torsdag 9 december 2010

I mitt djupaste

letar jag efter minnen,
efter saker du sagt, gjort eller ville.
Men mycket är borta, och går ej att få tillbaka.
Det suger. Big Time!
Att det enda jag kan ge mitt barn, är minnena
som andra återberättar.
Fuck mitt jävla minne, ja, det som nu finns där.

Men vad jag tror, är att du är med mig, lite då och då.
Vissa bilder, tror jag tom du fastnar, jag kan inte hitta någon annan förklaring.
Jag ska leta fram o visa, men inte i dag, för
sängen kallar högljutt på mig, för morgondagen kommer jag inte i från.

I dag är det storebrors födelsedag, önskar vi kunde ringt honom tillsammans och sjungit,
ist, har jag inte ringt alls :(
Fy skäms på mig!
(det är svårt att passa in en ringtid till USA)

söndag 7 november 2010

Det tar aldrig slut

Om jag hade haft modet och orken,
hade jag försökt hjälpa till,
försökt rädda andra, för att inte gå din väg,
men istället är jag så jävla förbannad,
på drogerna, på valet att inte vilja leva längre,
att förstöra sig själv.
Till vilket pris?
På andra människors fysiska och psykiska bekostnad.
Är det värt det?
Nä, jag skulle nog inte kunna arbeta med det,
för jag hade inte kunnat rädda någon,
jag kunde inte ens rädda dig lillebror,
min fina lilla söta bebis som växte upp
till ett litet monster som målade
kylskåpet rosa,, som stal min pengar,
som försvann i flera dagar,
som gjorde olagliga saker
och som till slut dog.
Inte ens dig kunde jag rädda

fredag 24 september 2010

Aldrig tar saknaden slut

Varje dag saknar jag dig,
tänker på dig,
men har också lärt mig,
att göra detta utan att gråta.
Ja, varje dag.
Visst gråter jag ofta fortfarande,
mest i min ensamhet,
för alla andra rullar livet på,
för mig är det inte så.
Är inte hel, kommer aldrig bli det,
är mest arg, på att du dog,
på att du svek mig genom att dö
och på att jag aldrig får veta varför.
Men jag spelar spelet och låter sällan någon veta,
hur jag egentligen mår, i bland faller jag igenom
men oftast klarar jag av det bra,
för det har jag lärt mig på tiden som gått.
Saknaden är så oändligt stor lillebror

tisdag 16 mars 2010

10 mån

Utan dig,
pang bom slog det på mig,
som en storm av tårar,
som en vind av känslor,
sveps jag med utan en chans att hejda mig.
Kan fortfarande inte förstå,
att du inte är här,
du kommer inte tillbaka,
du är ju faktiskt död.
Jag vet att det är så,
att jag aldrig någonsin får
träffa dig igen, aldrig höra din röst igen,
därför efterlyser jag här,
HAR NÅGON MIN LILLEBRORS RÖST INSPELAD?
Jag minns knappt hur den låter, jag måste få
höra den igen, på ngt sätt

måndag 1 mars 2010

Att vara i mataffären

Och plötsligt stå vid gravljusen slår blixten ner
och man inser hur overkligt allt är.
Jag står och väljer ut vilket gravljus
jag ska köpa till min lillebrors urnplats.
*Skakar på huvudet*
Min lillebror ska inte vara död, han är ju yngre än mig,
så kan man inte dö.
Man f å r i n t e dö före sina föräldrar, före sina äldre syskon,
före sina äldre släktingar.
Det är inte så det ska vara. Jag som storasyster
ska inte behöva köpa ett gravljus att pynta för att sätta
där min lillebrors kropp som är aska ligger.
Fortfarande letar jag efter honom i varje gatuhörn på söder,
vänder mig om efter alla röda kepsar,
slutar aldrig hoppas, fast jag egentligen vet,
att jag aldrig kommer hitta dig hipp som happ.
För jag såg dig dö, jag var där, men ändå vill jag inte tro
på det.

söndag 21 februari 2010

En jobbig helg

Flera ggr under nätterna har jag kämpat med tårarna,
flera ggr har jag tänkt.
Tittat upp på stjärnorna, undrat,
ser du oss, vet du hur ont det gör,
att varje dag försöka leva som
inget hänt, vara glad för att det förväntas så,
och bara le.
I helgen har det inte gått,
i helgen har jag isolerat mig.
Suttit i ett hörn, lyssnat på musik,
löst korsord, tills det varit dags att
bege oss ut på vägarna igen.
De har säkert tyckt jag är konstig,
men jag har inte klarat av det,
jag kan bara inte.
Hela tiden, har tankarna varit hos dig.

Nu i kväll i badkaret, släppte det,
tårarna bara sprutade, när jag låg där och lyssnade
på freedom. Det högg till i hjärta o mage
så jag knappt fick luft,
kanske det hjälpte, att släppa ut en del av sorgen,
kanske jag är gladare i kväll,
kanske inte. Men det får bli som det blir,
för jag kan inte låtsas när jag sörjer,
det spelet spelas så ofta nog ändå.

fredag 19 februari 2010

Hur det ofta känns för mig

"Medan vi sörjer över förlusten av vår vän, gläds andra över att få möta honom på den andra sidan."
Jag vill gärna tro det, jag vill att han, Stålis och alla de andra, lever loppan, vart dom nu än är (må de vila i frid och party) Kanske lite konstigt, men får inte jag ha honom här, låter jag gärna han leva loppan där.


Något jag stöter på ofta, en stark känsla som ofta ploppar upp, är att min sorg inte är värd något. "För han dog ju av en överdos, och vad är en knarkare värd?" Men jag kan ärligt säga, att min lillebror var en sån stor del av mig, han var en bit av mig, han är en bit av mig, och jag älskar honom grymt mkt, trots allt ont han gjorde. Det mesta förlät jag, men inte allt. Vilket jag ångrar i dag, fast det är en annan historia. Och ingen, absolut ingen!! Vet om han tog denna överdosen själv. En person (ev fler) vet, men kniper käft, och alla rykten som florerat sen han dog, ger mig ingen ro, för vi vet inte. Vi vet att han dog av följderna efter en överdos. Men vem som sprutade in den, lär jag aldrig få veta. Och det spelar ingen roll. För han var min lillebror, han var också en storebror, en son, en vän, en släkting, en patient. Han var alltså en levande varelse med ett hjärta så stort att hela världen kunde fått plats. De han älskade, älskade han gränslöst, och även om han var missbrukare, kriminell och pain in the as i bland, var han också kärleksfull, omtänksam, älskvärd, rolig, fjöntig och alldeles underbar. För oavsett vad han dog av, är hans död lika sårande och jobbig som alla andra dödsfall när de dör förtidigt. För det var inte meningen, det kan aldrig vara meningen att dö vid 23 års ålder.
Det många gör genom att bagatelliserar min lillebror och hans död "där han får skylla sig själv" är samma sak som att en som tar livet av sig "har valt det själv, och därför finns det inget rätt att sörja, eller den som omkommer i olycka av ngt slag "får skylla sig själv för att h*n inte var uppmärksam" eller varför inte, den som får en sjukdom och dör av den, är det då "h*n får skylla sig själv som inte levde nyttigt och tog hand om sig själv". OKUNSKAP; IDIOTI, är vad jag kallar det. Man kan aldrig bagatelliserar en död, för oavsett vad den man älskar dött av, är sorgen lika stor för oss alla. Kanske inte likadan då vi sörjer på olika sätt, men stor för vi mist ngn vi älskat. Och vad vi än dör av, är vi värda att sörjas av de som älskat oss. För en gång i tiden, har vi alla varit små och oskuldsfulla, och älskade. (förhoppningsvis)
Ingen död är mer värd än någon annan.
Därför ska allas död respekteras lika

onsdag 17 februari 2010

Gårdagens besök på kyrkogården


Vi pysslade lite hemma som vanligt. Tycker ljusen blir lite roligare då,
personligare. Inte för jag vet om han ser det,men jag hoppas det


När vi närmade oss var där redan upplyst, inte bara vi som tänkt på
någon i dag. Jag hjälpte dessutom till att tända om de som gick att tända om



Men på marken stod ännu ett ljus för lillebror o brann.
Inte bara vi som tänkte på honom i går.
Det är tröstande att vi fortfarande är fler som saknar.


Som vanligt var det rofyllt hos honom, dock massor med snö, så
alla min sjuka tankar om att gräva upp hans urna
gick i betet. Som tur är.

Kallt var det också, så vi blev inte långvariga,
men nu dröjer det inte långt tills vi är tillbaka,
ses nästa vecka igen lillebror ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

tisdag 16 februari 2010

9 månader

Utan dig, N I O långa månader.
Vissa dagar fattar jag det fortfarande inte,
vissa dagar gråter jag mig igenom,
vissa dagar lever jag mig igenom.
Livet är verkligen som en berg o dal bana
utan dig. Men jag tillåter mig sörja,
jag tillåter mig gråta. jag tillåter mig skratta
och framför allt, jag tillåter mig leva.
Det är inte lätt, men jag måste.
För mitt barn, för vår familj
och för dig.
Vem ska annars se till att minnet av dig lever vidare?
Var och varannan dag pratar jag o L om dig,
diskuterar om pappas mamma ger dig tårta?
Vi hoppas det, förvdet är det din systerdotter vill.
Fast hon är helt övertygad om att du har det bra, är med oss i bland,
ochinte att förglömma, leker med henne på kyrkogården.
Så finaste stora lillebror, du kan väl leka med henne i dag också
när vi kommer? Det gör henne verkligen lycklig.
Jag saknar dig så..

lördag 30 januari 2010

Christer Daniel Nilsson

"Att en person är död, bevisar inte att han levat"

Du aldrig glömd lillebror,
varje dag är du i mina tankar,
varje dag är hålet i mitt hjärta kvar
och varje dag,
saknar jag dig fruktansvärt.

I dag är det lördag, denna förbannade jävla lördagen,
den är ond, den känns ond, för det är en lördag.
Fucking jävla lördag

lördag 23 januari 2010

Ännu en vecko dag

Lördag lördag lördag..denna skitiga jävla lördagen.
Vet inte hur många veckor det är nu, 35? Iaf, det är för många veckor
utan dig min fina lilla lillebror.

I dag kom du till mig i drömmen, och den tänker jag återberätta nedanför,
förlåt om det blir rörigt, men den var ganska rörig.


Var och jobbade natt på ett sjukhus, ett sjukhus där du låg i källaren död.
Någon gång under natten smet jag ner, för att känna på dig, minns i drömmen att jag ångrade så att jag inte såg dig en sista gång innan begravningen.
Men när jag kommer ner, ser du ut precis som vanligt. Luktar inget, men är lite blek. Och när jag smeker din arm, tycker jag mig se dina ögon fladdra till. Reagerar som att jag måste inbillat mig, fortsätter smeka din arm, pussar på dina kalla läppar, när plötsligt hela din arm rör sig. Får panik och larmar upp till avdelningen där ssk kommer ner springandes, bannar mig lite för att jag var där nere och berättar vad som hänt, då tycker hon jag är heltokig, och blir nästan arg på mig, men då plötsligt vänder sig lillebror från rygg till mage, och ssk får nästan värsta dåndimpen och springer upp för att hämta läkaren, medans jag springer fram till lillebror och försöker väsa fram att han måste ha blod, han är och behöver blod för att överleva. Av ngn andledning skär jag han i halsen för att ge honom hans eget blod (??) men givetvis kom det ju inget, samtidigt får jag en "syn" där jag ser min flicktokiga lillebror jaga kvinnor och livnära sig på deras blod. Tömmer dom helt och hållet för det är enda sättet att överleva själv, tillbaka till "verkligheten" i drömmen står jag nu inför ett val, känner mig hopplös i kroppen,

men jag hinner aldrig bestämma ngt eller få reda på ngt mer, för jag vaknar irl av familjen som kommer hem.

På något sätt var det en hemsk dröm, men samtidigt inte för jag fick se dig, röra dig och minnas dig igen. Och att försöka tyda den, blir ett helprojekt som jag inte orkar just nu.

Saknar dig enormt mycket lillebror

onsdag 6 januari 2010

SItter o skickar i väg massmail

Och utan att tänka så mycket, får jag plötsligt tillbaka
This is an automatically generated Delivery Status Notification.

Delivery to the following recipients failed.

dodjo_out4u@hotmail.com


Och utan att tänka för mkt över det får jag ett hugg
i hjärtat, ett hål större, lillebrors gamla mail.
Klart som fan att den inte funkar..

mitt inatten

sådär på en fem min eller ngt.

Konstaterar, att jag mått bra nu i två dagar,
inte tänkt så mkt på lillebror, eller lika
mkt skulle jag nog vilja skriva.
Tänker på honom gör jag alltid, men i bland,
mer intensivt, vilket det inte blivit dessa dagar.
Skönt på ngt sätt, fast i bland, kan jag tänka
och minnas honom utan att bli ledsen,
för i bland gör jag det med glädje också.
För att jag vill.
Han är ju ändå en del av mig som inte försvinner
bara för att han är död, han är ju en bit av mig
som är borta och som jag måste minnas ibland
för att det inte ska försvinna, för om det också
skulle försvinna, finns det inte mkt kvar,
varken av mig eller honom.


tisdag 5 januari 2010

I bland

Tänker jag onda tankar,
sånt som jag nästan inte vågar skriva ner,
men med hopp att ingen tar illa upp,
det är ju ändå bara mina sjuka tankar som talar,
plitar jag ner dom. Kanske är det inte bara jag
som tänker sådant sjukt?

  • Om lillebror aldrig fötts, då hade jag sluppit ha denna jävla sorgen
  • Varför kunde det inte varit ngn av min sambos syskon? Jag menar, han har ju ändå så många. Varför då ta det enda småsyskon jag har?
  • Om jag dödar killen som jag anser är skyldig till detta, får jag lägre straff då?
  • Om jag tar livet av mig, är han då där och väntar?
  • Om jag slutar sova, dör jag då?
  • Undra om det gör ont att hoppa framför ett tåg..
osv osv..
Visst är jag sjuk i huvudet?

Men från tanke till handling,
är det långt.
Frågan är nog mer, hur långt?

söndag 3 januari 2010

Känner mig radiostyrd

Efter ett trevligt besök hos en god vän,
har tankarna florerat på mycket annat,
men så fort jag kom hem,
kom känslorna o saknaden igen.

Tänkt en del på alla mina bloggar jag skriver,
som om jag försöker dela upp mitt liv i olika bitar.
Denna för lillebror, dottern för dottern,
en för eget bruk som är topp hemlig,
och i natt, startade jag en bara för mig,
en för mina tankar o känslor,
om allt möjligt. Inte bara för lillebror
och dottern, utan en för allt det andra.

Det som inte hör hemma varken här eller där.

Men varför gör jag så?
Varför försöker jag seperera mitt liv
på det viset?
Är det så jag lyckas överleva?

Att jag skiljde på dotterns o lillebrors var ju mest
för att jag inte ville ha all min sorg i "hennes",
och på ngt sätt, kändes det rätt att skaffa en för min
egen skull nu, där jag kan blanda allt utan att tänka
på VAD jag skriver, utan jag bara skriver.

Kanske jag får ur mig ngt då som gör
att jag mår bättre? Får oftast,
när jag skriver här,
är det med tårar rinnande,
för det är jobbigt att minnas,
det är jobbigt att påminnas,
om det jag en gång hade, och nu har förlorat.

Så, om det blir dåligt med uppdateringar i denna,
är det för jag skriver i min egen, och vill ni ha den,
får ni säga till.

Ser inte fram emot

Året som nu kommit.
Hur kommer jag må?
Hur kommer min sömn bli?
Hur kommer min sorg vara?
Kommer det bli lättare?
Lär jag mig leva med sorgen på
ett annat sätt än o bara älta den?
Blir ngt annorlunda?
Blir det bättre?

Eller försvinner det mer o mer utav mig
och till slut orkar jag inte längre?

fredag 1 januari 2010

Ett sista förväl (på din födelsedag)


Här är din lilla plats

Din frusna skylt

Besök av dig?

Blommor till dig från mamma o Krille


Innan vi åkte hem, och efter tårtan, gick vi förbi till
dig igen. Det var kallt ute, riktigt kallt,
och under natten hade det frusit på rätt så rejält,
så det såg ut som lite snö på alla ytor.

En fågel (duva), hade varit och hälsat på, (se bild 3),
var det du? Var det en hälsning från dig lillebror?
Ett bevis på att du faktiskt sett att vi varit där,
att du vet att vi "firat" dig i dag och att du varit i
våra tankar hela dagen? (för er som inte vet, precis efter lillebrors
död, hade mamma besök av en svart duva i flera veckor efter,
som om duvan såg till att hon hade det bra)

På ngt sätt, letar jag tecken hela tiden, jag vill att
du ska veta, känna, hur mycket du är saknad o älskad,
hur ont det gör oss att leva utan dig,
att varje dag påminnas om att man inte
längre är hel, att en stor bit av en själv,
är borta,och kommer aldrig tillbaka.
Det är fortfarande så ofattbart, allt!
Och då har det snart ändå gått 8 månader.

När vi var hos dig och alldeles innan vi skulle gå
sa jag till mamma, - Nytt år, och ett helt år utan dig.
Men då sa mamma bara, -ett helt år? resten av ditt liv gumman!
Men så långt, orkar jag inte ens tänka,
det är för ofattbart och overkligt, och inget jag ens
vill ta in i hjärnan, för jag har ingen aning
om hur jag ska klara det, ett helt liv utan
dig resten av mitt liv, det går inte,
hur ska det kunna gå?
Hur ska jag kunna överleva det,
när varje dag är en kamp för
att fortsätta leva.

I dag skulle du varit 24,
istället är du förevigt 23.
Finaste lillebror,
varför är du inte hos oss?

☆ Grattis på födelsedagen☆



I dag skulle du fyllt 24 lillebror,
i dag är det din dag.
Även om du nu är på andra sidan,
hoppas jag du får tårta.
Som Leia sa i går:
- pappa...din mamma får baka en tårta
till morbror Daniel så dom får tårta i himlen.
Vi ska iaf äta tårta för dig, och snart, är
vi borta hos dig igen.
Tänder om ljusen som säkert slocknat sen i går,
och mamma o krille sätter sin bukett blommor
de nyss köpt.
Du är iaf inte bortglömd, utan i dag fyller du år,
och då ska du firas så gott som det går.

Grattis till Samuel som i dag skulle fyllt 29 år,
men som också är hos änglarna,
kanske du bjussar honom på lite tårta?
Ni delar ändå födelsedag i himlen,
och vi som är kvar,
sörjer lite extra mycket just i dag.
Stor kram till Samuels Sara o Devin

Ta hand om varandra



fortsättning natten till nyårsdag


Krille skickar upp en luftballong


Långt där uppe är den, fick du tag i den lillebror?


Det var en del ljus tända redan när vi kom dit

23,50 nyårsafton

Var vi på kyrkogården i natt,
tolvslaget sjöng vi med tårarna i halsgropen,
tände lite tomtebloss grejs,
drack en snaps + en till dig,
tände lite ljus, och pratade minnen.
Och, inte att förglömma,
frös halvt i hjäl.
Sören vad kallt det var i natt






Årets första skål, med dig lillebror,eller iaf för dig