit för det var så jäkla blött ute, och för att CM började,
hade jag stannat hur länge som helst, nära dig, på ngt sjukt sätt.

Vissa dagar påminns man mer om smärtan, andra
dagar flyter det på utan att man hinner tänka,
men det gör fortfarande så fruktansvärt ont,
när jag minns, att resten av mitt liv får jag leva utan dig :(

tisdag 17 november 2009

Är det inte konstigt?

I går var det ett halvår sen lillebror dog,
men det var också ett år sen min kusin dog.
Ett halvår emellan, på dagen.
Visst är det konstigt?


Var hos lillebror i dag, mamma, lillan o jag.
När jag satt där o tårarna föll,
sa lillan, men mamma, varför gråter du?
Du behöver inte gråta, det behöver du inte.

Som vanligt har hon egentligen rätt,
varför gråter jag? Det hjälper ju inte ändå,
jag kan inte få tillbaka min lillebror iaf,
för det, förstörde snällt hans kompis,
förstörde rätten att få behålla min lillebror,
förstörde mitt liv, tog min lillebrors, men till vilken mening?
Jag hoppas innerligt, att en dag, får du igen T.J,
en dag, hoppas jag du får känna smärtan jag känner,
en dag hoppas jag du får lida, för allt skit du gjort,
men framför allt, att du valde att ta min lillebrors liv.
För det var det du gjorde, det är DITT fel,
du kunde räddat honom, men valde att inte göra det,
du dödade honom. DU är en jävla mördare!

Och ja, jag är fylld med hat, jag vet jag borde förlåta,
men jag kan inte, min lillebror är min lillebror,
och han hade ett långt liv framför sig,
men T valde att inte ringa ambulansen,
och då valde han också, att min lillebrors liv
inte var värd att fortsättas, och för detta går han fri.
Trots lagen säger ngt annat

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

5 § Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1993:207).

6 § Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (1988:2).

7 § Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har gärningen begåtts vid förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel. Lag (1993:1462).

Jag tycker iaf att paragraf 7 är rimlig.


Men nu snurrar jag i väg det i all min ilska,
jag som bara skulle sända en tanke till
de som vi förlorat på ett år.

Först min kusin, sen min mormors bror, och till sist
älskade fina underbara lillebror
(som var den enda jag egentligen kände)

Vila i frid alla tre


lördag 14 november 2009

26 veckor

Snart ett halvår, vart tar tiden vägen?
När ska smärtan släppa?

Jag drömde om dig i dag, den var så verkligen,
den var så riktig.
Från ingenstans dök du upp, kramade mig hårt,
sa att allt bara var ett spel för gallerian pga skulder,
men att du fanns i närheten av mig hela tiden,
jag ser dig bara inte. Jag blev så glad, lycklig,
'för allt var bara bara en ond jävla dröm,
du var inte död, du bara gömde dig, och att veta det,
gjorde allt uthärdligt. Att veta att du måste hålla dig undangömd
var inget, du var ju i liv, det var det viktigaste, och kanske
en dag kunde vi träffas igen, och kramen jag fick, det var den
bästaste av bästa någonsin.
Sen vaknade jag, och det slog mig att allt bara var en dröm.
Du är fortfarande död, hur gärna jag än vill att det inte ska vara så,
så kan jag inte ändra på det, för 26 veckor sen höll jag din arm,
tätt intill mig, när du kropp försvann, och allt la av,
var jag ju där. Jag pussade på dig en sista gång, när vi lämnade
sjukhuset, var det sista gången i mitt liv som jag såg dig, för din
kropp är bara aska nu, men kanske, finns din själ kvar hos oss,
så det faktiskt är så, att även om jag inte kan se dig,
så är du alltid i min närhet?!

torsdag 5 november 2009

Vad är det nu då?

Som gör att jag mår så dåligt?
Började ju känna mig bättre, men denna veckan,
ja, den har verkligen varit bajs.
Nästan som i början, ni vet då sorgen
är så överhängande i allt man gör,
så är det igen. Och det är jobbigt,
det är störigt, det är fruktansvärt
och jag vill inte.
Jag vill inte vara ledsen hela tiden,
jag vill inte må dåligt i ett,
jag vill inte tänka fula tankar igen,
jag vill inte bli så ego.

Men jag kan inte låta bli,
hur gärna jag än vill,
så låter inte min hjärna göra det.

Jag hatar att ha så ont!
Jag hatar att du är död!
Jag hatar den jävla idioten som ringde ambulansen
och jag hatar de jävla drogerna

onsdag 4 november 2009

♥ Varje dag saknar jag dig ♥



I resten av mitt liv får jag lära mig att leva med det,
leva med den grymma smärtan,
att du inte längre finns hos oss.
I resten av mitt liv får jag leva utan min lillebror,
utan min superman, utan min ninja turtle, utan
mitt syskon. Min dotter får aldrig lära känna sin
morbror, de minnena hon har kommer blekna,
och hon kommer bara minnas att "ni leker på kyrkogården".
Hon kommer aldrig få minnas o känna dig som vi,
det togs i från henne, och resten av mitt liv,
får hon se mig vara ledsen för detta.
Det är inte rätt, det är inte så det ska vara,
det är inte så det skulle bli, det finns ingen mening
med det, det finns ingen mening


måndag 2 november 2009

Sorgen o saknaden

Trodde jag faktiskt skulle gå över, en dag, längre fram.
Ja, någon gång.
Men efter pratat med en arbetskollega som miste sin
storbror för 11 år sen, är jag inte längre lika säker.
Enda skillnaden, är kanske det att det blir lättare
i vardagen, det är inte lika påtagligt hela tiden längre.
Men även hon brister fortfarande, är extra känslig osv.

Jag som trodde att det en dag skulle bli lättare

Lillebror, jag älskar dig o jag saknar dig hela
vägen till evigheten ♥

torsdag 22 oktober 2009

I tårar

Fick hem min nya nalle i dag, då jag suger på teknik
så satt jag o knappa in de nr jag ville ha kvar för hand
när jag plötsligt kommer till lillebror.
Lägga över o fortsätta plåga mig själv?
Eller försöka gå vidare och släppa på iaf en sak.
(har jag berättat att på min nalles display har jag den
sista bilden på lillebror, i min plånbok är hans
dödsannons det första jag se, varje dag måste
jag ha på mig ngt som varit hans. Och halsbandet
runt halsen, som var det sista han hade på sig, det tar jag aldrig
av mig, tror hela min världe skulle rasa om jag gjorde det)
Stod ute i köket o gjorde mat, tårarna bara föll, jag var skit ledsen
samtidigt som jag tyckte jag själv var en idiot.

Vad tror ni jag gjorde med numret?

måndag 19 oktober 2009

När det är som kallast ute

Och man börjar nästan känna sig kall inom en,
hittar man det här, och allt smälter igen.
Ni vet, för mig känns det som om alla glömt,
gått vidare, skiter i vilket.
Men jag lever kvar i samma mardröm varje dag,
varje sekund, varje minut, medan många tycker " ryck upp dig",
det har ändå gått 5 månader.
Ja för dom, men för mig, är varje dag fortfarande fylld av sorg,
av undringar, av saknad, av kärleken och av hatet.
Har ninte varit där, kan ni inte förstå,
men ni kan väl iaf försöka?

Tack Ansan , du värmde verkligen upp mitt frusna jag,
jag tror inte du ens kan ana hur mycket.

☆Kramar till alla som vill ha ☆

5 månader

Har gått o passerat.
Hade ingen möjlighet att komma i fredags
men jag var hos dig i går.
Fast det visste du nog för enligt Leia flög
du med oss på bussen in till hbg.
Det var kallt ute så det blev ett kort besök,
men vi satte våra traditionella ljus, och snackade en stund.

Saknar dig då mycket, varje dags funderingar på varför
och hur spökar fortfarande, sömnen är kass som fan igen,
och jag är alldeles tom, är en så stor bit som saknas mig.
DU, min enda lillebror, skulle ju varit här hos mig

fredag 9 oktober 2009

Tomt

Fina lillebror, i dag var det tomt utan dig,
du fattades hela mig, och jag vet hur kul
du hade tyckt det var.
Vi firade mormor i dag, en överrasknings middag
på Tycko..du hade älskat det. Du hade gillat att få träffa alla,
snacka massa skit, och bara synas.
Men du var inte där, och det gör så jävla ont,
att du inte var där, du kommer aldrig vara med igen,
på någotting, någonsin, och jag var inte beredd på hur
ont det skulle göra, på hur tomt det var, utan dig.
Alla satt och var lyckliga, snackade och bara var,
när jag inte hade koll på busrumpan, vandrade mina tankar till dig,
och saknaden stack i hjärtat, tårarna brände i ögonlocken,
och jag önskade allt bara var annorlunda.
Jag önskar allt vore annorlunda, att du var här,
hos oss, tills vi dog, inte att du skulle dö före oss,
det är inte så det ska vara, det är fel, så jävla fel!

Håll ett vakande öga på mormor på hennes resa,
se till så hon kommer hem hel, för jag skulle
inte orka något annat.

torsdag 8 oktober 2009

Skumt

Är lite sådär, vad ska man säga, självmordsbenägen?
Nä, just kidding!!
Men jag är sorgsen, över min halsduk.
Ni vet den som torkar o hindrat många tårar,
den som fått alla onda tankar bort, samma som den
som gjort att jag haft honom mig nära.
Jag är snart klar med den!
Inne på sista nystanet, och det känns fruktansvärt
vemodigt. Vad ska trösta mig nu alla nätter?
Vad ska skingra mina tankar? Hur ska jag överleva
denna biten? För på ngt sätt, har halsduken varit för mig
som en snuttefilt är för ett barn, och nu är den snart klar.
Visst ska jag använda den, men, allt det där praktiska,
att göra den, är ju snart borta.
Men för mig, kommer den nog alltid vara min livboj,
på ett eller annat sätt, och, den kommer alltid vara min sorge
halsduk. Var gång den används, är det för dig lillebror, för på
ngt sätt, är det en viktig länk. En länk i min överlevnad.
Jag saknar dig och älskar dig, så långt att jag hoppas du känner den,
vart du än är!

måndag 5 oktober 2009

Tradition

Jag o Leia har en liten sak för oss,
var gång vi ska in till lillebror/morbror
dekorerar vi vars ett ljus till honom,
så det ser lite roligare ut.
Inte snyggare, utan bara roligare.
Och var gång, ser Leia fram emot
att åka in och sätta våra ljus o tända dom,
och babbla med morbror (läs:leka)
Är vi konstiga som försöker göra
det bästa av situationen? Fortsätter
minnas lillebror med glädje o kärlek
och låter Leia vara med där?
För på ngt sätt, är det viktigt för mig
att han får leva vidare, och den dagen jag själv är
död, hoppas jag Leia gör detta, med sina barn,
så han aldrig aldrig glömms bort.

Och detta gjorde vi i går, våra traditionella ljus,
för i dag ska vi till honom.

lördag 3 oktober 2009

I 20 veckor

Har du nu varit död.
D ö d.
Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död Död död död död död död död död död död död död död död död död död död

Nej, det gör inte mindre ont för att jag skriver det,
men väl värt ett försök

fredag 2 oktober 2009

[tompåord]

men full med känslor.
För 20 veckor sen,
kämpade du för ditt liv,
eller var det redan försent?
Aldrig kommer jag glömma orden
- Det kan inte bli bättre, det kan bara bli sämre,
palliativ vård.
Mer minns jag inte, för hjärnan o kroppen
slog bakut, men jag minns hur ont det kändes,
hur min kropp la av, jag minns hur jag hörde mitt
hjärta gå i sönder, och jag minns smärtan.
För den lever jag med än i dag.
Jag minns fredagen för 20 veckor sen,
för varje kväll, återspelas den igen,
om och om igen. Fredagen den 15 maj och
lördagen den 16 maj 2009, går på repeat i mitt huvud.
Om och om igen

Snart

Är jag hos dig igen lillebror, efter helgen kommer vi,
så då kan du "sparka boll o jaga" Leia igen.
Jag tror iaf hon följer med bort,
hon trivs hos dig,på ngt konstigt skruvat sätt,
det är nästan så jag tror hon känner av din närvaro där.
Det känns verkligen bajs att ni missar varandras uppväxt,
men jag lovar, jag ska hålla minnet av dig färskt för henne,
och häromdagen, sa hon faktiskt att hon älskar dig,
så jag tror hennes kärlek till dig kommer också vara evig.
Precis som min.

onsdag 30 september 2009

Tänk om

- jag inte flyttat hemifrån så tidigt
- jag gjort mer, kämpat mer, brytt mig mer
- jag älskat dig mer
- jag skickat in papperna
- jag kunde göra allt ogjort



- den jävla T ringt ambulansen i tid
- du bara haft din mobil på
- du åkt till mig istället

Hade du fortfarande levt då lillebror, hade du?

Känslig dag

Vet inte vad det är med mig i dag,
är bölig, sentimental, och till grey´s,
jäklar vad jag bölade. Dels för att det var sorgligt,
och på ngt sätt, dels pga min egen misär.
Det är bajs, verkligen bajs, Inget jag ens
skulle önska min värsta fiende,
att varje dag påminnas om att något inom
dig saknas, en stor del av dig själv är borta,
och det kommer aldrig tillbaka.
Och jag kan ärligt säga, hade det inte
varit för Leia, min glädje i livet,
hade jag också legat under jorden vid detta laget.
I stället kämpar jag o försöker uppskatta det som finns kvar,
njuter av mitt barn, och försöker skingra de "onda" tankarna.
Men, de återkommer ofta, om hur lätt det skulle vara,
att hoppa framför tåget, cykla ut framför bilen,
ta klivet över till andra sidan, men något håller mig tillbaka.
Mitt barn, mitt liv, mitt allt. Och för hennes skull,
måste jag fortsätta kämpa, varje dag, men hur länge orkar man?
När tar smärtan slut? Tar den någonsin slut?
Vad tar slut först?


http://www.youtube.com/watch?v=e6eAr-4A4W0
En sjukt bra låt, som beskriver en del av hur det
känns för mig, en micro del eller ngt

Tokig?

I natt jobbade jag,
satt där i lugna ro och stickade
på min halsduk.
Plötsligt lyser telefonen till,
utan att någon rört den, och då
jag har dig som bakgrundsbild är det dig jag ser,
och någonstans djupt inom mig, vet jag att du är där,
hos mig, för en stund.
Pratar nästan viskar, mina ord till dig,
jag känner en liten lukt av dig, som om du
klappar mig på axlen,
men tyvärr hör jag inget från dig, så
kanske är det bara min fantasi som spelar
mig ett spratt?
Fast inom mig, vet jag, hoppas jag, att det
du som var hos mig en stund i natt.

onsdag 23 september 2009

Saknar

Fortfarande är du så närvarande lillebror,
jag känner din doft då och då, precis som om du skulle
stå brevid mig, så nära känner jag din doft.
Och i min desperation efter någon sorts bekräftelse
var jag på en seans förra onsdagen, men det var
också 40 andra, och kanske var det för tidigt, kanske
är det bara ploj? Men någon kontakt med dig blev det inte
för mig, men dock en del andra fick "kontakt" med sina.

Från att ha känt mig ensammast i hela världen känns det
tvärtom nu, jag känner mig nästan förföljd, känns som
någon är med mig hela tiden men när jag vänder mig om,
är där ingen. Är det du? Är det du som ser till mig?

På jobb i söndags, då kändes det som att du satt brevid mig,
till o med i knäet på mig,
din doft var starkare än innan och den satt i länge länge.
Var det för att jag tog fram stickningen igen?
Satt du och skratta åt mig? Var du där?
Jag vill så gärna veta, jag har så många frågor,
men när får jag mina svar?

Eller är det bara så att jag börjar bli tokig?

En morbid tanke som for genom min hjärna häromdan,
"tänk om man skulle hänga sig i halsduken när den är klar?
Halsduken som gett mig många tårfria timmar, och renat
mina tankar från allt dumt under nätterna.
Om jag hänger mig i den, blir då cirklen sluten?"

Men det var bara en tanke, jag skulle aldrig göra det
(men om ngn annan känner för att ta dö på mig vet ni ju hur ni ska göra nu)
Att få se mitt barn växa upp, att se alla hennes framgångar o tokigheter
skulle jag aldrig vilja vara utan, men,
ibland kan jag inte styra över mina tankar....

lördag 19 september 2009

18 veckor

Utan dig.
Jag saknar dig så mycket
att det finns inte ens ord
till att kunna beskriva hur mycket.
För orden räcker inte till.

Kärlek till evigeten, vart du än är

fredag 18 september 2009

I går

Var jag hos dig igen, känns som det var länge sen sist.
I går fälldes inga tårar, hur skulle jag kunna?
Du sparkade ju boll o jagade Leia, hur kan man då gråta?
Fast du var under jorden och hon ovan. Det var så hon sa.
Såg du ljusen vi gjort? Jag hoppas de fortsatte brinna ut,
Leia var verkligen kreativ på sitt, trappa till dig så du kunde komma ner.
Som du hade skrattat åt henne :)

Hon sa faktiskt i morse att hon ville gå tillbaka i dag o sparka boll med dig,
men jag tror inte det är ngn bra idé när det är så mkt folk i rörelse där.
Nästa gång!!

Puss på finaste lillebror, långt upp till evigheten

onsdag 16 september 2009

Färdigt!!





4 månader

har du varit död!

I fyra månader har jag gråtit, svurit, sovit dåligt, och gråtit ännu mer.

I dag är ingen bra dag psykiskt, inte alls!

I dag skulle jag vilja ligga under täcket hela dagen, gräva ner mig,
bli osynlig, bara sluta finnas.
Ringde mamma o bara grät innan, i dag är det nämligen
"en sån dag". I morgon kommer jag till dig, får köpa nya ljus i dag,
så du hittar hem till mig, i mina drömmar någon gång, snälla?
FAN VAD JAG SAKNAR DIG LILLEBROR

lördag 12 september 2009

17 veckor

Har det gått i dag. helt obegripligt att 17 hela veckor gått,
det känns ju fortfarande som i går, förra veckan, ja mycket närmare.
Det har blivit lättare att prata om dig, jag brister inte i tårar var gång längre,
dock finns dom i ögonvrån, men för okända som undrar över tatueringen
och jag förklarar, då brister jag inte som innan. Framgång.

På onsdag ska jag göra din tatuering, den som du ville ha, fast omgjord mer för
ngt jag skulle vilja ha, för kärleken till dig, och kärleken till mitt barn,
jag blev så jävla nöjd när jag fick se den, jag tror du hade gillat den också,
även om den är lite tjejigare nu. Jag ska också bygga på lite på lillebror tatueringen,
så det blir en jäkla massa nålstick, tur man inte är nål rädd :)
Det konstigaste av allt? Jag fick tid redan på onsdag, men vad Johan omöjligt kunnat veta
är att på onsdag, är det dina 4 månaders dag, som död.
Har du ett lite finger med i spelet där? Som ett ok syrran, jag gillar det?
Jag vill så gärna tro det, jag vill så gärna hitta ett tecken i allt,
från dig, jag letar nog för mycket :(
Och fortfarande, inte en enda natt har du kommit till mig i drömmarna,
inte en enda gång.. Jag saknar dig sååå

onsdag 9 september 2009

Älskade lillebror

Jag har inte glömt dig, har bara haft fullt upp de senaste veckorna.
Var hos dig i söndags, mamma, Krille, Leia o jag.
Såg du ljuset jag kladdat på?
Såg du den fina buketten mamma köpte
Såg du hur stor busrumpan blivit? Såg du oss? Rökte du sistorna
vi slängde till dig?


Såg du hur mkt vi saknar o älskar dig? Hörde du oss?
Saknaden är fortfarande så stor och så röd,
tårarna hänger stadigt med, och är fortfarande okontrollerbara,
men samtidigt känner jag , so what?
Det är ju min kärlek till dig det handlar om, den är inte förhandlingsbar

torsdag 3 september 2009

När man minst anar det

Slår sorgen på, knackar inte ens på dörren,
utan bara är där. Det kan vara ngt helt annat,
när man plötsligt minns, och då står jag där hjälplös
med tårarna rinnandes.

Men i dag lärde jag mig, faktiskt utav mig själv,
att alla dessa tårar, är inte meningslösa,
de får mig att fortsätta minnas, att fortsätta sakna
att komma i håg min kärlek till min lillebror, och så länge jag gråter
då minns jag också, hur stark min kärlek till honom är,
hur mycket han betydde för mig, mer än jag trodde, kanske mer än jag sa,
men jag hoppas han visste, att min kärlek till honom är odödlig,
så därför tänker jag fortsätta gråta, och sluta skämmas över det,
utan istället vara stolt, att jag faktiskt hade denna starka kärlek till honom.

lördag 29 augusti 2009

Väntar

Fortfarande på att du ska dyka upp på msn, komma in o säga heeeej syrran, vad gör ni? Hur är det med Leia? Du står fortfarande högst på listan, jag har inte hjärta att ta bort dig, precis som i nallen, där är ditt nr, ibland glömmer jag mig själv o ringer för att mötas av inget. Jag saknar dig så jävla mkt fortfarande och NEJ, jag mår inte bättre, jag har "inte kommit över det än", jag mår inte bra utan dig, det gör fortfarande så ont, men!!! jag gråter inte lika ofta. Det är det enda som är skillnaden, fortfarande försvinner jag bort i mina tankar fortfarande gråter jag mig ofta till sömns, men!! jag går inte i samma vakuum längre, jag börjar förstå att det är så här mitt liv ska vara och försöker acceptera det även om det är svårt o jobbigt.

I dag är det 15 veckor sen du dog, 15 veckor sen jag rörde dig och pussade dig en sista gång, för resten av mitt liv ♥

torsdag 27 augusti 2009

Vad ska man säga?

Ibland blir man ju tvungen att berätta för någon ny att lillebror dött, och såklart kommer nyfikenheten fram och dom frågar oftast av vad, sjukdom?osv-.. Jag vet inte vad jag ska säga? Jo, missbruk är ju en sjukdom, och han dog ju till följd av det, men samtidigt anser ju jag att han blev mördad, för T ringde inte ambulansen. Och sen ryktena om att ngn annan kan ha satt sprutan i honom. Och dra hela historian pallar jag inte alltid, men vad fan är rätt? (även om allt är fel iaf)

Dog lillebror av sjukdom, sjävmord, mord eller olyckshändelse?

onsdag 26 augusti 2009

Ledsen

Fick i dag veta att ett gammalt X mamma dött,
en mamma som gjorde mkt för mig, som ställde upp med
rum o mat när det var som värst hemma, en mamma till min pojkvän
som blev för mig en väldigt nära vän o lite mamma också.
En kvinna som ställde upp för mig, för samhället och många
utstötta barn o ungdomar. Hon (de) gjorde mkt för många
och det gör mig ont att även hon är uppe hos våra änglar.
Det som kan trösta lite är att hon kanske ser efter lillebror,
drar han lite i örat och ser till att han håller sig i skinnet,
men det gör ont, fruktansvärt ont att även hon är död.
Det känns som om det blev för mycket i dag och jag bröt lite
i JoL´s trygga famn, tur jag var där iaf.

Vem är det mer? Vem är det nu nästa gång?
På kort tid har min kusin dött, min mormors bror, en granne, lillebror
och nu Jeanette. Vem är nu nästa? Jag? Tar det aldrig slut?
Varför bre på min mardröm mer?
Räckte det inte med lillebror?
Det var ju den näst sista spiken i kistan, det var ju då en så stor
bit av mig själv försvann, och nu, försvann en stor bit av mitt förflutna ,
en person som jag tyckt mkt om,
hur mkt till kan dom ta? När fan ska det räcka????

Vila i frid Jeanette Lundquist

lördag 22 augusti 2009

Lördag..igen :(

14 veckor sen i dag, 14 lååånga veckor men samtidigt korta.
Det är så jobbigt allt, det är bajs helt enkelt.
Allt är bajs.
Varje fredag när jag känner lördagen närmar sig,
kommer ångesten som på beställning.

I natt jobbade jag på np, samma som jag jobbade på
för 13 veckor sen, dvs det första jobbet efter din död.
Många minnen kom, och i natt när det var som mörkast,
tittade jag på stjärnorna och tänkte.
Precis som för 13 veckor sedan, fast då grät jag,
ensam därute, men i natt, var jag inte ensam många minuter,
kanske dom förstod, kanske det bara var en slump, men
tårarna höll sig borta, vilket dom inte gör i dag.

torsdag 20 augusti 2009

Förbannad

Nu har det fan gått för långt
http://www.familjenpetersen.blogspot.com/
Hon var den som tyckte detta redan efter så kort tid,
det var hon som inte ringde öht efter lillebror dött, skickade några mesiga sms, men vem orkar svara på det när man är mitt uppe i sin värsta kris, hon som var min sk bästa kompis hörde inte ens av sig när jag mådde som allra sämst, hon hade mage att bli svartsjuk här , för visst, när jag mår som sämst i mitt liv, ska jag ju tänka på att ringa henne också?!
Kan man inte umgås en och en utan att någon ska bli svartsjuk, att hon bara har mage att yttra sig fattar jag inte. Det går att ju att jämföra på det här viset också. Jag menar, en nybliven sorg är ju det samma som en tio år gammal.

Jag har hela tiden hållt tyst, men efter senaste inlägget på hennes blogg vill jag inte hålla tyst längre, som jag skrev till henne (som hon naturligtvis tog bort) är hon inte bara dum utan störd också, och det står jag för, för jag tycker verkligen det är så, hon kan inte ha alla hemma där uppe, som inte fattar, n å g o t överhuvudtaget..

Och ja just det, kommentaren hon lämnade på min kompis blogg "Anonym sa...
Vad roligt att du och S hittar på något kul. Bli inte för fäst vid henne så du och barnen inte blir sårade när hon dumpar er, det ni gör gjorde vi också för 2 år sedan.
den 26 juli 2009 07:22"

Det tar aldrig slut..helt ärligt..
Jag börjar tro att du har psykiska problem och behöver hjälp o medicinering Magda, men vad som, LÅT MIG O MINA VÄNNER FÖR HELVETE VARA!!

Du har visat din ståndpunkt, du valde att inte vara där innan, därför väljer jag att inte vilja ha ngt öht med dig att göra nu eller någonsin i framtiden.

(bloggen kommer låsas igen, och det är sista gången detta kommer att komma upp, för detta är lillebrors, men orden var tvungna att komma ut. Ansök gärna om att få läsa den, för jag är generös, men jag behöver er mail)

Måste tillägga: Alla gånger jag "utnyttjat henne" för att köra mig, har jag BETALAT bensinen o lite till. Så dålig är jag.

söndag 16 augusti 2009

3 månader

Utan dig har gått, och inte blir det lättare.
Jag saknar så in i helvete och livet känns mest skit.
Faktiskt!
Vad jag hade gjort om jag inte haft dottern vete sören.
♥ kärlek till evigheten, känner du den? ♥

lördag 15 augusti 2009

♥ 13 veckor utan dig ♥

Lördag igen, denna förbannade lördagen.
Har jobbat i natt, men vaknar som alltid kl ett,
fattade inte varför, tills det slog mig, det är lördag,
och lillebror dog 13,20.
Alltid när jag jobbat så vaknar jag ett på lördagar, alltid!

I morgon är det tre månaders dagen, tänk vad lång tid det gått,
och ändå känns det som i går, känns som om det var i går vi fick
stänga av respiratorn, då allt hopp var ute,
att din kropp lagt av att det var dags för dig att vandra vidare,
och vi fick leva kvar med denna smärtan utan dig,
leva med tårarna, ångesten, ilskan över allt, maktlösheten
och framför allt, SAKNADEN.

Livet är mest skit utan dig,
livet är skit med tårar o sorg,
minnena av dagarna då du hittades
och orden som blev sagda finns för evigt
inristade i mig, och varje dag, hör jag dom igen
- det kan inte bli bättre, det kan bara bli sämre
- palliativ vård

Sen flippade jag ut, satte mig på gården och bara tjöt,
kunde inte andas, kunde inte leva, kunde ingetting,
kunde inte ens gå hem.
Dagen efter, var allting slut, 13,20 var du död.


Älskade lillebror, jag saknar dig så

torsdag 13 augusti 2009

Tog bussen in

till lillebror i dag. En jäkla resa på ca en timme, bara för att komma upp, sätta rosen o tända ljuset, så vräker regnet ner, inte droppar, utan total vräker, som om himlen öppnat sig, Satt där under mitt stora rosa paraply en halvtimme till bara för att konstatera att jag blev ju blöt trots allt, och till min stora srg fick jag då lämna lillebror alldeles tidigare än jag beräknat o hoppats :(.
Gick bort till mamma, i 30 cm stora pölar, på trottoaren, bara för att konstatera att hon var inte hemma den lilla grisen utan hon var minsann på äventyr att berätta det för mig *räcker tunga*, så jag fick snällt ställa mig vid busshållplatsen och ta bussen ner till knutan o ta tåget hem till min lilla familj. Nu går mitt busskort ut på lördag, så nu vet jag inte när jag kan komma dit nästa gång, till min stora sorg, men det ska nog gå att lösa på ngt sätt.
Smärtan och sorgen?
Är lika djävulsk fortfarande, även om det kanske inte syns på mig lika tydligt varje dag ligger det i huvudet hela tiden o när kvällen o ensamheten kommer, så gör även tårarna.
Så är min verklighet, varje dag!
Och jag sover fortfarande som en kratta!

lördag 8 augusti 2009

12 veckor

Utan dig har gått, hur ska jag orka tolv veckor till, och alla resterande tolv veckor resten av mitt liv? det är så jobbigt.
Jag o mamma var förbi hos dig i dag, satte ett ljus, som troligen inte brinner längre, det blåste ganska bra, men solen strålade starkt som vanligt så man höll på att svettas bort, ja någonstans där bland alla tårar. Det är så jävla orättvist, det är så jävla overkligt, och jag vill verkligen inte att det ska vara sant, men någon gång snart får jag väl acceptera det, men jag har så svårt för att acceptera det :(
Jag saknar dig så jävla mycket att det gör ont i hela min kropp varje dag. ♥

fredag 7 augusti 2009

Min kropp mår nog inte bra


Faaan, tar det aldrig slut? Sorgen, ilskan och tårarna?
Jag är trött på att må så kasst hela tiden,
jag är så trött på att gråta i tid o otid,
jag är trött på att min kropp säger i från på
så många olika saker, så som yrsel, microsek tuppningar,
och nu senaste,
vaknade i morse, tiiidigt i morse, dvs klockan fem, av näsblod.
Bara sådär.

Och min sömn.. *Suckar* Den är inte att prata om,
för den finns inte, jag sover knappt, eller jo, jag slumrar till
ngt ögonblick, vaknar i panik, slumrar till, vaknar osv
alla jävla nätterna. JA, sen har vi ju dom nätterna då jag ligger o vrider
och vänder mig i timmar innan jag somnar, de är nästan värre, för hur mycket
jag än försöker, kan jag bara inte sova.


Är inne i en period nu då jag inte ens kan gå in på bloggen (denna), för då bara gråter jag ännu mer, för jag blir påmind om hur ont det gör, jag har svårt för att titta på bilder på lillebror också, det gör mer ont, det gör så jävla ont, att han dog, min lillebror, min vackra fina lillebror

torsdag 6 augusti 2009

Varje dag

Saknar jag dig,
gråter jag när jag minns
att du inte längre finns hos mig.
Att leva med vetskapen att du är död,
att du aldrig kommer tillbaka,
att jag aldrig mer få se dig, röra dig
krama dig, bråka med dig, ja, ngt öht,
gör så jävla ont att knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag skulle kunna göra vad som helst, bara för att en sista
gång få säga hur mycket jag älskar dig och ge dig
världens största kram, men det kan jag inte,
jag kan inte ens drömma om dig,
det är som om du aldrig funnits, bara
mina tårar som bevisar på att det är så,
och den enorma värken i hjärtat.

söndag 2 augusti 2009

Spriten dövar

INTE!

Var på tjejkväll i går, jättemysigt gäng Ansan skrapat ihop, god mat, och massa babbel (läs: kackel) Jag hade med mig spriten som var över sen Jessis 34års dag, dvs lite mer än en halva liter, och kvällen gick väl bra tills jag plötsligt nådde en punkt och bara satt o bölade ute på balkongen, pratade, bölade o bölade. Fucking jävla sprit! Tjejerna var jätte gulliga och försökte intyga mig att det var lugnt, att det gjorde inget att jag grät, att det bara är befriande osv, men behöver jag säga att jag känner mig skitdum i dag? Iaf ryktes jag upp och vi gick ner på Tages, men det var inte länge jag var där för plötsligt fick jag för mig att nu skulle jag gå hem, jag var så jävla packade så jag knappt visste vart jag hade röven så jag gick hem, utan ett ord till ngn (schysst va?) Ungefär halvvägs hem slog spriten ut mig helt och jag har ingen aning om hur jag kom hem (gick givetvis) hur jag lyckades låsa upp dörren (och låsa den igen), och vaknar lite innan åtta i morse med alla kläder på, skorna på fötterna, liggandes rakt över sängen (dvs över hela). Glasögonen låg brevid mig i sängen och väskan på golvet. Och jag har inget minne öht hur fasiken jag lyckades med detta? (eller misslyckas kanske det ska kallas?)
*suckar*
Jag tror jag får ge fan i spriten, jag kan inte hantera min sorg när jag druckit, jag bara bölar o förstör så jag får hålla mig nykter helt enkelt! Och i den mån jag kan, ge fan i att festa på denna jävla fucking lördagen..

lördag 1 augusti 2009

11 veckor

utan dig är som ett leva resten av sitt liv i ett helvete.
oja just det, det är ju det jag gör...

fredag 31 juli 2009

Knäpp

Är vad jag är,
eller snarare psykiskt sjuk,
eller bara knäpp.
Vad vet jag?
Jag vet att det gör ont, i hela min kropp,
kanske en biverkning av sorgen,
kanske för att det får bli psyket nästa, kanske kanske?

I onsdags kom obduktionspapperna.
Det blev ett hårt slag i magen, det
var som att bli spottad på och trampad i huvudet,
som om lillebrors liv inget var värt.
Inte själva papperna då, men att åklagaren la
ner allt, "finns inget som stryker att ett brott har begåtts"
nä..men det finns inget som stryker tvärtom i heller.
Det måste väl för fan vara straffbart att låta en person
långsamt ligga o lida för att ett o ett halvt dygn senare ringa ambulans,
låta en person dö sakta men säkert.
Vem vet hur han egentligen mådde, lillebror, när han låg i den jävla soffan
och långsamt dog bort. Led han? Kände han ngt?
Var han fast i sin kropp? Bad han om hjälp?
Vägrade det jävla aset att hjälpa han?
Stod han och såg på när lillebror dog?
Skrattade han? Han kanske till o med festade
brevid honom, när han låg där i hans soffa?
Spottade han på honom? Han kan ha gjort alla
dess saker som jag aldrig får reda på, och det
fucking jävla rättssystemet tycker lillebrors liv
inget var värt så de skiter i vilket,
ja vadå, en knarkare mindre.
Men denna jävla knarkaren var också en människa
och en jävligt fin lillebror som förtjänar
att någon straffas för hans död.

hm..

Först när jag tog bort det låsta fungerade den igen?!
Jag vill ju ha den låst,. iaf för ett tag framåt men jag vet inte
om ni såg kommentaren nedan, försök ett par gånger,
så går det till slut :)

Jag mår inget vidare just nu, är i en down period och det mesta
känns bajs, förklaringen för det kommer senare,
men det är jobbigt, skit jobbigt, att varje dag leva utan lillebror,
att verkligen inse att han faktiskt är död.
Det är bajs!

torsdag 30 juli 2009

Jag kommer inte in och kan se lillebror bloggen, men har inga problem med att publicera inlägg. Är det fler som har detta problemet?

tisdag 28 juli 2009

Skyddar

lillebror bloggen i morgon. Då läsare ändå tappat
intresset, det finns nog inte så mycket mer att skvallra om,
vill jag ha koll på vem som läser den och därmed kanske öppna upp lite mer.

Vill du läsa den så är frågan alltid fri, lämna din email i kommentarsfältet, så
kommer det kanske en inbjudan. Eller maila mig på
nilssonsarah@msn.com

/ Sarah

lördag 25 juli 2009

Vill ni leva mitt liv?

Vakna med ångest varje morgon,
kämpa för att ens komma upp ur sängen,
känna tårarna i ögonvrån hela dagen,
inte veta om du kanske ännu en dag får
ett psykbryt mitt på stan med tårarna
fallandes och folk gloendes.
Behöva försvara dig och din sorg
jämt o ständigt mot idioter som inte fattar ett skit
hur det känns att leva utan någon de älskat och haft
i nästan hela sitt liv,
som du bytt blöjor på,
brett mackor till,
älskat, hatat, oroat och nojat över.
Vill ni byta med mig och kännas på hur det känns att leva
utan sin lillebror i tio jävla veckor, resten av mitt liv,
och aldrig aldrig få se honom igen.
Att må så jävla dåligt och varje dag behöva fundera
på hur ska du denna dagen orka, kommer du orka,
vill du fortsätta orka?
Vill ni leva så?
Byta en dag med mig så jag slipper leva i detta jävla helvete

ps: På köpet får ni stress mage, sömnsvårigheter och sura uppstöttningar alldeles gratis

I dag är det tionde veckan utan dig lilebror, hur ska jag orka fler?

måndag 20 juli 2009

Tankar

Detta kan bli rörigt, men vad gör det, det är ju det enda som är i min hjärna ändå, så jag bryr mig mindre. Och hänger ni inte med eller undrar över ngt, var inte rädd för att fråga.

Jga har som de flesta vet, en storebror. Han är mitt helsyskon men växte upp mest hos pappa, för mina föräldrar skildes när jag var ett o han fyra.
När jag var sju kom lillebror, då gör ju det mig plötsligt till mellanbarn, medans jag samtidigt blev äldst för storebror bodde ju inte med oss. Så egentligen på ngt vis, blev jag nog behandlad som det största syskonet (vilket jag ju var i vår lilla familj).
Men nu är ju lillebror död, beyder det då plötsligt att jag är ensambarn? Eller vad räknas det som? Är jag minstingen nu? Storebror bor ju inte ens i sverige, så jag är ju ensammast i hela världen, har inga syskon här. För den ena är under jorden och den andra på andra sidan jorden.
Jag vill inte vara själv, men jag har inget val, och när mina föräldrar blir gamla, är jag det enda dom har kvar här. Det känns förjävligt, att jag plötsligt blivit ensam kvar med allt, och hade jag kunnat, hade jag grävt upp lillbror, pusslat i hop hans aska och blåst honom till liv igen, och sen aldrig aldrig släppt honom.

lördag 18 juli 2009

9 veckor


Utan dig känns verkligen som en evighet,
en evighet i ett helvete som aldrig tar slut.
Det gör så fucking jävla ont lillebror

torsdag 16 juli 2009

Två månader

Har gått sen du dog, 61 dagar, och det gör likförbannat lika jävla ont,
var gång man glömmer och kommer på sig själv, då vill man själv bara dö.


I dag var jag med mamma o K, åkte till Sjöbo marknad för att skingra tankarna, vilket gick ganska bra. Men nu är kvällen här, och ångesten är tillbaka, och tankarna. Fina lillebror, att leva utan dig gör så jävla ont. Varje dag är en påminnelse om livet du inte får leva, att du inte får leva den här torsdagen i heller, eller morgondagens fredag. Aldrig uppleva en helg igen, aldrig aldrig aldrig..
Aldrig får jag se dig så här igen, min fina vackra lillebror

tisdag 14 juli 2009

Varit hos Danne i dag


Efter mardrömmar hela natten, med mord inräknat,
fula tanka om att åka till honom, se till att andra åker till honom,
så bestämde jag mig för att det var nog dags för ett besök på
askminneslunden i dag.
Ringde mamma o K, och tog bussen in,
och efter den obligatoriska middagen på MAX och
en runda på söderpunkten, gick vi upp med tungt hjärta.
Det gjorde ont i hela kroppen att traska sig upp
och veta att det faktiskt är så, det är sant, lillebror ligger där.
Han är död, föralltid :(



När vi suttit där en stund ser vi ett välbekant ansikte dyka upp,
allas vår Sara likså Dannes ex 1:a.


Hur stor chans är det på miljonen att vi båda skulle råka gå förbi just i dag? Jag har inte varit där sen urnsättningen och Sara har inte varit där sen begravningscermonin. Men det var nog någon mening med det,kanske vi behövde det stödet i varandra, ja, jag vet inte, men det kändes iaf lite lättare när hon och hennes kompisar dök upp (läs: dvs mamma o jag satt inte o böla som
en o annan tok tant längre) Och hon hade med sig en undebar bukett i vitt, det värmde stort att veta att hon också tänker på honom, saknar honom och sörjer, precis som vi. Att vi inte är ensamma. (Jag vet att du är där titt som oftast D)
(och vi kom på att det heter ju änglamamma, då måste det ju heta ängla ex också, så då blev Sara ängla ex 1, för hon var den första största)

I bland känner man sig väldigt ensam i sorgen, för många av kan inte förstå, kan inte veta, hur det är när sorgen bara faller över en och maktlöst står man där med tårarna rinnandes och kan inget göra. Man bara gråter o gråter och tårarna tar aldrig slut, sorgen tar aldrig slut, och vetskapen om vad som egentligen hände, den är fortfarande oviss.
Jag är så arg, jag är så hatisk, jag skulle kunna mörda, så arg är jag, i bland tänker jag att så skönt det skulle vara att ta livet av mig, att få komma till honom, röra vid honom, slippa ha så jävla ont i hjärtat hela tiden, men samtidigt skulle jag inte vilja att min familj skulle få ha min död också i minnet, gråta över mig, vara arg på mig. Jag vill se mitt barn växa upp till en självsäker och trygg kvinna, jag vill ha barnbarn, jag vill se dom växa upp, men någonstans inom mig, finns det en liten röst som säger, åk till Danne, så mkt lättare det hade blivit för dig då.



hittar du den lillebror, känner du den?

lördag 11 juli 2009

8 veckor, 56 dagar + 28 min


Så länge har du varit död lillebror, så länge, det känns som i går, det känns som alltid.
I dag ska jag festa, för första gången sen du dog, hur det kommer gå vet ingen, kanske jag flippar ut helt? Inte för det blir bättre, för det gör så jävla ont, jag tror inte spriten kommer döva, men kanske för en stund, kan jag tänka på ngt annat, fast det är en fucking jävla lördag

fredag 10 juli 2009

Önskan

Om att kunna berätta allt jag hört, men jag måste fortsätta vänta, och det gör ont, för egentligen vill jag bara skrika ut namn o saker, göra folk illa, vääääääldigt illa. Jag är så full med hat, jag är så full med besvikelse, och allt jag bara vill, är att skrika namn!

Varje dag är en kamp, vissa dagar bättre än andra, vissa dagar mer gråtiga än andra, vissa dagar gladare. Det svänger som värsta karusellen och jag kan inte styra över det öht. Tyvärr tror folk att man mår bättre, för det har ju ändå gått en tid, men åtta veckor som känns som i går, är ingen tid, men än är inte den sista idioten född, jag får bara hoppas på att jag inte råkar på dom igen.
Varje dag tänker jag på dig lillebror,
varje dag är du i min hjärna,
varje dag vill jag bara ha tillbaka dig,
och varje dag fortsätter jag på ngt mirakulöst sätt utan dig

Jag hoppas du hittar den lillebror

fredag 3 juli 2009

Paus

Måste tyvärr lägga bloggen på paus ett par dar ev längre kanske kortare, det har kommit fram nya uppgifter och jag måste täppa igen lite. Är rädd för att avslöja för mycket därför får det bli lite paus i bloggen, tyvärr :(
Egentligen vill jag bara skrika ut vad jag vet och min smärta, men man kan tyvärr inte alltid göra som man vill.

torsdag 2 juli 2009

Ny månad

Fina lillebror, du skulle varit här med oss, fy attans vad varmt det är, jag tror att du skulle legat ute o solat, gjort dig snygg för alla flickor, spanat o flörtat på stranden och bara varit. Så tror jag iaf att du skulle gjort, men jag vet inte :(.
Jag saknar dig så jävla mycket lillebror,

tisdag 30 juni 2009

Att inte kunna sova

Tre nätter har varit ett helvete, de senaste två har varit värst,
som om jag varit hög på amfetamin och därför inte kunnat sova,
precis samma känsla,ja ni som vet vad jag pratar om vet vad jag menar,
man är trött men ändå så jävla pigg, det kryper i kroppen och man vet inte vad
man ska göra..det är så svårt att förklara också, och det är flera år sen jag
provade på det, så jag kan ha glömt, men jag mindes innan,
att så var det nog. (nej, jag skäms inte för att jag provat droger,
men jag visste min gräns och tog mig ur det innan det var försent,
och det är nog 9 år sen jag tog amfetamin)

Då jag inte tagit (eller tar öht) några droger är det ju väldigt konstigt
att min kropp reagerar som den gör, är det sorgen och stressen
som gör det? Eller vart fan är felet? Jag menar, jag är ju allmänt
förvirrad o slarvig som tusan för tillfället, ekonomin som
jag brukar ha sten koll på har på ngt sätt flippat ut, nästan så jag får
överlämna den till min mer slarviga gubbe.
Jag vet fan inte vad som händer med mig???
Håller jag på att bli tokig? Knäpp?
Är det dårhuset nästa?


Allt jag önskar, är att få en god natts sömn i natt, snälla snälla.

måndag 29 juni 2009

Urnsättning


I dag var det dags, att lägga min brända lillebrors kropp i jorden. Låter hemskt? Men så är sanningen, så är min sanning och min verklighet. Mamma bar honom till askminneslunden, vi tog våra förväl, jag pussade på träurnan innan jag o Leia sakta förde honom ner den meter i jorden han ligger. Sen pratade vi och Leia slängde ner lite prästkragar, vi tog en sista cigg, grät o mindes innan vi vände oss om och gick hem så de kunde begrava urnan med gräs o jord igen.

Hela gänget följde med hem, vi drack lite kaffe o käkade en kaka, pratade om lite allt möjligt innan Evelina lämnade oss och sedan mormor. Tom stannade kvar o umgicks och sen kom fina Dzenita så hon och jag gick bort till Danne igen, satt på bänken, grät o pratade innan vi gick tillbaka till mamma o käkade pizza hela gänget. Dzenita lämnade oss efter maten, var tvungen att åka hem efter en hård dag på praktiken, och kusin Tom stannade till tjugo i nio för att sedan åka hem till La. Leia o jag stannar över natten hos mamma, och bara kopplar av.

Nu är snart allt över, vi väntar på Åklagarens beslut, och vi väntar på obduktions svaret, men jag gissar på att det kommer gå lite hand i hand de två sakerna, men lillebror har fått sin sista vila, och jag hoppas hans själ nu fått all ro, och jag hoppas han kan komma till mig i drömmarna och jag hoppas att mardrömmen snart är slut. Den kan inte bli bra, men jag kan kanske lära mig att leva med det?

Ännu en helvetes dag

Hela veckorna innan har jag varit lugn, cool lugn, i dag har jag panik! Sovit max tre timmar, vändit o vridit på mig i fem. Till slut fick jag lägga mig i dotterns säng där jag efter många om o men till slut somnade av ren utmattning. Klumpen i magen är större än ett bergsras, och jag tror helt ärligt att jag skulle kunna stå rakt upp ner o bara spy rätt ut. Fan, jag vill inte, JAG VILL INTE!!!!!!!!!

lördag 27 juni 2009

Sju minuter kvar

Och tårarna har runnit den senaste kvarten,
hoppas verkligen det blir en bättre dag i morgon,
är ju inget roligt sällskap nuförtiden så
jag hoppas iaf att jag mår bättre i morgon
när jag har en date med mina vänner.
Annars får dom leka själv!

♥Lillebror♥


Känn min kärlek o kom tillbaka,
jag lovar o svär att jag ska ta hand om dig,
jag lovar! Jag älskar dig så mycket

Sex långa veckor




Så var den avskyvärda lördagen här,
den dagen lillebror blev förklarad död,
den dagen vi tog beslutet att stänga
av hans respirator som var enda
länken till livet, den dagen då min
lillebror försvann för alltid.


Jag hatar verkligen lördag,
och som alla andra veckor hade
jag stora problem med att komma till
ro när jag gick o la mig i natt, låg o lyssnade på musik,
vände o vred mig, grät, så sammanlagt
har jag kanske fått fyra timmars sömn.
Vilket kanske kan vara godkänt trots allt,
vad hade jag gjort utan sömntutan till dotter?


Hoppas dagen går så jävla fort att jag knappt hinner tänka!


fredag 26 juni 2009

Älskade Lillebror

Nu har du fått fint sällskap i himlen,
Michael Jackson har tydligen dött,
så jag hoppas ni får lite "Bad" däruppe.
Ja, om det nu funkar så?
vad vet jag?


I dag var det torsdag, sex veckor sen helvetet började,
om en och en halvtimme, fick mamma samtalet,
att du var på akuten i hbg, och att det var dåligt,
för sex veckor sen sov jag inte en blund, av oro,
hur var det med dig, vad hade hänt?
Tusen o en frågor snurrade i skallen den natten,
nu är det nog bara ett hundratl som snurrar kvar.
När ska jag få svar på mina frågor?
När när när?
Varför och hur?

Det är plågsamt att mista dig, det är plågsamt att
leva med vetskapen om att du är död,
det är plågsamt att leva utan dig, men jag gör mitt bästa
lillebror, det gör jag verkligen, men ibland,
funkar det inte att bara göra sitt bästa.

Mycket har jag lärt mig på denna resan,
och mer lär det bli.

Du är saknad o älskad lillebror, du finns i mina tankar
varje dag, Leia pratar om dig också varje dag,
hon är så orolig att det gjort ont att "brännas",
du får komma till henne o berätta att det inte känns
ngt, att du lämnat ditt skal när det skedde och därför
känns det inte. Hon är så orolig för dig.
Och det har jag slutat vara för första gången i mitt liv,
är det inte ironiskt?

Älskar dig till evigheten

onsdag 24 juni 2009

Saknar

Och älskar dig lillebror,
det gör ont, fruktansvärt ont,
för jag tror jag börjar inse nu,
att du verkligen är död och aldrig kommer tillbaka.
Det gör så jävla ont, fruktansvärt ont.
ONT ONT ONT ONT

tisdag 23 juni 2009

Skitkass natt

så när lillan vaknade i morse fick hennes pappa snällt stiga upp och ta morgonen med henne. Jag som drömt mardrömmar hela natten hade absolut noll energi, men efter fått sova ut o stiga upp halv tolv mådde jag lite bättre.

Man skulle ju kunna tro att det är Danne jag drömmer om, men sen han dog har jag inte drömt ngt öht om honom, utan det är lilla spättan jag har helt sjuka drömmar om, att hon försvinner, att hon blir påkörd osv osv. Antar att oron blivit större nu sen Danne så det är därför jag drömmer om det värsta av det värsta tänkbara. tror jag.. Jag är ingen drömtydare så jag vet ju inte, men förmodligen är det så.

Trodde vi skulle få lillebrors aska i jorden på torsdag, men det sket sig, så vi får snällt vänta ända tills nästa vecka, ännu fler dagar av väntan *suck* Jag tror inte hans själ kan få riktig frid förrän han är i jorden vilket påverkar mig väldigt mycket, på ngt sätt inbillar jag mig att när han är i jorden, först då kan han komma till mig i drömmarna. Och ni kan nog inte ens ana hur mycket jag iaf vill ha det, det är ju det enda jag har, det ända jag kan få, för jag har ju inget kvar, för han är ju faktiskt borta, även om jag i bland glömmer bort det, minns det, och faller!

Sorgen tar aldrig slut, men jag har hört att man lär sig leva med den,
frågan är bara , efter hur lång tid då?
För lillebror av mamma, ja, och kusinerna förstås som sjunger så bra.
*tårar*

måndag 22 juni 2009

81 inlägg

Där det mer eller mindre står samma sak,
det är sorg, förbannelse och tårar.
Och vet ni vad?
Jag kan skriva likadant i dag som alla
andra dagar, det gör ont, så in i helvete,
men, i dag har ändå varit en bra dag,
varit i väg under dagen, men nu är kvällen
här och ensamheten och därmed kan vi hälsa tårarna
välkomna.
Så är min verklighet!
Hur är er?
Fem veckor, två dagar och 8h och 11 min
utan dig, fan fan fan!!

söndag 21 juni 2009

01,36

Och inte kan jag sova i heller.
*suck*
Kan inte bli bättre *ironi*

Sitter och plågar mig själv

Om och om igen,
spelas låtarna från begravningen,
tårarna bara ramlar och näsan snorar sig.
Rinner okontrollerat och jag skiter
i vilket, fortsätter bara plåga mig.

Men nu är lördagen äntligen över, så när
jag skrivit klart inlägget tar jag bort musiken för i dag,
dricker lite cola, tar ett bloss, och nannar kudden.
Med dig i minnet såklart!

Tog upp mina rollerblades från källaren i dag,
och när jag satt här o grät kom jag på,
hur du verkligen levde med dina blades.
Tror till o med du sov med dom på i bland.
Du var alltid ute o åkte, åkte på allt
överallt, alltid, en lång period.
Super duktig var du också, många
sönderslagna knä, men vad brydde du dig?
Bara du fick ha dina blades *ler*
Undrar vart dom är nu, vart tog dom vägen?
Varför slutade du åka?
Varför var du tvungen att dö,
det var inte meningen, jag ville inte det.
JAG VILLE INTE!!

lördag 20 juni 2009

Fem Veckor

♥ Av sorg, av saknad, i ett helvete som inte kan beskrivas ♥

Jag tror det är svårt att förstå för andra,
ni kan inte förstå, ni känner inte min smärta,
som gör sig påmind varje dag, ni fortsätter leva ert liv,
precis som vanligt. Mitt liv är inte vanligt längre,
jag måste leva med vetskapen att lillebror är död,
resten av mitt liv. Jag är förändrad, resten av mitt liv,
jag fattas ngt, jag fattas en lillebror som i dag varit död fem veckor.

Natt

Kan inte sova, snurrar för mycket där
uppe som Jo.L skulle säga, dock inte av ngn alkohol,
utan det är tankarna, känslorna, allt hela jävla skiten :(

Dagen gick bra, hade trevligt och inte för många tankar till dig,
det kom som vanligt när man kom hem och blev ensam,
som alltid!

I går kväll när jag låg o tittade på film, kände
jag en mjuk smekning på ryggen, var det du lillebror?
Var det du som var hos mig?

Nu finns inte ditt skal kvar länge, det har blivit aska
så nästa vecka ska vi urnsätta dig, då ska du få
komma till din sista plats, eller askan av din kropp.
Jag hoppas med hela mitt hjärta att din själ är kvar
och att du återföds i min närhet, jag vill ha tillbaka dig,
och detta sättet är nu mitt enda hopp, jag hoppas jag
hittar dig igen lillebror, för jag saknar dig så jävla mycket
varje dag o det gör så jävla ont att fortsätta leva och veta
att du är död. Allt jag vill, är att ha tillbaka dig-

Godnatt o sov gott

torsdag 18 juni 2009

Glad midsommar.

Eller?
Jo, jag hoppas ni kan ha det,
själv kommer det vara första midsommaren
lillebror inte får fira, inte äta några jordgubbar,
potatis, sill ja, ngt öht :(
Det kommer vara första midsommaren då du är död,
för högtiden du inte finns längre.
Inte för att vi brukade fira midsommar tillsammans,
men det känns ändå tufft, just för att jag vet att du är död.
D ö d..*smakar på ordet*..d ö d.. du är verkligen det,
du sitter inte inne, du kommer aldrig överraska mig,
du kommer aldrig ringa igen, du kommer aldrig någotting,
och det känns rent ut förjävligt!!! *gråter*

Det kommer inte vara det jobbigaste högtiden, det
är ju bara midsommar, och jag vet att jag är inte
den första som "firar" den för första gången utan
den vi älskar, jag är inte ensam, därför
går mina tankar till er andra som firar första midsommaren
utan era kära o nära, till er som också mist
någon ni älskar, till alla er som också
känner hugget i hjärtat. Vi är inte ensamma
i morgon i vår sorg, vi är alldeles för många.

Kramar till hela världen
ja, förutom den jävla idioten
som sket i att ringa ambulansen till
lillebror och därmed är skyldig till hans död!!!!!!

onsdag 17 juni 2009

.....

Har så mycket tankar,
men svårt att få det nerskrivet,
återkommer en annan dag,
då jag har orken o lusten.

Om de känns bättre än?
Svar: NEJ!
När kommer det göra det?

Hur många syskon har jag?

Ja, jag har ju Fredrik (storebror) och Danne, eller,
jag har ju inte Danne längre, men är han inte
mitt syskon längre då i heller bara för att han är död?
Försvinner syskon rätten då på ngt osynligt vis när ngn går bort?
Måste jag behöva säga att jag inte har ngn lillebror då i heller?
Har jag någon lillebror? Eller har jag bara haft en lillebror?
Vad fan säger man?
Vad är juridiskt korrekt?

(midnatts tankar så klart, sängen nästa!)

tisdag 16 juni 2009

Normal?

Intalar mig själv:
I dag mår jag bra, jag känner mig bra,
eller, jag känner mig normal,
jag kan till o med säga högt, att det känns bra, men vet ni vad?
Det gör inte det egentligen, inte innerst inne,
för det känns fortfarande skit, men jag tror jag
har hittat min mask, att sätta på mig för att andra
ska tro att jag mår bra, jag gör helt enkelt det jag är bäst på,
ngt jag gjort i många år till o från,
spelar ett spel och hoppas på att det håller, kanske jag
till o med kan lura mig själv?
Vi hoppas på det!

En hel månad av sorg, en hel månad i ett helvete, en hel jävla månad utan dig,
Grattis på månads dagen som död lillebror..heter det så?
Fy vad osmakligt..men vad fan säger man? Vad är rätt? Vad är fel?
Äh, jag skiter i vilket, iaf, är denna jävla dagen snart slut tack o lov!

Skoj med Dannes liv i papper

Allt skulle strimlas naturligtvis, vilket resulterade i fest för Leia :)

En jobbig dag

Gått igenom alla dina saker som var hos mamma,
kastar massor, du var en riktigt samlare,
du har sparat allt genom åren, brev,
förhör, domar, tändare, verktyg, allt!!
Blev mycket skratt, mycket minnen, och
gråt naturligtvis.
Nu är det tomt, känns som man kastat
bort hela ditt liv, allt det du sparat,
allt som var du, känns konstigt och förbjudet,
vem säger att vi har rätten att kasta bort dina saker?
Men det är omöjligt att spara allt, det går inte,
och vad ska vi med alla papper till, de
strimlade vi, strimlade bort hela ditt liv. Sorgligt!

Men mycket har vi behållt, Leia plockade så mycket
hon bara kunde, sa, det ska jag ha! Och la det ute i vagnen,
kanske för att vara säker på att hon får med det hem?
Det är tomt, oehört tomt. OM du bara visste hur mycket
vi saknar dig, hur mycket vi älskar dig och att allt vi vill
är att gå tillbaka i tiden. Fan lillebror, FAAAAAAAAAAAN!!!!


Dagen skumma, mamma fick köra mig till väla o IKEA,
var tvungen att köpa sladd till datorn då den kortslöt
allt här hemma, eller iaf två rum, när vi sitter i bilen
och snackar om dig o mamma tar fram bilsteron och sätter igång radion,
gissa vilken låt som spelas? I´ll be missing you med Puff Daddy,
då kändes det som om du var med oss i bilen, att du hörde oss
och på detta sätt ville göra oss uppmärksamma på det,
för jag menar, hur ofta spelar dom den på radion nu förtiden?


Nu är klockan långt över sängdags, så det är verkligen
dags att krypa till kojs, vad morgondagen (eller dagen heter det ju)
bjuder på får vi se, men det kommer inte bli en lätt dag, för det är din månads dag,
din första månads dag, en hel månad har gått sen du somnade in,
en hel jävla månad. Det känns som i går, och det är fortfarande
så jävla overkligt, obegripligt och ofattbart.

söndag 14 juni 2009

Färdig deppat

Jag har bestämt mig! Jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte deppa o vara apatisk, min lilla tjej blir ledsen och tycker mamma är konstig, hon gråter när jag är o jobbar och vill ha full koll på mig när vi är hemma . Jag måste verkligen rycka upp mig. Sörja kommer jag alltid göra, saknaden kommer aldrig försvinna, men jag måste ta tag i mig själv, jag måste fortsätta leva, jag måste på ngn konstig vänster bli glad igen, för Leias skull, för min skull och för Danne. Han hade inte velat att jag låg i sängen o grät hela dagar, han hade inte velat att jag skulle isolera mig eller leva i en bubbla, så på ngt sätt, måste jag ta mig ur denna mardrömmen, försöka leva på minnena, och uppskatta allt det jag har istället för att deppa över det som inte längre finns kvar.
Kanske jag klarar det, kanske inte?! men jag ska ge det ett försök, och försöka tänka positiva tankar istället för negativa. Det kommer alltid göra ont, tårarna kommer alltid vara där, men det är okej att gråta, det är normalt att vara ledsen, men jag får försöka att vara glad också.

Fast det gör så jävla ont iaf..

lördag 13 juni 2009

Fyra långa veckor

Utan dig,
fyra veckor av sorg, sorg och vrede.
Fyra veckor i ett helvete jag inte kommer ur,
för du kommer aldrig tillbaka till mig.
Vad har jag gjort dessa fyra veckor?
Jag minns inte, jag vet att dagarna gått,
jag vet jag har vart mycket med Jo.L,
jag har varit och tagit förväl av dig
och jag har gråtit miljoner liter tårar.
Jag vet att jag blivit förändrad för livet
och jag vet att jag förlorat en stor bit av mig själv
och jag vet att livet aldrig blir detsamma.

Allt jag vill, är att ha tillbaka dig.

fredag 12 juni 2009

Alla kanske?

Hela tiden gör du dig påmind,
det är bra på ett sätt, för jag vill minnas dig.
Samtidigt tänker jag ofta,
det eller det har du inte gjort,
det och det har du inte fått uppleva,
det finns så mycket jag skulle vilja visa dig,
så mycket jag vill att du skulle fått uppleva.
Så mycket du går miste om,
så mycket som vi går miste om med dig.
Det känns bajs rent ut sagt, helt jävla förjävligt.


Försöker trösta mig med kanske du får uppleva allt nu,
kanske flyger du som en ängel från land till land
kanske du lever ett rofyllt ängla liv,
kanske du finns ovan oss och ser,
kanske du bara är död och inget mer,
kanske du lider,
kanske inte?
Jag vet inget, men jag önskar jag visste,
visste att nu har du det bra?
Kanske är det så, kanske inte?
Det grämer mig att inte veta.

torsdag 11 juni 2009

Älskade lillebror

Jag tittar på ditt foto,försöker förstå,försöker dämpa smärtan i bröstet,försöker få in det i skallen,försöker acceptera.
Men inget går, smärtan är kvar,den växer sig bara större,du är likväl borta,men jag kan inte förstå,vill inte förstå, vill inte att det ska vara sant,det får inte vara sant, fast djupt inom mig, vet jag att det är så,att jag aldrig får se ditt härliga leende igen,aldrig ge dig en björnkram, aldrig bråka med dig igen,aldrig skälla på dig, aldrig pussa dig,
aldrig känna dig, aldrig höra dig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrigaldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig








Ni som inte finns i min sorg, ni kan inte förstå,
ni som inte själva kämpat en kamp och förlorat
kan förstå, ni som inte vet hur smärtan verkligen
tar över en, när man själv inte vill leva längre,
när man egentligen bara vill vara med den som är borta
kan förstå.


Och tyvärr känns det alldeles för ofta, att ingen mig kan förstå.
Det går inte över, det blir inte lättare, det blir bara jobbigare,
tyngre, längre och längre i från, sen jag träffade honom sist,
tro mig, ni kan inte förstå.

Ja, ni kan förstå sorgen, sorgen över att mist en nära anhörig,
en själfrände en förälder ett syskon en syster en bror ett barn,
men ni kan inte förstå hur det är för mig, för det gör jag knappt själv,
jag vet bara att jag mer eller mindre blir knäpp över alla tankarna,
alla kanske, alla tänk om, alla varför.
Jag håller mig över ytan pga mitt barn, det är hon som får upp
mig på morgonen, det är hon som får mig att komma ut genom dörren,
sen tar Jo.L över och puffar i gång mig, sparkar till mig när jag deppar ihop,
ser till att jag andas, sen kommer kvällen,
och jag kan sova, sova bort all smärta, och sen vaknar jag drömlös
till samma jävla helvete igen.



(ja, och naturligtvis på samma sätt kan jag kanske inte förstå andras sorg för den är olika på oss alla, men jag skulle vilja säga att smärtan i våran kropp är nog den samma? Det där oförklariga onda överallt, svårigheterna med att andas, då hjärtat krossats i tusen bitar och hela ens kropp vitnar sönder?)






Ofta känner jag mig ensammast i hela världen, fast jag vet att
jag har underbara vänner som jag kan ringa till när som helst,
fast jag har min familj, kan jag ändå känna mig ensam.
Kanske jag vill känna mig ensam? Jag mot hela världen?
Det är så det känns, och jag fattar fortfarande inte
varför inte hela världen stannar upp o sörjer,
hallå??? Min lillebror är död!!




I dag tänder jag ljus för alla vi förlorat
för alla vi älskat, för alla de unga, för alla de gamla,
för alla de som gått bort av diverse andledningar
och lämnat kvar sörjande.

Godnatt

Danne i ett nötskal

http://www.youtube.com/watch?v=Xx-Ri9jP7HU&feature=related

När han var yngre, hade han en Birger period,
jag blev galen!! Han la ju aldrig av,
men han gav mig också flera skratt.


I dag saknar jag dig grymt mycket lillebror.
Det är tomt i hjärtat utan dig,
det är tomt i livet utan dig.

onsdag 10 juni 2009

Bortgjord

Bekänner härmed!

Jag tog fel på Enes o Alex på Dannes begravning,
hur jävla fel som helst.
Jag tog den ena för den andra o tvärtom.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

Då jag inte träffat ngn av er innan så tog jag
efter foton, men tydligen tog jag helt fel,
varför sa ni inget?
Jag upptäckte mitt misstag precis,
hur förvirrad kan man vara?
Jag skäms nästan, men bara nästan.

Solen i mitt liv


Hon som får upp mig på morgonen,
hon som får mig att vilja leva,
hon som får mig att le,
hon som får mig att skratta
och hon som får mitt hjärta att läka.



Trots att jag mår bajs oftast varje dag,
får lilla spättan mig att orka,
att orka ta mig igenom ytterligare en dag
utan lillebror, att orka leva helt enkelt.



Det jag är mest rädd för, är att när
hon blir äldre ska säga:
- När min mammas lillebror dog,
då blev min mamma så konstig och tråkig,
och hon slutade leka med mig och älska mig på
samma sätt. Den dagen fick jag växa upp och trösta
min mamma istället.
Jag vill verkligen inte att hon någonsin ska känna så,
men vad fan ska jag göra?

tisdag 9 juni 2009

Nog varit för trött

för att gråta i dag,
ja, nästan iaf, lite tårar
har det blivit, men inga mängder.
Men har man sovit tre timmar
så finns det inte mycket ork till ngt kvar.

Saknaden har inte varit borta för den sakens skull,
och inte kärleken i heller, ångesten har det varit
lite si o så med, i dag har jag mest nojat mig
över att glömma minnena.
Jag som redan har dåligt minne känner ju press
över detta, och jag känner paniken krypa i kroppen
över grejerna jag inte minns.

Har ju en sida på facebook "till minne av Daniel"
där folk kan få berätta roliga saker om honom,
och jag sitter där titt som tätt för att komma på ngt att skriva om,
men jag minns inte. jag vet att det finns där ngnstans
men jag hittar inte det just nu, och det får mig att må illa.

Nu ska jag krypa ner brevid dottern och hoppas
på snabb skön sömn, väntar fortfarande att lillebror
ska komma och hälsa på mig i sömnen, men det tycks han
inte ha ngn större lust till för jag har inte sett röken av honom
mer än minnena från sjukhuset när han dog som ploppar upp
emellanåt, men sen o andra sidan, jag har nästan drömlösa
nätter helt o hållet så det är också bra då jag brukar
drömma sjukt mycket tokigheter.

Sov gott och ta hand om varandra

måndag 8 juni 2009

Mamma


Har också gjort en minnestatuering.
Då den är gjord i går är den ju fortfarande
röd o svullen, men visst är den gullig?!

Dagen i dag än så länge är nedstämd,
jag är fruktansvärt trött både fysiskt o psykiskt,
men då jag ska jobba i natt har jag turen o andledningen
att snart få gå och lägga mig igen.
Hoppas natten går smidigt, jag har stickningen med mig
så jag kan hålla tankarna borta, eller iaf lite grann.
Och laddar upp med lite lektyr.

I dag är jag inte så arg, så det är ju ngt positivt.

Sköt om er

söndag 7 juni 2009

Varje gång

jag går in på bloggen, får jag ett slag i magen,
det är slaget som visar att det verkligen är sant,
att du verkligen är död, jag var ju där,
men ändå kan jag inte förstå,
ändå sitter jag och väntar,
på att du ska mucka och komma
och överraska oss, så som det alltid är.
Att rätt som det är står du utanför dörren,
ja, man visste ju aldrig när du kom eller om du kom
den dagen du sa, men kom gjorde du alltid. Någon gång.
Men var gång jag kommer in i bloggen o ser ditt döda jag,
viker sig min mage dubbelt, tårarna växer, och
ångesten knackar på. Men i bland, sitter jag och tittar,
på hur vacker du är, även som död,
"man ska dö ung och bli ett vackert lik"
men inte du lillebror, inte du,
det var inte meningen, det vet jag, jag känner det,
kanske bara för att jag känner så, men ngt inom mig
att följa den känslan, och det tänker jag göra fram tills
sanningen kommer fram, om jag så ska ta reda på den själv.
För det var inte meningen!!

I min låtsas värld

Där är allt bra, ingen är död och alla mår kanon, där är lillebror och liten, fortfarande lycklig och bara busig, där finns inga bekymmer och inga besvär, och man är bara liten o vet inte om hur det är att ha problem, att varje månad måste man jobba för att tjäna pengar, det vet man inte. Man bara leker, sover och äter, och bara är. I alla fall i min låtsas värld jag är i då och då. Jag vill bara fly från verkligheten, jag orkar inte mer.