Tankar

Detta kan bli rörigt, men vad gör det, det är ju det enda som är i min hjärna ändå, så jag bryr mig mindre. Och hänger ni inte med eller undrar över ngt, var inte rädd för att fråga.

Jga har som de flesta vet, en storebror. Han är mitt helsyskon men växte upp mest hos pappa, för mina föräldrar skildes när jag var ett o han fyra.
När jag var sju kom lillebror, då gör ju det mig plötsligt till mellanbarn, medans jag samtidigt blev äldst för storebror bodde ju inte med oss. Så egentligen på ngt vis, blev jag nog behandlad som det största syskonet (vilket jag ju var i vår lilla familj).
Men nu är ju lillebror död, beyder det då plötsligt att jag är ensambarn? Eller vad räknas det som? Är jag minstingen nu? Storebror bor ju inte ens i sverige, så jag är ju ensammast i hela världen, har inga syskon här. För den ena är under jorden och den andra på andra sidan jorden.
Jag vill inte vara själv, men jag har inget val, och när mina föräldrar blir gamla, är jag det enda dom har kvar här. Det känns förjävligt, att jag plötsligt blivit ensam kvar med allt, och hade jag kunnat, hade jag grävt upp lillbror, pusslat i hop hans aska och blåst honom till liv igen, och sen aldrig aldrig släppt honom.