Svårt

Sen i lördags natt har jag tänkt:
för två år sen gjorde jag si och så vid alla
tidpunkter. Minnena, smärtan, väntan
allt sen mamma ringde mig lite över två på natten
den 15 maj 2009. Jag minns det så väl.
Hur jag satt uppe hela natten för att ta tåget in lite över sex på morgonen,
hur positiv jag var till en början, när han låg där, med alla apparater
pipandes och jag försökte peppa honom att detta skulle han klara.
Spelade svennebanan i hans öra, att jag fortfarande trodde det skulle gå vägen, för inte i mitt liv tänkte jag att det skulle gå på ngt annat sätt, ville inte tänka så, jag menar, inte ska ens lillebror dö före en själv?
Inte i min vildaste fantasi trodde jag ngt annat.
Inte förrän på vägen hem, då läkaren ringde och sa att det
var bara palliativ vård som gällde. Ja, ngt mer sa han också,
men jag kommer inte i håg, för jag bröt i hop.
Vi var nästan hemma(var i häljarp) och jag minns hur jag bara satte mig på parkeringen på baksidan av vårt hus och kunde inte ens gå hem. Inte kunde jag visa mig så nedbruten för Leia. Till slut ringde jag en dåvarande vän och vi gick. Först till E och sen till J. Och sen hem. Någonstans fanns en liten gnutta hopp, men den försvann dagen efter, då vi fick ta beslutet att stänga av allt, för han fanns inte kvar, han hölls bara till liv av maskinerna.
För två år sen och två timmar sen, dödförklarades han, och jag minns de dagarna som om det vore i går, men vad jag gjorde förra veckan vid den här tidpunkten, det har jag inte en susning om.
Visst är det konstigt?
Hur hjärnan egentligen fungerar (alt inte fungerar)

Jag saknar dig så lillebror och jag hoppas du såg att vi var hos dig i dag ♥

En saknad få kan förstå

Har man inte varit där, har du inte mist någon, kan du inte förstå.
Du tror du kan, men det går inte. Det bara är så.

Snart är tvåårsdagen här, tack o lov infaller den på en måndag,
så jag kommer inte jobba den natten. Däremot kommer jag
terrorisera min moder, fast det vet hon inte än. (nu om hon läser
vet hon ju, men jag tror hon liksom jag själv inte är här inne
så ofta längre. Det smärtar för mycket)

Tänk..i två år har jag överlevt utan min lillebror.
I bland känns det som det är längre, i bland känns det som kortare.
I bland känns det inte alls.
Fast jag påminns om det när jag tittar på de inristade orden
på min arm, som en påminnelse, glöm inte mig.
Men glömmer, det gör jag aldrig, jag bara glömmer smärtan
då och då. Den är nämligen inte så trevlig.


Jag saknar dig lillebror

Fortfarande

Vissa dagar är bättre än andra, just nu,
är jag mest sorgsen
av saknaden, som aldrig tar slut, hur skulle den?
Inte varje dag jag är nedstämd, men i bland, sköljer det
över mig som en våg, och tårarna kan inte hindras.
Smärtan den försvinner aldrig, hur skulle den?
Men visst, det är ju bättre, det blev bättre,
men ändå aldrig bra.
Blir det någonsin bra?

Två års dagen närmar sig med stormsteg, och jag ser inte fram emot det

19 månader

Är det sen vi fann dig,
i morgon är det 19 månader sen du dog.
Varför just det är så viktigt,
är för att i morgon fyller Teddy år.
Han kom på din 7:de dödsmånads dag,
som en gåva, från dig. På ngt sätt.
Han känns som en del av dig.
Eller så är det bara jag som vill tro det?

Finaste lillebror

Om du visste hur tomt det är utan dig-
Jag saknar dig, varje dag.
Nu ska du få bli morbror igen, men denna gången får du aldrig träffa
ditt systerbarn, och h*n får aldrig träffa dig.
Bajs på det va?

Jag har inte varit på din gravplats på länge,
inte ens när du fyllde år.
Jag jobbade, och sen har den lilla energin jag har kvar,
gått till familjen o jobb.
Jag mår som med Leia, du minns va?
Som du skrattade åt min kräkhögar :)

Livet blir aldrig detsamma utan dig,
men jag lever iaf, och på ngt sätt,
är det faktiskt lättare nu.
Jag kan prata om dig, minnas dig, utan att gråta.
Inte alltid, men iaf i bland,
och det är väl bättre än inget?

Jag älskar dig