Vissa dagar fattar jag det fortfarande inte,
vissa dagar gråter jag mig igenom,
vissa dagar lever jag mig igenom.
Livet är verkligen som en berg o dal bana
utan dig. Men jag tillåter mig sörja,
jag tillåter mig gråta. jag tillåter mig skratta
och framför allt, jag tillåter mig leva.
Det är inte lätt, men jag måste.
För mitt barn, för vår familj
och för dig.
Vem ska annars se till att minnet av dig lever vidare?
Var och varannan dag pratar jag o L om dig,
diskuterar om pappas mamma ger dig tårta?
Vi hoppas det, förvdet är det din systerdotter vill.
Fast hon är helt övertygad om att du har det bra, är med oss i bland,
ochinte att förglömma, leker med henne på kyrkogården.
Så finaste stora lillebror, du kan väl leka med henne i dag också
när vi kommer? Det gör henne verkligen lycklig.
Jag saknar dig så..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Säg vad du vill