Väntar

Fortfarande på att du ska dyka upp på msn, komma in o säga heeeej syrran, vad gör ni? Hur är det med Leia? Du står fortfarande högst på listan, jag har inte hjärta att ta bort dig, precis som i nallen, där är ditt nr, ibland glömmer jag mig själv o ringer för att mötas av inget. Jag saknar dig så jävla mkt fortfarande och NEJ, jag mår inte bättre, jag har "inte kommit över det än", jag mår inte bra utan dig, det gör fortfarande så ont, men!!! jag gråter inte lika ofta. Det är det enda som är skillnaden, fortfarande försvinner jag bort i mina tankar fortfarande gråter jag mig ofta till sömns, men!! jag går inte i samma vakuum längre, jag börjar förstå att det är så här mitt liv ska vara och försöker acceptera det även om det är svårt o jobbigt.

I dag är det 15 veckor sen du dog, 15 veckor sen jag rörde dig och pussade dig en sista gång, för resten av mitt liv ♥

Vad ska man säga?

Ibland blir man ju tvungen att berätta för någon ny att lillebror dött, och såklart kommer nyfikenheten fram och dom frågar oftast av vad, sjukdom?osv-.. Jag vet inte vad jag ska säga? Jo, missbruk är ju en sjukdom, och han dog ju till följd av det, men samtidigt anser ju jag att han blev mördad, för T ringde inte ambulansen. Och sen ryktena om att ngn annan kan ha satt sprutan i honom. Och dra hela historian pallar jag inte alltid, men vad fan är rätt? (även om allt är fel iaf)

Dog lillebror av sjukdom, sjävmord, mord eller olyckshändelse?

Ledsen

Fick i dag veta att ett gammalt X mamma dött,
en mamma som gjorde mkt för mig, som ställde upp med
rum o mat när det var som värst hemma, en mamma till min pojkvän
som blev för mig en väldigt nära vän o lite mamma också.
En kvinna som ställde upp för mig, för samhället och många
utstötta barn o ungdomar. Hon (de) gjorde mkt för många
och det gör mig ont att även hon är uppe hos våra änglar.
Det som kan trösta lite är att hon kanske ser efter lillebror,
drar han lite i örat och ser till att han håller sig i skinnet,
men det gör ont, fruktansvärt ont att även hon är död.
Det känns som om det blev för mycket i dag och jag bröt lite
i JoL´s trygga famn, tur jag var där iaf.

Vem är det mer? Vem är det nu nästa gång?
På kort tid har min kusin dött, min mormors bror, en granne, lillebror
och nu Jeanette. Vem är nu nästa? Jag? Tar det aldrig slut?
Varför bre på min mardröm mer?
Räckte det inte med lillebror?
Det var ju den näst sista spiken i kistan, det var ju då en så stor
bit av mig själv försvann, och nu, försvann en stor bit av mitt förflutna ,
en person som jag tyckt mkt om,
hur mkt till kan dom ta? När fan ska det räcka????

Vila i frid Jeanette Lundquist

Lördag..igen :(

14 veckor sen i dag, 14 lååånga veckor men samtidigt korta.
Det är så jobbigt allt, det är bajs helt enkelt.
Allt är bajs.
Varje fredag när jag känner lördagen närmar sig,
kommer ångesten som på beställning.

I natt jobbade jag på np, samma som jag jobbade på
för 13 veckor sen, dvs det första jobbet efter din död.
Många minnen kom, och i natt när det var som mörkast,
tittade jag på stjärnorna och tänkte.
Precis som för 13 veckor sedan, fast då grät jag,
ensam därute, men i natt, var jag inte ensam många minuter,
kanske dom förstod, kanske det bara var en slump, men
tårarna höll sig borta, vilket dom inte gör i dag.

Förbannad

Nu har det fan gått för långt
http://www.familjenpetersen.blogspot.com/
Hon var den som tyckte detta redan efter så kort tid,
det var hon som inte ringde öht efter lillebror dött, skickade några mesiga sms, men vem orkar svara på det när man är mitt uppe i sin värsta kris, hon som var min sk bästa kompis hörde inte ens av sig när jag mådde som allra sämst, hon hade mage att bli svartsjuk här , för visst, när jag mår som sämst i mitt liv, ska jag ju tänka på att ringa henne också?!
Kan man inte umgås en och en utan att någon ska bli svartsjuk, att hon bara har mage att yttra sig fattar jag inte. Det går att ju att jämföra på det här viset också. Jag menar, en nybliven sorg är ju det samma som en tio år gammal.

Jag har hela tiden hållt tyst, men efter senaste inlägget på hennes blogg vill jag inte hålla tyst längre, som jag skrev till henne (som hon naturligtvis tog bort) är hon inte bara dum utan störd också, och det står jag för, för jag tycker verkligen det är så, hon kan inte ha alla hemma där uppe, som inte fattar, n å g o t överhuvudtaget..

Och ja just det, kommentaren hon lämnade på min kompis blogg "Anonym sa...
Vad roligt att du och S hittar på något kul. Bli inte för fäst vid henne så du och barnen inte blir sårade när hon dumpar er, det ni gör gjorde vi också för 2 år sedan.
den 26 juli 2009 07:22"

Det tar aldrig slut..helt ärligt..
Jag börjar tro att du har psykiska problem och behöver hjälp o medicinering Magda, men vad som, LÅT MIG O MINA VÄNNER FÖR HELVETE VARA!!

Du har visat din ståndpunkt, du valde att inte vara där innan, därför väljer jag att inte vilja ha ngt öht med dig att göra nu eller någonsin i framtiden.

(bloggen kommer låsas igen, och det är sista gången detta kommer att komma upp, för detta är lillebrors, men orden var tvungna att komma ut. Ansök gärna om att få läsa den, för jag är generös, men jag behöver er mail)

Måste tillägga: Alla gånger jag "utnyttjat henne" för att köra mig, har jag BETALAT bensinen o lite till. Så dålig är jag.

3 månader

Utan dig har gått, och inte blir det lättare.
Jag saknar så in i helvete och livet känns mest skit.
Faktiskt!
Vad jag hade gjort om jag inte haft dottern vete sören.
♥ kärlek till evigheten, känner du den? ♥

♥ 13 veckor utan dig ♥

Lördag igen, denna förbannade lördagen.
Har jobbat i natt, men vaknar som alltid kl ett,
fattade inte varför, tills det slog mig, det är lördag,
och lillebror dog 13,20.
Alltid när jag jobbat så vaknar jag ett på lördagar, alltid!

I morgon är det tre månaders dagen, tänk vad lång tid det gått,
och ändå känns det som i går, känns som om det var i går vi fick
stänga av respiratorn, då allt hopp var ute,
att din kropp lagt av att det var dags för dig att vandra vidare,
och vi fick leva kvar med denna smärtan utan dig,
leva med tårarna, ångesten, ilskan över allt, maktlösheten
och framför allt, SAKNADEN.

Livet är mest skit utan dig,
livet är skit med tårar o sorg,
minnena av dagarna då du hittades
och orden som blev sagda finns för evigt
inristade i mig, och varje dag, hör jag dom igen
- det kan inte bli bättre, det kan bara bli sämre
- palliativ vård
Sen flippade jag ut, satte mig på gården och bara tjöt,
kunde inte andas, kunde inte leva, kunde ingetting,
kunde inte ens gå hem.
Dagen efter, var allting slut, 13,20 var du död.


Älskade lillebror, jag saknar dig så

Tog bussen in

till lillebror i dag. En jäkla resa på ca en timme, bara för att komma upp, sätta rosen o tända ljuset, så vräker regnet ner, inte droppar, utan total vräker, som om himlen öppnat sig, Satt där under mitt stora rosa paraply en halvtimme till bara för att konstatera att jag blev ju blöt trots allt, och till min stora srg fick jag då lämna lillebror alldeles tidigare än jag beräknat o hoppats :(.
Gick bort till mamma, i 30 cm stora pölar, på trottoaren, bara för att konstatera att hon var inte hemma den lilla grisen utan hon var minsann på äventyr att berätta det för mig *räcker tunga*, så jag fick snällt ställa mig vid busshållplatsen och ta bussen ner till knutan o ta tåget hem till min lilla familj. Nu går mitt busskort ut på lördag, så nu vet jag inte när jag kan komma dit nästa gång, till min stora sorg, men det ska nog gå att lösa på ngt sätt.
Smärtan och sorgen?
Är lika djävulsk fortfarande, även om det kanske inte syns på mig lika tydligt varje dag ligger det i huvudet hela tiden o när kvällen o ensamheten kommer, så gör även tårarna.
Så är min verklighet, varje dag!
Och jag sover fortfarande som en kratta!

12 veckor

Utan dig har gått, hur ska jag orka tolv veckor till, och alla resterande tolv veckor resten av mitt liv? det är så jobbigt.
Jag o mamma var förbi hos dig i dag, satte ett ljus, som troligen inte brinner längre, det blåste ganska bra, men solen strålade starkt som vanligt så man höll på att svettas bort, ja någonstans där bland alla tårar. Det är så jävla orättvist, det är så jävla overkligt, och jag vill verkligen inte att det ska vara sant, men någon gång snart får jag väl acceptera det, men jag har så svårt för att acceptera det :(
Jag saknar dig så jävla mycket att det gör ont i hela min kropp varje dag. ♥

Min kropp mår nog inte bra

Faaan, tar det aldrig slut? Sorgen, ilskan och tårarna?

Jag är trött på att må så kasst hela tiden,

jag är så trött på att gråta i tid o otid,

jag är trött på att min kropp säger i från på

så många olika saker, så som yrsel, microsek tuppningar,

och nu senaste,

vaknade i morse, tiiidigt i morse, dvs klockan fem, av näsblod.

Bara sådär.

Och min sömn.. *Suckar* Den är inte att prata om,

för den finns inte, jag sover knappt, eller jo, jag slumrar till

ngt ögonblick, vaknar i panik, slumrar till, vaknar osv

alla jävla nätterna. JA, sen har vi ju dom nätterna då jag ligger o vrider

och vänder mig i timmar innan jag somnar, de är nästan värre, för hur mycket

jag än försöker, kan jag bara inte sova.

Är inne i en period nu då jag inte ens kan gå in på bloggen (denna), för då bara gråter jag ännu mer, för jag blir påmind om hur ont det gör, jag har svårt för att titta på bilder på lillebror också, det gör mer ont, det gör så jävla ont, att han dog, min lillebror, min vackra fina lillebror

Varje dag

Saknar jag dig,
gråter jag när jag minns
att du inte längre finns hos mig.
Att leva med vetskapen att du är död,
att du aldrig kommer tillbaka,
att jag aldrig mer få se dig, röra dig
krama dig, bråka med dig, ja, ngt öht,
gör så jävla ont att knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag skulle kunna göra vad som helst, bara för att en sista
gång få säga hur mycket jag älskar dig och ge dig
världens största kram, men det kan jag inte,
jag kan inte ens drömma om dig,
det är som om du aldrig funnits, bara
mina tårar som bevisar på att det är så,
och den enorma värken i hjärtat.

Spriten dövar

INTE!

Var på tjejkväll i går, jättemysigt gäng Ansan skrapat ihop, god mat, och massa babbel (läs: kackel) Jag hade med mig spriten som var över sen Jessis 34års dag, dvs lite mer än en halva liter, och kvällen gick väl bra tills jag plötsligt nådde en punkt och bara satt o bölade ute på balkongen, pratade, bölade o bölade. Fucking jävla sprit! Tjejerna var jätte gulliga och försökte intyga mig att det var lugnt, att det gjorde inget att jag grät, att det bara är befriande osv, men behöver jag säga att jag känner mig skitdum i dag? Iaf ryktes jag upp och vi gick ner på Tages, men det var inte länge jag var där för plötsligt fick jag för mig att nu skulle jag gå hem, jag var så jävla packade så jag knappt visste vart jag hade röven så jag gick hem, utan ett ord till ngn (schysst va?) Ungefär halvvägs hem slog spriten ut mig helt och jag har ingen aning om hur jag kom hem (gick givetvis) hur jag lyckades låsa upp dörren (och låsa den igen), och vaknar lite innan åtta i morse med alla kläder på, skorna på fötterna, liggandes rakt över sängen (dvs över hela). Glasögonen låg brevid mig i sängen och väskan på golvet. Och jag har inget minne öht hur fasiken jag lyckades med detta? (eller misslyckas kanske det ska kallas?)
*suckar*
Jag tror jag får ge fan i spriten, jag kan inte hantera min sorg när jag druckit, jag bara bölar o förstör så jag får hålla mig nykter helt enkelt! Och i den mån jag kan, ge fan i att festa på denna jävla fucking lördagen..

11 veckor

utan dig är som ett leva resten av sitt liv i ett helvete.
oja just det, det är ju det jag gör...