Tog bussen in

till lillebror i dag. En jäkla resa på ca en timme, bara för att komma upp, sätta rosen o tända ljuset, så vräker regnet ner, inte droppar, utan total vräker, som om himlen öppnat sig, Satt där under mitt stora rosa paraply en halvtimme till bara för att konstatera att jag blev ju blöt trots allt, och till min stora srg fick jag då lämna lillebror alldeles tidigare än jag beräknat o hoppats :(.
Gick bort till mamma, i 30 cm stora pölar, på trottoaren, bara för att konstatera att hon var inte hemma den lilla grisen utan hon var minsann på äventyr att berätta det för mig *räcker tunga*, så jag fick snällt ställa mig vid busshållplatsen och ta bussen ner till knutan o ta tåget hem till min lilla familj. Nu går mitt busskort ut på lördag, så nu vet jag inte när jag kan komma dit nästa gång, till min stora sorg, men det ska nog gå att lösa på ngt sätt.
Smärtan och sorgen?
Är lika djävulsk fortfarande, även om det kanske inte syns på mig lika tydligt varje dag ligger det i huvudet hela tiden o när kvällen o ensamheten kommer, så gör även tårarna.
Så är min verklighet, varje dag!
Och jag sover fortfarande som en kratta!