Färdig deppat

Jag har bestämt mig! Jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte deppa o vara apatisk, min lilla tjej blir ledsen och tycker mamma är konstig, hon gråter när jag är o jobbar och vill ha full koll på mig när vi är hemma . Jag måste verkligen rycka upp mig. Sörja kommer jag alltid göra, saknaden kommer aldrig försvinna, men jag måste ta tag i mig själv, jag måste fortsätta leva, jag måste på ngn konstig vänster bli glad igen, för Leias skull, för min skull och för Danne. Han hade inte velat att jag låg i sängen o grät hela dagar, han hade inte velat att jag skulle isolera mig eller leva i en bubbla, så på ngt sätt, måste jag ta mig ur denna mardrömmen, försöka leva på minnena, och uppskatta allt det jag har istället för att deppa över det som inte längre finns kvar.
Kanske jag klarar det, kanske inte?! men jag ska ge det ett försök, och försöka tänka positiva tankar istället för negativa. Det kommer alltid göra ont, tårarna kommer alltid vara där, men det är okej att gråta, det är normalt att vara ledsen, men jag får försöka att vara glad också.

Fast det gör så jävla ont iaf..