Smärta

Minnen gör ont,
fast man skrattar.
Döden gör ont,
för oss överlevande.
Jag gråter och gråter,
men till vilken nytta?
Jag får inte min lillebror tillbaka,
aldrig aldrig aldrig,
för snart ska jag begrava honom.
Snart är hans skal borta,
och jag får leva på minnena,
kommer jag att glömma?
Jag är rädd för att glömma,
jag är rädd för att min bror försvinner,
och inte finns mer, någonstans.
Men i mitt hjärta får han stanna kvar,
och jag får leva på minnena,
för jag har inget annat val,
men hur ska jag orka?
Och vad händer om de försvinner?
Vad ska jag leva på då?