gråter jag när jag minns
att du inte längre finns hos mig.
Att leva med vetskapen att du är död,
att du aldrig kommer tillbaka,
att jag aldrig mer få se dig, röra dig
krama dig, bråka med dig, ja, ngt öht,
gör så jävla ont att knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag skulle kunna göra vad som helst, bara för att en sista
gång få säga hur mycket jag älskar dig och ge dig
världens största kram, men det kan jag inte,
jag kan inte ens drömma om dig,
det är som om du aldrig funnits, bara
mina tårar som bevisar på att det är så,
och den enorma värken i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Säg vad du vill