Att inte kunna sova

Tre nätter har varit ett helvete, de senaste två har varit värst,
som om jag varit hög på amfetamin och därför inte kunnat sova,
precis samma känsla,ja ni som vet vad jag pratar om vet vad jag menar,
man är trött men ändå så jävla pigg, det kryper i kroppen och man vet inte vad
man ska göra..det är så svårt att förklara också, och det är flera år sen jag
provade på det, så jag kan ha glömt, men jag mindes innan,
att så var det nog. (nej, jag skäms inte för att jag provat droger,
men jag visste min gräns och tog mig ur det innan det var försent,
och det är nog 9 år sen jag tog amfetamin)

Då jag inte tagit (eller tar öht) några droger är det ju väldigt konstigt
att min kropp reagerar som den gör, är det sorgen och stressen
som gör det? Eller vart fan är felet? Jag menar, jag är ju allmänt
förvirrad o slarvig som tusan för tillfället, ekonomin som
jag brukar ha sten koll på har på ngt sätt flippat ut, nästan så jag får
överlämna den till min mer slarviga gubbe.
Jag vet fan inte vad som händer med mig???
Håller jag på att bli tokig? Knäpp?
Är det dårhuset nästa?


Allt jag önskar, är att få en god natts sömn i natt, snälla snälla.

Urnsättning

I dag var det dags, att lägga min brända lillebrors kropp i jorden. Låter hemskt? Men så är sanningen, så är min sanning och min verklighet. Mamma bar honom till askminneslunden, vi tog våra förväl, jag pussade på träurnan innan jag o Leia sakta förde honom ner den meter i jorden han ligger. Sen pratade vi och Leia slängde ner lite prästkragar, vi tog en sista cigg, grät o mindes innan vi vände oss om och gick hem så de kunde begrava urnan med gräs o jord igen.

Hela gänget följde med hem, vi drack lite kaffe o käkade en kaka, pratade om lite allt möjligt innan Evelina lämnade oss och sedan mormor. Tom stannade kvar o umgicks och sen kom fina Dzenita så hon och jag gick bort till Danne igen, satt på bänken, grät o pratade innan vi gick tillbaka till mamma o käkade pizza hela gänget. Dzenita lämnade oss efter maten, var tvungen att åka hem efter en hård dag på praktiken, och kusin Tom stannade till tjugo i nio för att sedan åka hem till La. Leia o jag stannar över natten hos mamma, och bara kopplar av.

Nu är snart allt över, vi väntar på Åklagarens beslut, och vi väntar på obduktions svaret, men jag gissar på att det kommer gå lite hand i hand de två sakerna, men lillebror har fått sin sista vila, och jag hoppas hans själ nu fått all ro, och jag hoppas han kan komma till mig i drömmarna och jag hoppas att mardrömmen snart är slut. Den kan inte bli bra, men jag kan kanske lära mig att leva med det?

Ännu en helvetes dag

Hela veckorna innan har jag varit lugn, cool lugn, i dag har jag panik! Sovit max tre timmar, vändit o vridit på mig i fem. Till slut fick jag lägga mig i dotterns säng där jag efter många om o men till slut somnade av ren utmattning. Klumpen i magen är större än ett bergsras, och jag tror helt ärligt att jag skulle kunna stå rakt upp ner o bara spy rätt ut. Fan, jag vill inte, JAG VILL INTE!!!!!!!!!

Sju minuter kvar

Och tårarna har runnit den senaste kvarten,
hoppas verkligen det blir en bättre dag i morgon,
är ju inget roligt sällskap nuförtiden så
jag hoppas iaf att jag mår bättre i morgon
när jag har en date med mina vänner.
Annars får dom leka själv!

♥Lillebror♥

Känn min kärlek o kom tillbaka,

jag lovar o svär att jag ska ta hand om dig,

jag lovar! Jag älskar dig så mycket

Sex långa veckor

Så var den avskyvärda lördagen här,

den dagen lillebror blev förklarad död,

den dagen vi tog beslutet att stänga

av hans respirator som var enda

länken till livet, den dagen då min

lillebror försvann för alltid.

Jag hatar verkligen lördag,

och som alla andra veckor hade

jag stora problem med att komma till

ro när jag gick o la mig i natt, låg o lyssnade på musik,

vände o vred mig, grät, så sammanlagt

har jag kanske fått fyra timmars sömn.

Vilket kanske kan vara godkänt trots allt,

vad hade jag gjort utan sömntutan till dotter?

Hoppas dagen går så jävla fort att jag knappt hinner tänka!

Älskade Lillebror

Nu har du fått fint sällskap i himlen,
Michael Jackson har tydligen dött,
så jag hoppas ni får lite "Bad" däruppe.
Ja, om det nu funkar så?
vad vet jag?


I dag var det torsdag, sex veckor sen helvetet började,
om en och en halvtimme, fick mamma samtalet,
att du var på akuten i hbg, och att det var dåligt,
för sex veckor sen sov jag inte en blund, av oro,
hur var det med dig, vad hade hänt?
Tusen o en frågor snurrade i skallen den natten,
nu är det nog bara ett hundratl som snurrar kvar.
När ska jag få svar på mina frågor?
När när när?
Varför och hur?

Det är plågsamt att mista dig, det är plågsamt att
leva med vetskapen om att du är död,
det är plågsamt att leva utan dig, men jag gör mitt bästa
lillebror, det gör jag verkligen, men ibland,
funkar det inte att bara göra sitt bästa.

Mycket har jag lärt mig på denna resan,
och mer lär det bli.

Du är saknad o älskad lillebror, du finns i mina tankar
varje dag, Leia pratar om dig också varje dag,
hon är så orolig att det gjort ont att "brännas",
du får komma till henne o berätta att det inte känns
ngt, att du lämnat ditt skal när det skedde och därför
känns det inte. Hon är så orolig för dig.
Och det har jag slutat vara för första gången i mitt liv,
är det inte ironiskt?

Älskar dig till evigheten

Saknar

Och älskar dig lillebror,
det gör ont, fruktansvärt ont,
för jag tror jag börjar inse nu,
att du verkligen är död och aldrig kommer tillbaka.
Det gör så jävla ont, fruktansvärt ont.
ONT ONT ONT ONT

Skitkass natt

så när lillan vaknade i morse fick hennes pappa snällt stiga upp och ta morgonen med henne. Jag som drömt mardrömmar hela natten hade absolut noll energi, men efter fått sova ut o stiga upp halv tolv mådde jag lite bättre.

Man skulle ju kunna tro att det är Danne jag drömmer om, men sen han dog har jag inte drömt ngt öht om honom, utan det är lilla spättan jag har helt sjuka drömmar om, att hon försvinner, att hon blir påkörd osv osv. Antar att oron blivit större nu sen Danne så det är därför jag drömmer om det värsta av det värsta tänkbara. tror jag.. Jag är ingen drömtydare så jag vet ju inte, men förmodligen är det så.

Trodde vi skulle få lillebrors aska i jorden på torsdag, men det sket sig, så vi får snällt vänta ända tills nästa vecka, ännu fler dagar av väntan *suck* Jag tror inte hans själ kan få riktig frid förrän han är i jorden vilket påverkar mig väldigt mycket, på ngt sätt inbillar jag mig att när han är i jorden, först då kan han komma till mig i drömmarna. Och ni kan nog inte ens ana hur mycket jag iaf vill ha det, det är ju det enda jag har, det ända jag kan få, för jag har ju inget kvar, för han är ju faktiskt borta, även om jag i bland glömmer bort det, minns det, och faller!

Sorgen tar aldrig slut, men jag har hört att man lär sig leva med den,
frågan är bara , efter hur lång tid då?

För lillebror av mamma, ja, och kusinerna förstås som sjunger så bra.
*tårar*

81 inlägg

Där det mer eller mindre står samma sak,
det är sorg, förbannelse och tårar.
Och vet ni vad?
Jag kan skriva likadant i dag som alla
andra dagar, det gör ont, så in i helvete,
men, i dag har ändå varit en bra dag,
varit i väg under dagen, men nu är kvällen
här och ensamheten och därmed kan vi hälsa tårarna
välkomna.
Så är min verklighet!
Hur är er?
Fem veckor, två dagar och 8h och 11 min
utan dig, fan fan fan!!

01,36

Och inte kan jag sova i heller.
*suck*
Kan inte bli bättre *ironi*

Sitter och plågar mig själv

Om och om igen,
spelas låtarna från begravningen,
tårarna bara ramlar och näsan snorar sig.
Rinner okontrollerat och jag skiter
i vilket, fortsätter bara plåga mig.

Men nu är lördagen äntligen över, så när
jag skrivit klart inlägget tar jag bort musiken för i dag,
dricker lite cola, tar ett bloss, och nannar kudden.
Med dig i minnet såklart!

Tog upp mina rollerblades från källaren i dag,
och när jag satt här o grät kom jag på,
hur du verkligen levde med dina blades.
Tror till o med du sov med dom på i bland.
Du var alltid ute o åkte, åkte på allt
överallt, alltid, en lång period.
Super duktig var du också, många
sönderslagna knä, men vad brydde du dig?
Bara du fick ha dina blades *ler*
Undrar vart dom är nu, vart tog dom vägen?
Varför slutade du åka?
Varför var du tvungen att dö,
det var inte meningen, jag ville inte det.
JAG VILLE INTE!!

Fem Veckor

♥ Av sorg, av saknad, i ett helvete som inte kan beskrivas ♥

Jag tror det är svårt att förstå för andra,
ni kan inte förstå, ni känner inte min smärta,
som gör sig påmind varje dag, ni fortsätter leva ert liv,
precis som vanligt. Mitt liv är inte vanligt längre,
jag måste leva med vetskapen att lillebror är död,
resten av mitt liv. Jag är förändrad, resten av mitt liv,
jag fattas ngt, jag fattas en lillebror som i dag varit död fem veckor.

Natt

Kan inte sova, snurrar för mycket där
uppe som Jo.L skulle säga, dock inte av ngn alkohol,
utan det är tankarna, känslorna, allt hela jävla skiten :(

Dagen gick bra, hade trevligt och inte för många tankar till dig,
det kom som vanligt när man kom hem och blev ensam,
som alltid!

I går kväll när jag låg o tittade på film, kände
jag en mjuk smekning på ryggen, var det du lillebror?
Var det du som var hos mig?

Nu finns inte ditt skal kvar länge, det har blivit aska
så nästa vecka ska vi urnsätta dig, då ska du få
komma till din sista plats, eller askan av din kropp.
Jag hoppas med hela mitt hjärta att din själ är kvar
och att du återföds i min närhet, jag vill ha tillbaka dig,
och detta sättet är nu mitt enda hopp, jag hoppas jag
hittar dig igen lillebror, för jag saknar dig så jävla mycket
varje dag o det gör så jävla ont att fortsätta leva och veta
att du är död. Allt jag vill, är att ha tillbaka dig-

Godnatt o sov gott

Glad midsommar.

Eller?
Jo, jag hoppas ni kan ha det,
själv kommer det vara första midsommaren
lillebror inte får fira, inte äta några jordgubbar,
potatis, sill ja, ngt öht :(
Det kommer vara första midsommaren då du är död,
för högtiden du inte finns längre.
Inte för att vi brukade fira midsommar tillsammans,
men det känns ändå tufft, just för att jag vet att du är död.
D ö d..*smakar på ordet*..d ö d.. du är verkligen det,
du sitter inte inne, du kommer aldrig överraska mig,
du kommer aldrig ringa igen, du kommer aldrig någotting,
och det känns rent ut förjävligt!!! *gråter*

Det kommer inte vara det jobbigaste högtiden, det
är ju bara midsommar, och jag vet att jag är inte
den första som "firar" den för första gången utan
den vi älskar, jag är inte ensam, därför
går mina tankar till er andra som firar första midsommaren
utan era kära o nära, till er som också mist
någon ni älskar, till alla er som också
känner hugget i hjärtat. Vi är inte ensamma
i morgon i vår sorg, vi är alldeles för många.

Kramar till hela världen
ja, förutom den jävla idioten
som sket i att ringa ambulansen till
lillebror och därmed är skyldig till hans död!!!!!!

.....

Har så mycket tankar,
men svårt att få det nerskrivet,
återkommer en annan dag,
då jag har orken o lusten.

Om de känns bättre än?
Svar: NEJ!
När kommer det göra det?

Hur många syskon har jag?

Ja, jag har ju Fredrik (storebror) och Danne, eller,
jag har ju inte Danne längre, men är han inte
mitt syskon längre då i heller bara för att han är död?
Försvinner syskon rätten då på ngt osynligt vis när ngn går bort?
Måste jag behöva säga att jag inte har ngn lillebror då i heller?
Har jag någon lillebror? Eller har jag bara haft en lillebror?
Vad fan säger man?
Vad är juridiskt korrekt?

(midnatts tankar så klart, sängen nästa!)

Normal?

Intalar mig själv:
I dag mår jag bra, jag känner mig bra,
eller, jag känner mig normal,
jag kan till o med säga högt, att det känns bra, men vet ni vad?
Det gör inte det egentligen, inte innerst inne,
för det känns fortfarande skit, men jag tror jag
har hittat min mask, att sätta på mig för att andra
ska tro att jag mår bra, jag gör helt enkelt det jag är bäst på,
ngt jag gjort i många år till o från,
spelar ett spel och hoppas på att det håller, kanske jag
till o med kan lura mig själv?
Vi hoppas på det!

En hel månad av sorg, en hel månad i ett helvete, en hel jävla månad utan dig,
Grattis på månads dagen som död lillebror..heter det så?
Fy vad osmakligt..men vad fan säger man? Vad är rätt? Vad är fel?
Äh, jag skiter i vilket, iaf, är denna jävla dagen snart slut tack o lov!

Skoj med Dannes liv i papper

Allt skulle strimlas naturligtvis, vilket resulterade i fest för Leia :)

En jobbig dag

Gått igenom alla dina saker som var hos mamma,
kastar massor, du var en riktigt samlare,
du har sparat allt genom åren, brev,
förhör, domar, tändare, verktyg, allt!!
Blev mycket skratt, mycket minnen, och
gråt naturligtvis.
Nu är det tomt, känns som man kastat
bort hela ditt liv, allt det du sparat,
allt som var du, känns konstigt och förbjudet,
vem säger att vi har rätten att kasta bort dina saker?
Men det är omöjligt att spara allt, det går inte,
och vad ska vi med alla papper till, de
strimlade vi, strimlade bort hela ditt liv. Sorgligt!

Men mycket har vi behållt, Leia plockade så mycket
hon bara kunde, sa, det ska jag ha! Och la det ute i vagnen,
kanske för att vara säker på att hon får med det hem?
Det är tomt, oehört tomt. OM du bara visste hur mycket
vi saknar dig, hur mycket vi älskar dig och att allt vi vill
är att gå tillbaka i tiden. Fan lillebror, FAAAAAAAAAAAN!!!!


Dagen skumma, mamma fick köra mig till väla o IKEA,
var tvungen att köpa sladd till datorn då den kortslöt
allt här hemma, eller iaf två rum, när vi sitter i bilen
och snackar om dig o mamma tar fram bilsteron och sätter igång radion,
gissa vilken låt som spelas? I´ll be missing you med Puff Daddy,
då kändes det som om du var med oss i bilen, att du hörde oss
och på detta sätt ville göra oss uppmärksamma på det,
för jag menar, hur ofta spelar dom den på radion nu förtiden?


Nu är klockan långt över sängdags, så det är verkligen
dags att krypa till kojs, vad morgondagen (eller dagen heter det ju)
bjuder på får vi se, men det kommer inte bli en lätt dag, för det är din månads dag,
din första månads dag, en hel månad har gått sen du somnade in,
en hel jävla månad. Det känns som i går, och det är fortfarande
så jävla overkligt, obegripligt och ofattbart.

Färdig deppat

Jag har bestämt mig! Jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte deppa o vara apatisk, min lilla tjej blir ledsen och tycker mamma är konstig, hon gråter när jag är o jobbar och vill ha full koll på mig när vi är hemma . Jag måste verkligen rycka upp mig. Sörja kommer jag alltid göra, saknaden kommer aldrig försvinna, men jag måste ta tag i mig själv, jag måste fortsätta leva, jag måste på ngn konstig vänster bli glad igen, för Leias skull, för min skull och för Danne. Han hade inte velat att jag låg i sängen o grät hela dagar, han hade inte velat att jag skulle isolera mig eller leva i en bubbla, så på ngt sätt, måste jag ta mig ur denna mardrömmen, försöka leva på minnena, och uppskatta allt det jag har istället för att deppa över det som inte längre finns kvar.
Kanske jag klarar det, kanske inte?! men jag ska ge det ett försök, och försöka tänka positiva tankar istället för negativa. Det kommer alltid göra ont, tårarna kommer alltid vara där, men det är okej att gråta, det är normalt att vara ledsen, men jag får försöka att vara glad också.

Fast det gör så jävla ont iaf..

Fyra långa veckor

Utan dig,
fyra veckor av sorg, sorg och vrede.
Fyra veckor i ett helvete jag inte kommer ur,
för du kommer aldrig tillbaka till mig.
Vad har jag gjort dessa fyra veckor?
Jag minns inte, jag vet att dagarna gått,
jag vet jag har vart mycket med Jo.L,
jag har varit och tagit förväl av dig
och jag har gråtit miljoner liter tårar.
Jag vet att jag blivit förändrad för livet
och jag vet att jag förlorat en stor bit av mig själv
och jag vet att livet aldrig blir detsamma.

Allt jag vill, är att ha tillbaka dig.

Alla kanske?

Hela tiden gör du dig påmind,
det är bra på ett sätt, för jag vill minnas dig.
Samtidigt tänker jag ofta,
det eller det har du inte gjort,
det och det har du inte fått uppleva,
det finns så mycket jag skulle vilja visa dig,
så mycket jag vill att du skulle fått uppleva.
Så mycket du går miste om,
så mycket som vi går miste om med dig.
Det känns bajs rent ut sagt, helt jävla förjävligt.


Försöker trösta mig med kanske du får uppleva allt nu,
kanske flyger du som en ängel från land till land
kanske du lever ett rofyllt ängla liv,
kanske du finns ovan oss och ser,
kanske du bara är död och inget mer,
kanske du lider,
kanske inte?
Jag vet inget, men jag önskar jag visste,
visste att nu har du det bra?
Kanske är det så, kanske inte?
Det grämer mig att inte veta.

Älskade lillebror

Jag tittar på ditt foto,försöker förstå,försöker dämpa smärtan i bröstet,försöker få in det i skallen,försöker acceptera.
Men inget går, smärtan är kvar,den växer sig bara större,du är likväl borta,men jag kan inte förstå,vill inte förstå, vill inte att det ska vara sant,det får inte vara sant, fast djupt inom mig, vet jag att det är så,att jag aldrig får se ditt härliga leende igen,aldrig ge dig en björnkram, aldrig bråka med dig igen,aldrig skälla på dig, aldrig pussa dig,
aldrig känna dig, aldrig höra dig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrigaldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig








Ni som inte finns i min sorg, ni kan inte förstå,
ni som inte själva kämpat en kamp och förlorat
kan förstå, ni som inte vet hur smärtan verkligen
tar över en, när man själv inte vill leva längre,
när man egentligen bara vill vara med den som är borta
kan förstå.


Och tyvärr känns det alldeles för ofta, att ingen mig kan förstå.
Det går inte över, det blir inte lättare, det blir bara jobbigare,
tyngre, längre och längre i från, sen jag träffade honom sist,
tro mig, ni kan inte förstå.

Ja, ni kan förstå sorgen, sorgen över att mist en nära anhörig,
en själfrände en förälder ett syskon en syster en bror ett barn,
men ni kan inte förstå hur det är för mig, för det gör jag knappt själv,
jag vet bara att jag mer eller mindre blir knäpp över alla tankarna,
alla kanske, alla tänk om, alla varför.
Jag håller mig över ytan pga mitt barn, det är hon som får upp
mig på morgonen, det är hon som får mig att komma ut genom dörren,
sen tar Jo.L över och puffar i gång mig, sparkar till mig när jag deppar ihop,
ser till att jag andas, sen kommer kvällen,
och jag kan sova, sova bort all smärta, och sen vaknar jag drömlös
till samma jävla helvete igen.



(ja, och naturligtvis på samma sätt kan jag kanske inte förstå andras sorg för den är olika på oss alla, men jag skulle vilja säga att smärtan i våran kropp är nog den samma? Det där oförklariga onda överallt, svårigheterna med att andas, då hjärtat krossats i tusen bitar och hela ens kropp vitnar sönder?)






Ofta känner jag mig ensammast i hela världen, fast jag vet att
jag har underbara vänner som jag kan ringa till när som helst,
fast jag har min familj, kan jag ändå känna mig ensam.
Kanske jag vill känna mig ensam? Jag mot hela världen?
Det är så det känns, och jag fattar fortfarande inte
varför inte hela världen stannar upp o sörjer,
hallå??? Min lillebror är död!!




I dag tänder jag ljus för alla vi förlorat
för alla vi älskat, för alla de unga, för alla de gamla,
för alla de som gått bort av diverse andledningar
och lämnat kvar sörjande.

Godnatt

Danne i ett nötskal

http://www.youtube.com/watch?v=Xx-Ri9jP7HU&feature=related

När han var yngre, hade han en Birger period,
jag blev galen!! Han la ju aldrig av,
men han gav mig också flera skratt.


I dag saknar jag dig grymt mycket lillebror.
Det är tomt i hjärtat utan dig,
det är tomt i livet utan dig.

Bortgjord

Bekänner härmed!

Jag tog fel på Enes o Alex på Dannes begravning,
hur jävla fel som helst.
Jag tog den ena för den andra o tvärtom.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

Då jag inte träffat ngn av er innan så tog jag
efter foton, men tydligen tog jag helt fel,
varför sa ni inget?
Jag upptäckte mitt misstag precis,
hur förvirrad kan man vara?
Jag skäms nästan, men bara nästan.

Solen i mitt liv

Hon som får upp mig på morgonen,

hon som får mig att vilja leva,

hon som får mig att le,

hon som får mig att skratta

och hon som får mitt hjärta att läka.

Trots att jag mår bajs oftast varje dag,

får lilla spättan mig att orka,

att orka ta mig igenom ytterligare en dag

utan lillebror, att orka leva helt enkelt.

Det jag är mest rädd för, är att när

hon blir äldre ska säga:

- När min mammas lillebror dog,

då blev min mamma så konstig och tråkig,

och hon slutade leka med mig och älska mig på

samma sätt. Den dagen fick jag växa upp och trösta

min mamma istället.

Jag vill verkligen inte att hon någonsin ska känna så,

men vad fan ska jag göra?

Nog varit för trött

för att gråta i dag,
ja, nästan iaf, lite tårar
har det blivit, men inga mängder.
Men har man sovit tre timmar
så finns det inte mycket ork till ngt kvar.

Saknaden har inte varit borta för den sakens skull,
och inte kärleken i heller, ångesten har det varit
lite si o så med, i dag har jag mest nojat mig
över att glömma minnena.
Jag som redan har dåligt minne känner ju press
över detta, och jag känner paniken krypa i kroppen
över grejerna jag inte minns.

Har ju en sida på facebook "till minne av Daniel"
där folk kan få berätta roliga saker om honom,
och jag sitter där titt som tätt för att komma på ngt att skriva om,
men jag minns inte. jag vet att det finns där ngnstans
men jag hittar inte det just nu, och det får mig att må illa.

Nu ska jag krypa ner brevid dottern och hoppas
på snabb skön sömn, väntar fortfarande att lillebror
ska komma och hälsa på mig i sömnen, men det tycks han
inte ha ngn större lust till för jag har inte sett röken av honom
mer än minnena från sjukhuset när han dog som ploppar upp
emellanåt, men sen o andra sidan, jag har nästan drömlösa
nätter helt o hållet så det är också bra då jag brukar
drömma sjukt mycket tokigheter.

Sov gott och ta hand om varandra

Mamma

Har också gjort en minnestatuering.
Då den är gjord i går är den ju fortfarande
röd o svullen, men visst är den gullig?!

Dagen i dag än så länge är nedstämd,
jag är fruktansvärt trött både fysiskt o psykiskt,
men då jag ska jobba i natt har jag turen o andledningen
att snart få gå och lägga mig igen.
Hoppas natten går smidigt, jag har stickningen med mig
så jag kan hålla tankarna borta, eller iaf lite grann.
Och laddar upp med lite lektyr.

I dag är jag inte så arg, så det är ju ngt positivt.

Sköt om er

Varje gång

jag går in på bloggen, får jag ett slag i magen,
det är slaget som visar att det verkligen är sant,
att du verkligen är död, jag var ju där,
men ändå kan jag inte förstå,
ändå sitter jag och väntar,
på att du ska mucka och komma
och överraska oss, så som det alltid är.
Att rätt som det är står du utanför dörren,
ja, man visste ju aldrig när du kom eller om du kom
den dagen du sa, men kom gjorde du alltid. Någon gång.
Men var gång jag kommer in i bloggen o ser ditt döda jag,
viker sig min mage dubbelt, tårarna växer, och
ångesten knackar på. Men i bland, sitter jag och tittar,
på hur vacker du är, även som död,
"man ska dö ung och bli ett vackert lik"
men inte du lillebror, inte du,
det var inte meningen, det vet jag, jag känner det,
kanske bara för att jag känner så, men ngt inom mig
att följa den känslan, och det tänker jag göra fram tills
sanningen kommer fram, om jag så ska ta reda på den själv.
För det var inte meningen!!

I min låtsas värld

Där är allt bra, ingen är död och alla mår kanon, där är lillebror och liten, fortfarande lycklig och bara busig, där finns inga bekymmer och inga besvär, och man är bara liten o vet inte om hur det är att ha problem, att varje månad måste man jobba för att tjäna pengar, det vet man inte. Man bara leker, sover och äter, och bara är. I alla fall i min låtsas värld jag är i då och då. Jag vill bara fly från verkligheten, jag orkar inte mer.

Ännu ett offer

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/landslagsfotboll/vmkval2010/article5327365.ab

Beklagar Henke, jag vet verkligen hur det känns

3 oändligt långa veckor

I tre veckor har du varit död,
d ö d. Läser orden, förstår inte
innebörden, vill inte förstå,
kan inte förstå.
Jag fattar det inte,
hur kan ngn som är så älskad
försvinna? Kände du dig älskad lillebror?
Snälla, jag måste veta, kände du min kärlek?
Hur mådde du egentligen? Visste du?
Ville du?
Jag har så många frågor, men inga svar,
jag blir knäpp på att inte veta,
det gör ont att inte veta.
Det enda jag vill är att ha dig tillbaka.

Varit hos vänner o grillat i dag, gick rätt bra.
Tills jag kom hem och nattade lillan,
när hon somnade kom tårarna igen,
de som tycks komma så fort man är hemma.
Tog fram din gröna tränings jacka, luktade på din doft,
men den var inte där, den är borta, har jag glömt din doft?
Har plastkassen tagit bort din doft? Jag som
packade in den så noga för att behålla lukten.
Jag hoppas det är mitt luktsinne det är fel på,
för jag vill aldrig att doften försvinner.

Jag saknar dig så förbannat jävla mycket,
varför i helvete var du tvungen att dö?
Det är inte rätt att lämna oss så här,
det är inte rätt att dö när man är ung,
fan vad jag hatar hela världen som inte hjälpte dig.

Tomhet

Alla sa, när begravning är över, blir det lättare,
man accepterar det bättre.
Fel fel fel säger jag, jag fattar inte,
fast jag vet ju, men fattar gör jag inte, väntar
fortfarande på att telefonen ska ringa (från andra sidan?)
att han ska ploppa upp på msn, att han ska stå utanför dörren
och bara säga surprise, att han ska krama mig och säga
att allt bara är en dum elak dröm.
FAAAAAAAAAAAAAN!!!!
Det gör så jävla ont i bröstet, stenen i magen
har blivit ett berg, tomheten i kroppen är större
och tårarna fler. Allting är plötsligt värre än värst,
kanske jag börjar inse, kanske inte.

Mamma har trixat

Bildspel

Begravnings cermonin i ord

Jobbigt!
Tårar i massor..
men ganska fint.

När vi kom var det många som
redan var där utanför,
jag kände hur jag höll på att kollapsa
så jag smet snabbt in i kapellet.
Orkade inte hälsa o kramas,
var alldeles för ledsen helt enkelt.

Blev insläppta ganska snabbt, satt på stolen
och bara grät, tänkte för mig själv,
det är inte lillebror som ligger där,
kan det inte vara, får det inte vara.
Helt overkligt var det.

Resten av gänget blev insläppta, då ringde klockorna,
vågade knappt titta på alla ledsna vänner
(familjen satt bakom oss), men vad skulle jag
egentligen kunna se bakom tårarna som rann i ett?

I´ll be missing you med Puff Daddy spelades,
då brast det för de flesta, det är ju en låt som hängt
med i ett par år, så vi är nog många som har minnen till den.

Prästen babblade på lite, så sjöng vi vers 619, eller vi o vi,
någon gjorde det, men det var nog mest personal o så,
för ingen av oss hade någon röst till att sjunga.

Lite mer prat från prästen, inte alls överdrivet på ngt
sätt, utan precis som det var och han satte bra ord
på våra känslor och på våran Danne. Har lite minnesluckor,
för jag bara grät o grät o grät o grät.

Spelade upp Tears in Heaven som våra kusiner Tom o Therese
sjöng, dock på inspelat från i tisdags, men det var så vackert
och man blev ännu mer ledsen. Inte för att de sjöng, utan för
hela situationen i sig.

Prästen babblade lite till o gav välsignelse, gjorde korset
för jag ville inte att jord skulle kastas på kistan, så det var bestämt
sen innan.

Sen skulle vi gå och ta förväl, lägga en ros och säga de sista orden.
Usch! Jag bara skyndade mig förbi, kunde knappt stå på mina ben,
så jag ville bara få det gjort, men det var fler än jag som bröt där,
det var nog inte många av oss som var stadiga på benen,
och jag kände att jag bara vill lägga mig ner och skrika
ut min smärta, men behärskade mig. Det var fruktansvärt!!!!!!

Till avslut spelades Freedom med Akon upp, och då fick jag tillbaka
min behärskning lite, för det är den låten jag gråtit
miljontals tårar till innan samtidigt som jag suttit och
tittat igenom bilderna från sjukhuset, den gjorde mig stark
på ngt sätt i dag, så pass att jag klarade av att krama o säga
hejdå till de flesta efteråt. Ja efter kyrk klockorna ringt igen.

Orkade visa de som ville se vart han ska ligga sen,
i askminneslunden, där är så litet och fint,
och känns så rätt, för man får vara med vid
urnsättningen så man vet vart han ligger exakt,
och det kommer att komma upp en liten platta
med hans namn o födelse/död. Precis så som
jag tror Danne hade velat ha det, synas,
ett bevis på att han faktiskt funnits hos oss,
men ingen gravsten o grav. Jag tror o hoppas
att det är så, vi vet ju inte, men det känns rätt
och det har blivit en del tecken på att det faktiskt
ska vara så.

Så på ett ungefär var det, jag kan ha
blandat i hop ngt, men som ni säkert förstår
är det svårt att komma i håg exakt.
Man är inte riktigt sig själv i sådan situation,
kändes som man var utanför sin kropp på ngt sätt
emellanåt. Det var helt enkelt fruktansvärt allt,
fast kanske kanske jag inse det nu? Att han verkligen är död,
borta för alltid, och kommer inte tillbaka.

Tack till alla som kom, familjen, vännerna,
och även hans pappa, lillasyster o lillebror.
Jag är ledsen för att jag fick träffa en del
av er för första gången i dag, hade gärna önskat
det varit på ngt annat sätt.

Tack till alla er som smsat, mailat eller skrivit
någon annanstans, ert stöd har varit viktigt
för mig, och jag vet att ni varit med mig i tanken i dag,
kanske är det därför jag orkar stå på benen fortfarande?
För allra helst av allt, skulle jag bara vilja lägga mig o sova
och vakna om ett år eller ngt och må bra.

Förevigt är han med mig

Inte bara i hjärtat.

Varför armen?

För att jag höll hans högra arm och smekte insidan,

därför!

Tack till Johan på Riverside tatoo i Landskrona.

(den är gjord den 3/5, alltså i onsdags)

Begravningen i bilder

Det värsta jag någonsin varit med om.

Finns inga ord för smärtan jag har.

Vila i frid lillebror

Saknad

Mamma hittade bilder i sin kamera när hon tömde den häromdan,
och se vem som tittade fram. Lillebror med Bozz.
12 dagar innan han förklarades död, en månad och en dag sen,
en hel evighet sen men ändå som i går.
Allt är fortfarande helt obegripligt.

Kan det bli mer rätt?

Eller iaf så rätt som det kan vara?

Livet känns konstigt, annorlunda,
lever i ett slags vakuum, i en bubbla.
Gått ner mig? Knappast! Nere? Absolut!
Deppig? Javisst. Ledsen? Frustrerad?
Förbannad? Ja, till 100%.
Men är det konstigt?
Min lillebror är död sen mindre
än tre veckor sen, jag har förlorat en stor del
av mig själv, ngt som var bundet till mig genom
blod och kärlek.
Jag kommer aldrig komma över sorgen över lillebror,
jag kommer alltid sakna den delen av mig, men jag
vet också att jag en dag kommer få det lättare i min sorg,
men den dagen kommer när den kommer, det är inget jag
kommer stressa fram, det är inget jag kan stressa fram,
men förändrad, det kommer jag alltid vara.

Lillebror och Leia

Många ansiktsuttryck,
mycket glädje,
och stor kärlek.

Jag är ledsen för att du inte är med oss längre,
att du inte får se Leia växa upp,
få egna barn och känna den kärleken man har till sitt barn.
Att Leia inte får vara med sin morbror och lära känna honom själv,
utan nu får ta del av mammas egna berättelser.
Att hon inte får äran att vara med en till som älskade henne högt.


Fan vad jag saknar dig lillebror,
fan fan fan fan!!!!!!!!!!!!!

Speciellt band?

eller bara syskon band?


För ett par år sen var lillebror med om en bilolycka, dagen det
hände stod det på text tv, jag läste texten, och bara visste att det
Danne, jag kände det i hela min kropp, ringde honom, inget svar,
ringde mamma, och slutligen lasarettet, och jajamen, visst var
lillebror där, och inkommit från en bilolycka.
Tack o lov gick det bra.

Torsdagen innan Danne dog, kände jag i kroppen att det var ngt,
sa till min kompis att det är ngt med lillebror, ngt allvarligt,
medan hon menade på att det var nog ingen fara, han hängde nog
bara med polarna och helt enkelt stängt av luren för att inte bli störd.
Näää sa jag, det är något!
På kvällen hackade vi in oss på alla hans konton,
jag jagade hans kompisar som en galning, hade ngn hört ngt, visste ngt?
Hela min kropp sa att ngt var fel, och vad hände sen?
Ja, det vet ni ju.

Någon mer som känt sig på när ngt hänt sitt syskon?
Är det normalt att "veta" innan att ngt är fel?
Det blev mina natt tankar när jag gick o la mig,
låg o grubblade, och sov naturligtvis skit kasst.
I dag är jag helt melankolisk.

Godnatt

Dagen har varit helt okej i dag,
inga tårar, massa minnen,
men ändå inga tårar.
Är mina tårar slut?

Häromdan sa Leia:
- I förrgår kom morbror Daniel ner från en trappa från himlen,
då blev du glad igen mamma.
Tänk om det varit så lätt? Lilla lilla gumman,
vad jag älskar dig och dina ideér.

Nu kallar sängen, ska upp tidigt i morgon.

Kram

Smärta

Minnen gör ont,
fast man skrattar.
Döden gör ont,
för oss överlevande.
Jag gråter och gråter,
men till vilken nytta?
Jag får inte min lillebror tillbaka,
aldrig aldrig aldrig,
för snart ska jag begrava honom.
Snart är hans skal borta,
och jag får leva på minnena,
kommer jag att glömma?
Jag är rädd för att glömma,
jag är rädd för att min bror försvinner,
och inte finns mer, någonstans.
Men i mitt hjärta får han stanna kvar,
och jag får leva på minnena,
för jag har inget annat val,
men hur ska jag orka?
Och vad händer om de försvinner?
Vad ska jag leva på då?

Godmorgon mitt helvete

knappt ngn sömn i natt, kom ganska sent i säng,
låg och grubblade, grät, och grubblade ännu mer.

Leia vaknade nio, så det var bara att stiga upp
o se glad ut, fast jag egentligen skulle vilja dra täcket
över huvudet och sova bort hela dan.

Vissa dagar är bättre, andra är sämre,
vet inte om det har med den kommande begravningen
att göra, men just nu lever jag i bubbla sämre o sämre.
Fy fan för livet just nu!!!!

Sömnproblem

Kan inte sova,
tänker,
tänk om?
kanske?
varför?
Och gråter!

Tur resten familjen sover sen lite över nio,
otur att jag får ta Leia oavsett när hon
vaknar imorgon bitti.

Ångest! Panik!
Snart...