fredag 31 juli 2009

Knäpp

Är vad jag är,
eller snarare psykiskt sjuk,
eller bara knäpp.
Vad vet jag?
Jag vet att det gör ont, i hela min kropp,
kanske en biverkning av sorgen,
kanske för att det får bli psyket nästa, kanske kanske?

I onsdags kom obduktionspapperna.
Det blev ett hårt slag i magen, det
var som att bli spottad på och trampad i huvudet,
som om lillebrors liv inget var värt.
Inte själva papperna då, men att åklagaren la
ner allt, "finns inget som stryker att ett brott har begåtts"
nä..men det finns inget som stryker tvärtom i heller.
Det måste väl för fan vara straffbart att låta en person
långsamt ligga o lida för att ett o ett halvt dygn senare ringa ambulans,
låta en person dö sakta men säkert.
Vem vet hur han egentligen mådde, lillebror, när han låg i den jävla soffan
och långsamt dog bort. Led han? Kände han ngt?
Var han fast i sin kropp? Bad han om hjälp?
Vägrade det jävla aset att hjälpa han?
Stod han och såg på när lillebror dog?
Skrattade han? Han kanske till o med festade
brevid honom, när han låg där i hans soffa?
Spottade han på honom? Han kan ha gjort alla
dess saker som jag aldrig får reda på, och det
fucking jävla rättssystemet tycker lillebrors liv
inget var värt så de skiter i vilket,
ja vadå, en knarkare mindre.
Men denna jävla knarkaren var också en människa
och en jävligt fin lillebror som förtjänar
att någon straffas för hans död.

hm..

Först när jag tog bort det låsta fungerade den igen?!
Jag vill ju ha den låst,. iaf för ett tag framåt men jag vet inte
om ni såg kommentaren nedan, försök ett par gånger,
så går det till slut :)

Jag mår inget vidare just nu, är i en down period och det mesta
känns bajs, förklaringen för det kommer senare,
men det är jobbigt, skit jobbigt, att varje dag leva utan lillebror,
att verkligen inse att han faktiskt är död.
Det är bajs!

torsdag 30 juli 2009

Jag kommer inte in och kan se lillebror bloggen, men har inga problem med att publicera inlägg. Är det fler som har detta problemet?

tisdag 28 juli 2009

Skyddar

lillebror bloggen i morgon. Då läsare ändå tappat
intresset, det finns nog inte så mycket mer att skvallra om,
vill jag ha koll på vem som läser den och därmed kanske öppna upp lite mer.

Vill du läsa den så är frågan alltid fri, lämna din email i kommentarsfältet, så
kommer det kanske en inbjudan. Eller maila mig på
nilssonsarah@msn.com

/ Sarah

lördag 25 juli 2009

Vill ni leva mitt liv?

Vakna med ångest varje morgon,
kämpa för att ens komma upp ur sängen,
känna tårarna i ögonvrån hela dagen,
inte veta om du kanske ännu en dag får
ett psykbryt mitt på stan med tårarna
fallandes och folk gloendes.
Behöva försvara dig och din sorg
jämt o ständigt mot idioter som inte fattar ett skit
hur det känns att leva utan någon de älskat och haft
i nästan hela sitt liv,
som du bytt blöjor på,
brett mackor till,
älskat, hatat, oroat och nojat över.
Vill ni byta med mig och kännas på hur det känns att leva
utan sin lillebror i tio jävla veckor, resten av mitt liv,
och aldrig aldrig få se honom igen.
Att må så jävla dåligt och varje dag behöva fundera
på hur ska du denna dagen orka, kommer du orka,
vill du fortsätta orka?
Vill ni leva så?
Byta en dag med mig så jag slipper leva i detta jävla helvete

ps: På köpet får ni stress mage, sömnsvårigheter och sura uppstöttningar alldeles gratis

I dag är det tionde veckan utan dig lilebror, hur ska jag orka fler?

måndag 20 juli 2009

Tankar

Detta kan bli rörigt, men vad gör det, det är ju det enda som är i min hjärna ändå, så jag bryr mig mindre. Och hänger ni inte med eller undrar över ngt, var inte rädd för att fråga.

Jga har som de flesta vet, en storebror. Han är mitt helsyskon men växte upp mest hos pappa, för mina föräldrar skildes när jag var ett o han fyra.
När jag var sju kom lillebror, då gör ju det mig plötsligt till mellanbarn, medans jag samtidigt blev äldst för storebror bodde ju inte med oss. Så egentligen på ngt vis, blev jag nog behandlad som det största syskonet (vilket jag ju var i vår lilla familj).
Men nu är ju lillebror död, beyder det då plötsligt att jag är ensambarn? Eller vad räknas det som? Är jag minstingen nu? Storebror bor ju inte ens i sverige, så jag är ju ensammast i hela världen, har inga syskon här. För den ena är under jorden och den andra på andra sidan jorden.
Jag vill inte vara själv, men jag har inget val, och när mina föräldrar blir gamla, är jag det enda dom har kvar här. Det känns förjävligt, att jag plötsligt blivit ensam kvar med allt, och hade jag kunnat, hade jag grävt upp lillbror, pusslat i hop hans aska och blåst honom till liv igen, och sen aldrig aldrig släppt honom.

lördag 18 juli 2009

9 veckor


Utan dig känns verkligen som en evighet,
en evighet i ett helvete som aldrig tar slut.
Det gör så fucking jävla ont lillebror

torsdag 16 juli 2009

Två månader

Har gått sen du dog, 61 dagar, och det gör likförbannat lika jävla ont,
var gång man glömmer och kommer på sig själv, då vill man själv bara dö.


I dag var jag med mamma o K, åkte till Sjöbo marknad för att skingra tankarna, vilket gick ganska bra. Men nu är kvällen här, och ångesten är tillbaka, och tankarna. Fina lillebror, att leva utan dig gör så jävla ont. Varje dag är en påminnelse om livet du inte får leva, att du inte får leva den här torsdagen i heller, eller morgondagens fredag. Aldrig uppleva en helg igen, aldrig aldrig aldrig..
Aldrig får jag se dig så här igen, min fina vackra lillebror

tisdag 14 juli 2009

Varit hos Danne i dag


Efter mardrömmar hela natten, med mord inräknat,
fula tanka om att åka till honom, se till att andra åker till honom,
så bestämde jag mig för att det var nog dags för ett besök på
askminneslunden i dag.
Ringde mamma o K, och tog bussen in,
och efter den obligatoriska middagen på MAX och
en runda på söderpunkten, gick vi upp med tungt hjärta.
Det gjorde ont i hela kroppen att traska sig upp
och veta att det faktiskt är så, det är sant, lillebror ligger där.
Han är död, föralltid :(



När vi suttit där en stund ser vi ett välbekant ansikte dyka upp,
allas vår Sara likså Dannes ex 1:a.


Hur stor chans är det på miljonen att vi båda skulle råka gå förbi just i dag? Jag har inte varit där sen urnsättningen och Sara har inte varit där sen begravningscermonin. Men det var nog någon mening med det,kanske vi behövde det stödet i varandra, ja, jag vet inte, men det kändes iaf lite lättare när hon och hennes kompisar dök upp (läs: dvs mamma o jag satt inte o böla som
en o annan tok tant längre) Och hon hade med sig en undebar bukett i vitt, det värmde stort att veta att hon också tänker på honom, saknar honom och sörjer, precis som vi. Att vi inte är ensamma. (Jag vet att du är där titt som oftast D)
(och vi kom på att det heter ju änglamamma, då måste det ju heta ängla ex också, så då blev Sara ängla ex 1, för hon var den första största)

I bland känner man sig väldigt ensam i sorgen, för många av kan inte förstå, kan inte veta, hur det är när sorgen bara faller över en och maktlöst står man där med tårarna rinnandes och kan inget göra. Man bara gråter o gråter och tårarna tar aldrig slut, sorgen tar aldrig slut, och vetskapen om vad som egentligen hände, den är fortfarande oviss.
Jag är så arg, jag är så hatisk, jag skulle kunna mörda, så arg är jag, i bland tänker jag att så skönt det skulle vara att ta livet av mig, att få komma till honom, röra vid honom, slippa ha så jävla ont i hjärtat hela tiden, men samtidigt skulle jag inte vilja att min familj skulle få ha min död också i minnet, gråta över mig, vara arg på mig. Jag vill se mitt barn växa upp till en självsäker och trygg kvinna, jag vill ha barnbarn, jag vill se dom växa upp, men någonstans inom mig, finns det en liten röst som säger, åk till Danne, så mkt lättare det hade blivit för dig då.



hittar du den lillebror, känner du den?

lördag 11 juli 2009

8 veckor, 56 dagar + 28 min


Så länge har du varit död lillebror, så länge, det känns som i går, det känns som alltid.
I dag ska jag festa, för första gången sen du dog, hur det kommer gå vet ingen, kanske jag flippar ut helt? Inte för det blir bättre, för det gör så jävla ont, jag tror inte spriten kommer döva, men kanske för en stund, kan jag tänka på ngt annat, fast det är en fucking jävla lördag

fredag 10 juli 2009

Önskan

Om att kunna berätta allt jag hört, men jag måste fortsätta vänta, och det gör ont, för egentligen vill jag bara skrika ut namn o saker, göra folk illa, vääääääldigt illa. Jag är så full med hat, jag är så full med besvikelse, och allt jag bara vill, är att skrika namn!

Varje dag är en kamp, vissa dagar bättre än andra, vissa dagar mer gråtiga än andra, vissa dagar gladare. Det svänger som värsta karusellen och jag kan inte styra över det öht. Tyvärr tror folk att man mår bättre, för det har ju ändå gått en tid, men åtta veckor som känns som i går, är ingen tid, men än är inte den sista idioten född, jag får bara hoppas på att jag inte råkar på dom igen.
Varje dag tänker jag på dig lillebror,
varje dag är du i min hjärna,
varje dag vill jag bara ha tillbaka dig,
och varje dag fortsätter jag på ngt mirakulöst sätt utan dig

Jag hoppas du hittar den lillebror

fredag 3 juli 2009

Paus

Måste tyvärr lägga bloggen på paus ett par dar ev längre kanske kortare, det har kommit fram nya uppgifter och jag måste täppa igen lite. Är rädd för att avslöja för mycket därför får det bli lite paus i bloggen, tyvärr :(
Egentligen vill jag bara skrika ut vad jag vet och min smärta, men man kan tyvärr inte alltid göra som man vill.

torsdag 2 juli 2009

Ny månad

Fina lillebror, du skulle varit här med oss, fy attans vad varmt det är, jag tror att du skulle legat ute o solat, gjort dig snygg för alla flickor, spanat o flörtat på stranden och bara varit. Så tror jag iaf att du skulle gjort, men jag vet inte :(.
Jag saknar dig så jävla mycket lillebror,