25 april

Fick jag mitt sista sms från lillebror.
Hittade nyss det i mobilen

"Hej Syrran..
precis ny muck.. hur e de med er nere i landskrona då?
ja e i uddevalla nu och kommer att vara här tills på måndag eller,
sen tänkte ja komma ner och hälsa på er om det går bra?
puss & kram Lillebror"

Varför lillebror? Varför kom du inte?
Varför var du tvungen att dö?
Varför? Varför?

I dag saknar jag dig så jävla mycket att det gör
satans förbannat ont. Jag vet knappt vart jag ska
ta vägen med all min smärta, jag fattar inte hur jag ska orka.
Snart är det begravnings ceremoni, och jag känner paniken
komma i kroppen, för sen ska du kremeras, och då kan du aldrig
vakna upp, för då finns inte din kropp längre.
Jag får panik över att du ska bli aska, att du försvinner
föralltid. Jag vet inte hur jag ska orka..

Stolt Danne

Krille hittade Dannes usb minne, där bland annat dessa bilderna fanns, en lycklig tid i lillebrors liv, jag minns han var så stolt över sin dykning. Han pratade inte om något annat på den tiden *ler* På samma usb fanns bilderna på hans o Leias första möte, de bilder jag framkallade i torsdags. Som mamma sa, han var nog väldigt stolt över Leia, men det visste jag ju sen innan, han var supertstolt över henne och älskade henne högt, han älskade barn överhuvudtaget, synd han inte själv hann få egna och få uppleva den kärleken som man känner som förälder.

I dag är ingen bra dag, för i dag är det morsdag, och även om jag inte är hans mamma, så känns det ändå extra tufft. Jag visste inte ens vad jag skulle säga till mamma, så jag sköt upp det, men hon ringde och banna mig lite :) Kan man säga glad morsdag till någon vars son precis dött? Är det en glad morsdag då? Knappast! Och mycket därför vill jag inte i heller bli firad, för det är ingen glad dag i dag, långt i från.

2 veckor

av sorg
av saknad
av ilska
av förnekelse
av tårar
av irritation
av bröstsmärtor
av idioti
av ensamhet
av en helt obeskrivlig känsla!

När ska denna mardröm ta slut
och lillebror leka titut?
Måla kylen rosa
så ska jag aldrig låsa
dig ute igen.
Kom tillbaka och säg wazz up!
C u
och jag ska vara snäll resten av mitt liv,
jag betalar med glädje dina mobilräkningar
så du kan messa hur mycket som helst eller
klistra fast luren i örat,
bara jag får se dig, höra dig och känna på dig.
Jag gör nästan vad som helst..

Dagen

Har varit si så där, lite tungt att gå igenom sakerna, att prata med prästen och planera hur det ska vara på begravningsdagen, i vilken ordning allt ska bli, vad som ska spelas och vad som ska sägas. Det är ett helvete att gå igenom det, men det måste ju göras. Prästen är en helt okej präst, ja, för att vara präst, för han är inte så "prästig" och dessutom var det han som döpte Danne (o mig) så det känns rätt att det är han som också tar det sista förvälet. Även om det inte känns rätt att behöva ta förväl :(.

Mamma o jag har pratat en del, tittat på lite foto, skrattat åt minnen, och gråtit. Det är inte lätt, men vi har varandra, och tack o lov kan mamma hjälpa mig att minnas det som jag själv inte kommer i håg. (för er ovetande var jag med om en olycka för många år sen som gör att jag inte minns så mycket från vår barndom, jag har en del raderat om man säger som så)

Jag fasar för morgondagen, att vakna upp till ännu en lördag, en lördag som är dagen som han dog på, en lördag som är lika med två veckor sen jag såg min lillebror för sista gången, en lördag som är som en dag i helvetet, en fucking jävla lördag till!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag drömde

i natt, jag minns inte vad, men när jag vaknade till av ngt i morse, tittar upp, tycker jag mig se Danne ligga i en sjukhussäng. Kände en glädje i kroppen, tills jag insåg att allt var bara en dröm! Tills jag förstod att det bara var grinden in till mamma o Krilles rum och det var de som låg och snarkade där bakom i sina sängar. Fy fan!! Det är skit! Nu ska jag ta itu med lite grejor här hemma hos mamma, Dannes grejor kan inte bara ligga överallt som det gör nu, vart man än går är det ngt som påminns om honom, det kan vara hans keps i hallen, eller hans kläder i garderoben där även "mina" sängkläder är, tröjan som hänger på dörren,det är så mycket, överallt.

Arg

På livet du inte fick leva,
på idioten som inte ringde ambulansen,
på läkarna som inte kunde rädda ditt liv,
på heroinet du blev beroende av,
på att jag inte gjorde mer,
på att du inte gjorde mer,
på att du dog i från mig,

Hur i helvete kunde du lämna mig i denna sorgen?
Varför?
Varför?
Jag förstår fortfarande inte.

I morgon kommer prästen, och vi ska
prata om din begravning, fatta, DIN begravning lillebror,
det kan ju inte stämma..du är inte död, det kan du inte vara,
det får du inte vara, hör du?

Till alla, en sista gång!

Jag vet, ni har svårt att se bilden på lillebror som död,
jag vet också att lillebror hade hatat det,
MEN
detta är min blogg, ingen annans, jag skriver
om min sorg, hur jag upplever det,
jag skiter faktiskt fullständigt att ni
upplever bilden som anstötande, och blir ledsen,
det blir jag med, varje dag!! Många ggr om dagen,
men då lillebror är så fridfull på bilden, så är det inte skrämmande.
Är ni rädda för att se en död person?
Är ni rädda för döden?
Inte mina problem!
Detta är hur jag hanterar min sorg, detta är det sista jag
såg av min lillebror, jag satt med honom när han dog,
jag sov knappt, jag kämpade, jag grät, jag bad honom att vakna,
ni var inte där, detta är det sista jag såg av min bror, NÅGONSIN.
Detta är det sista jag har, och ni vill att jag ska ta bort det.
ALDRIG!
Jag kommer aldrig ta bort den sista bilden på min bror,
för detta är mitt liv och min verklighet, och klarar ni
inte av det, får ni faktiskt ge fan i att vara här inne o läsa,
då slipper ni se bilden, min verklighet och mitt liv.
Detta är för mig, och inte er, tyvärr.

(detta inlägget är inte för ngn enskild person, utan för
er alla som tycker o tänker om bilden på Danne, ingen ber
änglamammorna ta bort bilder på sina barn, jag förstår inte varför
jag då skulle behöva göra det. )

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig "Hur mår du?" med sympati och medkänsla i din röst, så svarar jag "Jag mår bra", därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är för rädd för att det du säger ska göra mig ledsen. Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att din bror dog så blir det svårt för mig att svara. Vad förväntar du att jag ska säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!", eller "Det är fruktansvärt!". Jag vill skrika "Det är inte rättvist!" Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag. Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack". Ett tack som betyder så mycket mer än så. Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa. Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig. Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt min bror för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer att förstå vad du menar. Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader. Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut, så har du antagligen rätt. Idag är det kanske en minnesdag för mig, eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig, men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre. Försök fråga mig om jag vill prata, men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp. Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är. Jag behöver dina tankar. Jag behöver dina böner. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta, men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt. Som jag brukade bli, innan allt detta hände. Men jag vet att det är omöjligt. Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

Janne Moren

Tyckte denna passar mig så bra, ändrade dock lite i texten, för det stod mitt barn egentligen, men det är så det känns, iaf på ett ungefär, och tio ggr värre.

Mycket tårar

och många fula tankar, jag är en jävla egoist och borde få straff på mina tankar. Hela tiden, varför Danne? Varför inte den eller den? Eller den? Vem som helst (nästan), bara inte min Danne. Men emellan tårarna har det också varit skratt o prat och mycket trevligt sällskap, och god mat. Idag har jag blivit ompysslad. Tack! Utan sällskap i dag, hade jag nog knockat av totalt, för även i sällskap, var det mycket tårar, och jag är inte den som gråter frivilligt framför folk, inte ens knappt Eric. (vilket jag har fått ge vika på nu givetvis) Jag nästan bröt i hop helt på city gross, i kassan, bland massor av folk. Fick torka tårarna och gömma mig hos Leia, som oroligt frågade vad det var, men ändå tröstade mig. Hade honinte varit med, så vete fan om jag inte bara lagt mig på golvet o sparkat i golvet av ilska o förtvivlan. Men man kan ju inte skämma ut sin 3 1/2 åring mitt i affären sådär.

Bråkar lillebror med mig?

Nu börjar det bli lite väl scary, så nu ska ni få höra om när lillebror bråkar med mig.

Bilden i headern? Den tog en evighet för att få klar och en evighet att få in, först när jag skällt på honom att detta var min sorg och inte hans, då fick jag in den (ja, jag vet, han hade hatat den, men han får inte bestämma allt)

En dag när jag satt vid datorn, övertygade om att jag var på msn, vilket jag åkt ut i från, skulle logga in, kom inte in, provade fem sex ggr utan resultat, då jag provar med Dannes mest för att se om det kanske var msn det var fel på, men kom in på hans genast, och tre av hans vänner skrev direkt, vilket nog var viktigt, och det Danne ville, för det handlade om honom.

Det på facebook, när jag svarade ja på att han hade sålt mig för en miljon dollar, då stannade hela sidan.

Skrev nyss om hans första möte med Leia, hur stolt han var, och försiktig, tills hon bajasade, då blev hon nästan pestsmittad, när jag precis skrivit ordet pestsmittad, var jag plötsligt på min blogg, ist på facebook där jag skrev?! Jag rörde inga knappar. (jag fick skriva om inlägget o skippa pestsmittad)

Vet att det är mer, men kommer just nu inte på ngt mer, tårarna tar över tankeverksamheten, men tro mig, där är mer konstiga saker som hänt sen Danne dött och som har med Danne att göra. Och det är inte bara hos mig, för han hittar på hyss hos mamma också, så det blir väl dubbelt upp nu när jag o Leia åker till hbg o mamma två dagar på torsdags.

Terapi

I dag har jag suttit med min halsduk mer eller mindre hela dagen, tillsammans med vänner på öf och sedan hemma hos Jo.L. Vi har pratat, jag har berättat om min fina bror, en del minnen och så, visst har tårarna varit i ögonvrån från o till men jag skulle klart ge dagen ett ok! Om det inte varit för att jag bröt i hop när jag kom hem o gjorde middagen, då översköljdes jag av allt och grät, tills luren ringde o en av Dannes kompisar som jag oroat mig lite över ringde. Sen har jag mer eller mindre suttit med stickningen resten av kvällen. Som han hade skrattat åt mig med mina stickor, kanske därför det är så fridfullt o lungt att sitta med det? För jag vet att han legat dubbel åt det, hånat mig för att jag blivit kärring :). Älskade lillebror, du får gärna komma tillbaka o ligga dubbel åt mig, vad som helst, bara jag får höra din röst en sista gång och få ta ett ordentligt förväl. Jag bjuder på skrattet, jag lovar!!!

Satt innan o tänkte, nyår kommer aldrig bli detsamma, alla åren har man vid tolvslaget jagat honom, bara för att ringa o säga grattis, alltid, ja, förutom de gånger han satt förstås, men alltid annars, alltid! Och oavsett hur full man själv varit, skulle man ringa lillebror, vem ska jag nu ringa och fyllegratta? Vem ska jag nu jaga tills jag får fatt nyårsdag 00.01? Hur ska jag ens orka vilja fira nyår? Jag tycker det är jobbigt att det är helg, lördagen som var var den värsta, eller en av den värsta, lördagen innan var strået värre på ngt sätt men ändå inte på annat sätt. Vad är helg för mig nu? Död? Ja, lillebrors död, en fucking jävla lördag. Jag hatar lördagar för tillfället, dagen då min enda lillenbror dog, död, finto, tack o hej, good bye.

Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå, hur fan kan en 23 åring dö? Hade han kunna vara med oss i dag? Är någon annan skyldig till hans död? Hur fan kunde det bli så här?

Minne i bild

Här var vi inte gamla, nej, inte ngn av oss, tänk om man kunde spolat tillbaka, få börjat om från början, välja andra vägar, eller rättar sagt, få Danne att välja en annan väg. Jag förstår fortfarande inte meningen, samtidigt som jag förstår att det var kanske en mening, frågan är nog mer vad den är, och när får jag reda på den? Om jag vetat vad jag vet i dag, hade jag kramat dig mer, älskat dig mer, varit där för dig mer, men jag kan inte ända på ett fucking jävla dugg, istället får jag försöka leva med att jag gjorde vad jag kunde och vad jag orkade, och hoppas på att din kände min kärlek ändå.

Jag älskar dig lillebror.

Hyfsad bra dag

Än så länge iaf, inga tårar, bara nära till dom, lillan har fått träffa lite kompisar, och jag har babblat på öf och hemma har jag mest suttit med halsduken. Jag kommer aldrig bli klar med den, men det är skönt att göra ngt annat, inte bara sitta o tänka på Danne hela tiden, hur orättvist allting känns och hjälplösheten över att inte kunna förändra framtiden.
Sväljer när jag tänker på hur lite tid det är till begravningen, samtidigt som det känns som lång tid, hur kommer jag klara den biten? Kommer jag klara det, eller blir det psyket efteråt? Jag som ofta brukar vara så stark har faktiskt betett mig som ett litet barn sen Danne dog, aldrig har jag varit så svag som nu, aldrig. Och vet ni vad, jag skiter i att jag är svag också, det bekommer mig inte, för jag tror det är lättare att få ut känslorna då, det är inte bra att hålla inne med dom, inte för någon, man måste bryta någon gång, det är helt okej.

Jag saknar lillebror så mycket att det gör ont

Tung i bröstet

och en knytnäve i magen.
Hur länge är smärtan så intensiv?
Hur länge ska jag leva i min dvala?
Hur många tårar kan man ha?

När ska jag vakna upp ur min mardröm?

Konstigt

Det här med döden är konstigt, plötsligt dyker folk upp från fjärran och beklagar, folk som man inte pratat med på evigheter, samtidigt som folk man tror kommer höra av sig, inte gör det. Är det så att folk inte vet vad dom ska säga eller att dom helt enkelt inte bryr sig, jag vet iaf, vart jag ska rensa bort folk min närhet, det har jag lärt mig. Och jag kommer inte släppa in dom igen, för kan dom inte ens höra av sig i sådant läge, då får det vara så.

Vissa saker är oförlåtbara

Saknar

Så att det gör ont. Att se honom så levande, är mer plågsamt, för jag satt där i hans sista stund, såg när livet lämnade honom, gav honom en av hans sista pussar i livet, tryckte hans hand.

Att se bilderna när han levde gör mig mer ont, för verkligheten blir mer påtaglig över vad jag missar, att lillebror aldrig får leva mer, i evigheten som aldrig tar slut.

Min fredsmäklare som ville alla skulle vara vänner.

Konstiga drömmar

Har sovit igen, bara varit vaken 2 timmar i dag, men sömnen är nu också knäpp, allting är knäppt, hela min tillvaro är knäpp. Jag drömmer, om lösa tänder och tappade tänder. Det är så verkligt, att när jag vaknar måste jag känna efter att dom är kvar. Eric säger att det handlar om att man är rädd för att bli av med sin status/ vara rädd för att förlora sina minnen. Kan det verkligen vara så? Jag kommer ju aldrig att glömma min lillebror, hur skulle jag kunna?

Jag saknar min lillebror så mycket att det gör fysiskt ont i min kropp.
Jag lever i en bubbla som är väldigt omtålig,
när jag minst anar det, brister jag i hop,
kan någon (förutom mamma) förstå det?
Jag kan inte fungera normalt, kommer jag någonsin
kunna det? Jag är helt disig i min hjärna,
när jag cyklar på min cykel, finns tankarna där
att göra lillebror sällskap, få ligga tillsammans med
honom i evigheten, det hade varit så lätt, bara ut rakt
framför en bil, men att göra handlingen från tanken,
det kommer jag aldrig göra för min dotter förtjänar sin mamma
och jag vill inte missa något i hennes liv, men tankarna finns där
ändå, och hade det inte varit för min Leia, så hade jag kanske
gjort honom sällskap? Vem vet?
Detta är min verklighet, och ngt jag får styra över varje dag.

Verkligheten

Hinner i kapp en, när man slår upp dagens tidning och i mitten, i centrum, hittar man denna. Så typiskt lillebror, ville alltid vara centrum, synas, höras. Och även efter sin död gör han det.

När jag kom hem i morse efter nattens arbete, föll jag i hop som ett litet barn, och bara grät o grät tills jag somnade helt utmattad. Hela nattens känslor kom ut på en o samma gång. Vaknade och fick samma käftsmäll i magen, och bara fortsatte att gråta, tills slut kunde jag samla mig o gå upp, och har nu varit vaken i lite mer än en timme. Fortfarande i pyjamas, fortfarande med tårar i bröstet o ögonvrån, tänker: Hur i helvete ska jag orka dagen? I dag är det en vecka sen, min lillebror har varit död i en vecka, två timmar och tio minuter. Hur ska jag orka hela mitt liv utan honom. ALDRIG ALDRIG ALDRIG få höra hans röst igen? Det är helt obegripligt, och jag förstår inte hur det ska gå till, men med dödsannonsen inne, fick jag verkligen känna på lite mer att detta är min verklighet, på riktigt!

Fick en kommentar

"Anonym sa...
ärligt jag tycker du ska ta bort bilden på din bror som död, inget illa menat men jag tror inte nån skulel vilja bli utsatt på internet som död så alla kan se de, du borde istället hedra din bror o sätta ut glada bilder o prata om vilken fin människa han var istället för att gräva ner dig själv, du ser själv hur många som blir berörda av hans bortgång, du som är han syster borde va den som lyfter upp minnen av han o visar oss andra som saknar han så sjukt mycke att danne må va borta men han levde inte för gäves o alla minnen han gav oss ska förevigas här på bloggen, så snälla ta bort bilden, jag känner danne, o jag tror varken han eller nån annan hade blivit glad över en sån bild, jag förstår att den hjälper dig på nått sätt, men inte alla vill se han död, men endå kunna komma in här o läsa o kanske ge dig en fin kommentar för o hjälpa dig=)"

OM detta hade varit din sorg som jag hängde ut, sure, då hade jag förståt din kommentar, men du känner inte mig, inte i heller min lillebror, så du har ingen rätt att uttala dig. DETTA är inte din sorg, det är MIN! Det är MIN lillebror, inte din. DETTA ÄR MIN VERKLIGHET. Kan du inte förstå det? Jag lever med detta varje dag, jag plågas av vetskapen att han inte finns längre, jag försöker förstå, försöker få det in i hjärnan, men trots det väntar jag bara på att han ska ringa o säga luuurad. Du kände inte min lillebror, för hans vänner är rakryggade nog att stå för det dom tycker, de gör inte det anonymt som en liten jävla fegis som du.

Känner mig hemsk

Gick ner till GP precis för att hämta ett paket,
träffar på stackars K som förmodligen inget vet.
(Det är Erics lillebror) Klarar inte av att snacka,
utan bara hejar som hastigast o så, och när
jag lämnar han o hans tjej får jag panik i hela kroppen
och tänker för mig själv, varför kunde det inte varit
en av E´s småbrödrar, han har ju två, varför ta min enda?
Jag har ju bara en :(

Jag menar inte det, för jag tycker mkt om de flesta av
Erics syskon, och skulle aldrig vilja att det hände dom ngt,
men ändå kunde jag inte låta bli att tänka så.
Samtidigt som jag vet att hade det varit någon av Erics syskon
hade jag sörjt dom nära nog som mina egna, så det hade inte varit
bättre, men jag kan ändå inte hjälpa vad jag tänker.

Livet känns så orättvist just nu, jag kan inte förstå
varför inte hela sverige stannar upp och sörjer,
hallå?! min lillebror är död, stanna världen,
precis så känner jag. Mitt ego jag.

Försökte på mig att sova nu innan jag ska på jobb,
men vaknade i panik flera gånger under de två o
en halv timme jag sov, så jag skulle nog lika gärna
skippat det. I början var sömnen min enda frid,
nu har den plötsligt blivit min mardröm.
Inte ens när jag sover får jag slippa sörja.

Lillebror lillebror, hur fan kunde det sluta så här,
jag saknar dig så det gör ont,
min kropp är i uppror
och det enda jag vill,
är att snurra tillbaka klockan.

Panik

I morgon bitti när jag cyklar hem från jobb,
sitter många runt omkring mig och äter frukost
samtidigt som de läser tidningen, den tidningen
där det står svart på vitt
att min lillebror är död.
Jag vet inte hur jag ska klara av nattens jobb?!
Men jag måste jobba, vi behöver pengarna,
vi måste ha mat på bordet, vi måste betala räknningarna,
jag kan inte bara lägga mig ner och skita i att stiga upp,
även om det är det jag mest av allt vill just nu.
I dag är det ingen bra dag.

Ytterligare en jobbig natt

Har sovit som en kråka i natt, vaknat hela tiden, vaknat i panik och minns, tårar, konstiga drömmar om lösa tänder, allting har bara surrat i hjärnan. Är det konstigt egentligen? För en veckan sen kämpade läkarna med Danne, han fick transporteras till Lund för att de inte klarade av det i Hbg, och då hade de ändå haft honom i fem timmar. Det var ju nu allt började för oss, de anhöriga o vänner, det är nu vårt eget helvete började med en fruktansvärd utgång. För en vecka sen, då satt vi i Lund, hos Danne, skällde på honom, att nu fick han fan ta de se till att vakna, och lära sig hålla sig borta från drogerna, nu fick han fan vakna så vi kunde smiska honom, vi grät, vi skrattade, vi mindes och vi pratade, vi pratade nästan hela tiden med honom, och hoppades, och väntade på att han skulle slå upp sin ögon och deklarera att nu var det sluttramsat och han skulle hem, för han vill minsann inte ligga här. Men han gjorde aldrig det.
Dagen var en enda stor väntan, först på att han skulle vakna, och sen på blodproverna. Och vi fick inga direkta svar.
Jag kommer fortsättningsvis ha ett viss agg på det som heter helg

En dag, mest i tårar

I dag har jag gråtit mer eller mindre hela dagen, bakom mina solglasögon, med min familj, för mig själv, i telefonen tyst, ja, helt obegripligt att jag kan ha så många tårar kvar. Och jag känner i ögonvrån att dom är där hela tiden, lurpassas för att få en chans att komma ut. En klok kvinna skrev till mig i går att det är förlösande och helt okej att gråta. Jag får försöka ta det till mig. Jag trodde inte det skulle börja kännas värre, utan bli lite bättre ju mer tiden går, men varje dag har än så länge ett otäckt minne. Om tio min, för en vecka sen, då ankom Danne till hbg lasarett, ett helt dygn försent. Jag minns förra torsdagen ganska väl. Var hos en kompis fram till åtta nästan, oroade mig för Danne, för att vi inte visste vart han fanns, hade en stor klump i magen, kände ngt var fel men inte vad. När jag kom hem, gick jag in på hans msn o facebook, jagade många av hans vänner för att se om ngn visste ngt, men ingen visste ngt, men många hade ringt, smsat efter honom, så det var inte bara jag som var orolig, och jag gjorde nog hans vänner mer oroliga också. Fram till halv ett jagade jag som aldrig förr, men kroppen sa i från av trötthet, så jag la mig i sängen o glodde på medium till halv två, låg sen o tänkte på Danne en kvart tills jag somnade och vaknade några minuter över två av mamma som ringde.
För en vecka sen började min mardröm, Kan någon berätta för mig när jag ska vakna upp ur den?

Bild

Fick denna bilden skickad till mig idag, det är när Danne är hos mormor för nästan tre veckor sedan o grillade. Vad jag önskar jag varit med. Men, han ser ut att göra det han alltid gjorde, full koncentration på nallen *s* Jag vet ingen som är så fäst vid mobilen som han, alltid ett sms på g eller luren i örat *ler*

Tack för bilden mormor!

Ser ni halsbandet han har på sig? Det hänger runt min hals nu, och när jag ser denna bilden och verkligen ser att han har det på sig, känner jag mig mycket närmare honom på något sätt.

Finns det någon som har massa bilder på Danne på sin dator? Snälla, maila dom till mig på nilssonsarah@msn.com Det betyder mycket för mig.

Ni får jätte gärna dela med er av era minnen också i kommentars fältet, kanske jag samlar i hop dom till ett inlägg så vi alla kan minnas? Vi har ju alla minnen av honom på ngt sätt, tänk vad kul att kunna samla många till ett helt inlägg.

Ta hand om varandra!

Skuldkänslor

Med tårarna rinnandes skrivs detta inlägget, i dag har jag sådana fruktanvärda skuldkänslor, för att jag inte hann träffa honom innan han dog, han hade ändå hunnit vara ute i 2 1/2 vecka, för att vi inte pratat över luren ens. Bara över msn, och så spelade vi lite poker på facebook där han "bjöd på en drink" Men kan ni tänka er, sist jag hörde min lillebrors röst var på min 30 års dag, fattar ni hur det känns? Att veta det nu? Att jag aldrig får höra hans röst igen, att jag pga jag var så jävla slö inte fick höra hans röst mer, för jag inte skickade in lappen om tillåtelse att få ringa mig, för jag var sur, sårad och helt enkelt lat. Jag var sur över att han var inne igen, trött på det helt enkelt. Men när jag fyllde 30 hade han tjatat sig till att få ringa ändå, för han hade menat på att man fyllde bara 30 en gång. Tänk om jag hade vetat?

Sist jag träffade lillebror i ett friskt tillstånd, var i augusti förra året. Kan ni tänka er? Det är ju evigheter sen, han åkte fast i början av september och suttit sen dess, jag kan inte fatta det, aldrig mer får jag se han skämta o spralla, aldrig aldrig mer, i dag har jag bara minnena kvar, tvingar andra att berätta om sina minnen så dom nästan blir som mina.

Om jag vetat det skulle göra så här ont, hade jag sett till att han fick sitta längre i finkan, för då levde han iaf, och jag visste vart han var. Det vet jag ju nu också, men jag hade hellre sett honom honom inne.

Tack

Ni som skriver till mig, på msn, på mail, på bloggen, på ja allt.
Ni ska veta att ert stöd är stärkande, även om vi kanske inte kände varandra, så är ni en del av Danne, ni har något att säga, och det känns i hela kroppen att Danne är som jag uppfattade honom även med många av sina vänner. Det är skönt att ha er, att höra era minnen och hur ni haft det med honom. Jag vet att det stärker mamma o Krille också, de är här flera ggr om dagen och läser, och jag berättar allt, vi skrattar åt era minnen med honom, det gör honom levande för oss. Det känns bra att ni är så många som har så fina minnen av honom, som älskade honom på ert sätt, kanske till o med hatade honom stundtals, men vi vet ju alla att man inte kunde hata honom för länge, för visst fan var han där med sitt varggrin och fina ögon, la huvudet på sne, och man bara smälte. Och jag känner i hela kroppen att han sitter där han nu än är, och är stolt över oss alla, stolt över att vi är så många som sörjer, att han är så älskad o omtyckt, att han alltid kommer vara med oss i hjärtat.

Mamma o Krille bad mig hälsa att det värmer, att de själva önskar att de hade orken att blogga om sin sorg, men som ni vet hanterar vi sorgen olika, detta är mitt sätt, ni blir min styrka, och därför, blir bloggen också ett sätt för mamma o Krille att hantera sin sorg, genom min blogg och mina minnen, mina känslor, för vi känner detsamma på så många punkter.

Ingen kan tränga sig på i detta läget, tvärtom, för det är skönt att inte vara ensam i sorgen, jag tror vi stärks av varandra, och även ni som inte ens kände Danne eller mig, era ord betyder också mycket, för det känns bra i hjärtat, att inte vara ensam.

Man kan aldrig säga ngt fel, glöm inte det!

Gick på det igen

Svarade Ja på den frågan, vad hände då?
Allt stannade. Den snurrar faktiskt fortfarande två timmar senare.
Jag är övertygad om han säger ngt till mig,
frågan är bara vad? (ja, förutom det faktum att han inte
skulle sälja mig för en miljon dollar)

Har fått plocka upp lite i lillans rum, ngt framsteg iaf. Bara
de andra rummen kvar *suck*
Ett steg i taget..

Lillebrors plats hos mamma

Två dagar på rad har mamma fått fina blommor till sig (o Danne) , därför har hon gett Danne en egen plats i hemmet där hans ljus ska brinna alltid, han har en ängel hos sig, ngt mamma tycker mycket om (änglar alltså), radbandet som hänger över bilden hade han på sig när han kom hem, men råkade tyvärr ta i sönder det när han skulle ta av sig ngn tröja, men det har Krille lagat nu. Jag vill också ha en plats till honom hemma, men jag ska nog köpa en hylla, så han står långt upp från katterna, så de inte välter hans saker, men iaf, mamma, du har gjort det jättefint för honom hemma hos er, och íaf jag tycker det känns ro fyllande att se.

Bilden ni ser kommer vara med på begravningen, det är samma som jag har här hemma men i större format. Han är så jäkla snygg på det tycker jag, jag kan riktigt tänka mig vad han tänkte när bilden togs. Dvs, "okej, nu ska jag se snygg ut, så alla brudarna kan dregla, focus Danne, koppla av, och försök se nonchalant ut".

Haha, det är lillebror i ett nötskal det, och tro mig, det är precis så det rörde sig i hans hjärna i bland. Underbara fina lillebror, du är verkligen snygg på det!

FY FAN VAD OSMAKLIGT

Fick upp denna frågan när jag gjorde sånt där jävla test,
javisst facebook, sparka på den som redan ligger.
Hur fan?? Funderar starkt på att bojkotta det jävla stället.

Ingen bra dag i dag i heller

Det känns värre och värre på ngt sätt.
Inte som i fredags eller i lördags, men i måndags tyckte jag att det kändes lättare på ngt sätt, att veta att lillebror fått sin ro, att inte behöva oroa mig längre och så, men i går vände det igen, och nu känner jag mig så bedövad på ngt vis. Som om jag går i en bubbla där ingen ser mig, jo, ser mig, men inte ser m i g. Förstår ni vad jag menar? Som i dag när jag varit på öppna, där det inte är många som vet, var det nog inte många som kunde ana i heller. Visst såg dom säkert att det var ngt, men ingen skulle nog inte kunna tro att jag precis förlorat min lillebror. Helt sjukt.
Jag vet knappt hur jag ska betee mig, jag vet knappt hur jag orkar gå på mina ben och gå.

I morse vaknade Leia snortidigt(05,50), gråtandes, otröslig, och hon kunde inte förklara sig, mer än att hon ville ha mjölk o vatten, men det var inte därför hon grät. Hon börjar nog förstå hon med, eller så börjar hon bli skadad av alla mina tårar? Jag vet inte vad jag ska göra för henne, jag vill ju inte att hon ska må dåligt, men det känns som om hon blir mer o mer påverkad av allt.

När jag själv vaknade i morse hade jag ingen kontroll på min kropp, hjärnan sa till den att resa sig, men den gjorde inte det, E fick släpa upp mig mer eller mindre, och först då kopplade kroppen. Helt sjukt, att man kropp inte lyder det hjärnan säger till den.

Har pratat med polisen också i dag, en väldigt sympatisk o trevlig kvinna, det känns bra, jag tror Danne hade tyckt om att hon tog hand om han så här efter, för även om han inte var ngn större fan av snutar, fanns det ändå många som han tyckte bra om, de som behandlade honom med respekt, eller bara haffa honom på stan o kollade läget. Han brukar flina lite så fåraktigt när en snutbil kom, och höja handen till en hälsning. Som för att reta dom eller för att han faktiskt tyckte många var helt okej?! Han var verkligen en buse med gott hjärta. Han var inte hatisk som många andra kriminella/missbrukare kan vara, utan han trodde gott om de flesta tills han fick motsatsen bevisad.

Jag fattar fortfarande inte det, men jag gör det ändå, men jag vill inte göra det. Eller, jag vet inte.

Älskar dig lillebror

När jag sover

då gråter jag. Iaf sa "gubben" det i dag, hade gjort det i natt, vad är det jag bearbetar då som jag inte gör nu? Eller kommer jag vara en lipande storsyster föralltid? Men jag tycker själv jag är helt knäpp som beter mig normalt ute. Eller gör jag det? Helt ärligt, jag vet varken ut eller in, jag bara gör det. Gör det som förväntas..ja, förutom städa o laga mat.

I dag blev det snabbmakaroner med en burk köttfärsås. Räckte Leia såg maten så räckte hon ut tungan o sa Blä! Det säger väl allt? Måste ta tag i mig, men orkar inte, men fan, min dotter kommer bli en junkfood unge på heltid annars. :( (nä, gubben är ingen hejare på matlagning, köttfärssås och färdiga köttbullar, och pannkakor- Vilket vi ska ha imorgon, för det vill Leia ha, får väl ha lite bacon till det eller ngt. ) Ingen av oss har orken till ngt, gubben sörjer ju också naturligvis, även om han inte pratar om det eller skriver om det som jag, men han är man, kan man skylla på det? Män brukar ha svårt för att visa såna känslor, och sen är jag övertygad om att han försöker vara stark för mig.

Jag är bara så knäpp, en knäpp storsyster som mist sin enda lillebror.

Ett svar från Danne?

Vad gör man när man inte vet? Vad ville Danne själv? Vi har ingen aning, därför gör vi som vi tror skulle bli rätt. När man inte vet, får man fråga sig själv, hur man själv vill ha det. En sak jag lärt av detta, det är aldrig för tidigt att berätta hur man vill ha det, när man är död! Låter hemskt jag vet, men det är en lättnad för överlevande, att veta, så det blir rätt.

Jag tror dock att vi har hittat rätt, för jag är övertygad om att mamma fick svar från Danne i dag, nu ska ni allt få höra.
Vi var inne på att efter kremering, skulle han få vara i minneslunden i pålsjö skog, jag berättar det för en kompis J.P, när vi sitter på msn o snackar, hennes mamma ligger tyvärr också där. Då berättar hon att hon inte alls trivs med det stället o så, att där är så fult, vilket får mig att tänka på om det kan finnas andra möjligheter, diskuterar detta med en annan vän Jo.L, som berättar om ett annat ställe, som är som en minneslund men ändå lite mer, för man kan ha en namnskylt. Askgravlund heter det. Funderar på detta o pratar med mamma om allt, och i dag när vi var på begravningsbyrån ser jag bild på detta stället, och det känns rätt i hjärtat direkt. Det bara gör det. Dels för att ligger nära söder. Danne var en riktig söder unge, och dels för namnskylten, en bekräftelse, ett namn, på att han faktiskt funnits hos oss. Han har ju alltid varit väldigt "här är jag, se mig" men han skulle aldrig vilja ligga under en stor gravsten.

Mamma o Krille var sedan förbi o kollade på platsen, de hade tyckt den var lite liten, men satt sig ner på bänken som låg bara nån meter från gräset där urnorna ligger, småpratat lite om ditten o datten och frågat rätt ut till Danne om han godkände platsen?
strax därefter så kommer det först 1 duva flygandes och sätter sig på en gravsten, bara ett par meter ifrån där de satt på bänken, sedan nästan direkt efteråt kom det 2 duvor till o satte sig på stenen brevid....då sa K till Mamma..."kalla mig löjlig eller vad du vill, men titta där..(pekar mot duvorna)...jag tror att Danne har visat sitt godkännande genom att skicka dessa 3 duvorna...?"

Jag tror vi fick vårat svar där, jag visste det i hjärtat, men jag tror Danne visade mamma o Krille i den stunden att det var precis vad han ville, och jag tror ingen kan förstå hur bra det känns, det känns som man vunnit högsta vinsten på lotto eller ngt, och allt man egentligen bara gjort, sorgligt nog, är att hitta en bra plats att begrava sin lillebror på. FY FAN SÄGER JAG BARA. *ryser* Sånt här ska inte hända!! Jag vill inte begrava min lillebror..

Var i stan också och framkallade bilder också i dag, mamma skulle ha en till kistan, och jag tog samma men i större format. Vet inte riktigt var jag vill ha bilden, så han har fått sitta på bänken i hörnan o titta på mig när jag satt o stickade lite innan. Tittar då bilden och riktigt hör inom mig hur han asgarvar, nu har syrran blivit tant! Tro mig, han hade verkligen legat dubbelt av skratt.

Föresten, vet inte om jag skrev det i förra inlägget (har så mycket i huvudet) men på lördag kommer dödsannonsen vara med i HD/LP/NST.

Ta hand om varandra, håll er borta från knark, och glöm inte berätta för dina nära och kära hur mycket du älskar dom, varje dag!

Dofter

Tack mamma, tack för jackan som varit Dannes, den luktar verkligen Danne, inte för att den luktade gott, men den luktar Danne, det enda sättet för mig att minnas lukten, tack igen, det var skönt att känna hans lukt.

Ingen bra dag

Den är fruktansvärd, jag håller på att gå under inombords, men Leia o Eric, mamma o Krille, har hållt mig ovan ytan i dag. Det var tufft, att sitta med en okänd man och prata om hur vi vill begrava min lillebror. (min lillebror!!!)Det är så overkligt, känns inte sant, och mycket tack vare Leia var med, sjönk ingen av oss under ytan vid samtalet. Men vi kom överens, inte hela tiden, men slutgiltigt. Men vi var överens om det mesta.

De som vill komma på begravningen får höra av sig till mamma, då vi kommer hålla det inom den närmaste kretsen av vänner o familj, hoppas jag ni kan respektera detta, så tillhör ni inte den eller har fått ok, var vänliga dyk inte upp den dagen det är, ni är givetvis välkomna att hedra honom senare, och efter begravning och urnsättning är färdig, kommer jag avslöja vart han finns, det är ett löfte till alla som älskade lillebror på ngt sätt.

Fina fina lillebror, jag älskar dig så.

Begravningsbyrån

Ska vi till i dag, kommer jag fatta det mer då?
Nä, jag lever fortfarande utanför min kropp,
jag tror aldrig det kommer gå in på riktigt,
jag kommer nog alltid vänta på samtalet från
dig lillebror, i bland kunde det ta så lång tid mellan
våra samtal ändå.

Jag ångrar att jag slöade så med telelappen sist,
förlåt lillebror, jag ångrar mig verkligen.
På ngt vis var jag så trött på dig,
trött på att bli sviken av dig, trött
på att bli sårad gång på gång.
Men tro mig, jag ångrar mig verkligen nu.
Förlåt förlåt förlåt förlåt.

När ringer du mig lillebror? När får jag veta ngt om dig?
Har du det bra? Slå mig en signal.
Om det går att ringa från himlen, gör det,
så jag kan få höra din röst en sista gång, bara en sista gång,
det känns som om jag håller på glömma den,
snälla. ge mig den bara en sista gång.

Fattar inte

JAG FATTAR INTE, JAG FÅR INTE IN DET I SKALLEN, DET VILL INTE GÅ IN, SUTTIT OCH TITTAT PÅ HANS BILD I BLOGGEN, JAG SER ATT DET ÄR HAN, DET GÖR JAG, MEN DET KÄNNS INTE SOM HAN, DET ÄR HAN, MEN HJÄRNAN SÄGER ATT DET INTE ÄR HAN.

VARFÖR FATTAR JAG INTE?

*GRÅTER*

Dag 4 18 maj

Vaknar, utan tårar, stor sorg i hjärtat, men dock utan tårar. Pratar med mamma, det känns bra. Jag har mamma, min "man" och mina underbara vänner, utan dom vet jag inte vad jag skulle gjort, och såklart, pärlan Leia, som frågar mig hela dagen, - Är du ledsen mamma, är morbror Danel i himelen? (hennes egna ord därav stavningen)
Tar mig ner på ö.f, bryter lite när jag träffar Johanna som är den enda där nere som vet, torkar tårarna på toan, bara en mamma som är nyfiken nog efter och vågar fråga. Går hem till Johanna, pratar, tjatar, ältar. Det är skönt, det känns bra i hjärtat att få prata om honom, minnas alla de goda sidorna, även de dåliga, att minnas min Danne helt enkelt. Tar mig ner till cg, jobbigt att vara själv, får ångest på vägen ner som släpper när jag väl är hos Johanna igen o mitt barn. Blåser bubblor med barnen, håller på att bryta igen, tänker på att bubblorna ska upp till Danne, att bubblorna nog hinner spricka på vägen upp, är han medveten om all min kärlek, kände han den? Eller kände han sig oälskad av mig?
Väl hemma reflekterar jag över hur bra dagen gått i dag, inga stora brytningar, inte överdrivet mycket tårar, håller jag på att läka redan? Är det inte värre än så här? Samtidigt känner jag att det jag tänker, stämmer inte överens med vad min lummiga hjärna säger, det känns som om jag är hög på ngt, för jag känner mig helt flummig i hjärnan som om den inte förstår, vill förstå, det är så svårt att förklara..

Pratar med mamma igen, om grejor jag vill ha, om låtar till begravningen, om allt möjligt.
Denna är för mig Danne, det är bara så, och jag vill ha med den, mest av allt, och arbetar på att få mamma att tycka samma :) Man kan ju inte tycka samma om allt, tyvärr.

dag 3, 17 maj

Vaknade med tårarna forsande, fortfarande helt obegripligt, det kan inte vara sant, inte lillebror, min lillebror, den enda lillebroderna jag har. Hjärtat känns som ett öppet sår, det ont, fruktansvärt ont.

Pratar med mamma säkert tusen ggr, får rädda på en del fakta om hur det egentligen gick till, skriker ut i smärta o ilska, fattar inte, kan inte fatta!! Men den jävlen ljög för mig, men h*n får sitt.

Går ut o träffar Magda, Leia behöver det, hon behöver också sina vänner, precis som mamma. Går hem till Jessi, gråter lite, pratar massor och säkert upprepar mig miljontals ggr, precis som med Magda.

Pratar med mamma ännu mer när jag kommer hem, funderar på begravningen, funderar på meningen med allt, varför? VARFÖR? VARFÖR?

Sitter uppe länge, blir tröstade av alla orden hans vänner skrivit på facebook, gråter lite, och tänker för mig själv, är jag normal, jag pratar normalt, beter mig säkert normalt, men i är helt fucked up i huvudet. Det kan inte vara sant, det får inte vara sant, får fysiskt ont i hjärtat igen, och tänker på min fina lillebror.

Meckar med bilden i headern, det vill sig inte, det strular som fan, tror det är Danne, jag vet att han inte vill ha det så, han hade aldrig velat att jag la ut en bild på honom som död, det vet jag, men när det fan strulat till för länge, pratar jag högt, och informerar honom om att detta är inte hans sorg, han får inte bestämma detta, det är min, och han får fan acceptera det. Då får jag äntligen in fotot. Lite scary va? Men bror har sin vilja, och jag har min, och för mig är det viktigt, att kunna acceptera o se, att han verkligen är död, att det verkligen är min bror som är det, min Daniel, och jag tror att genom att se hans ro fyllda död om och om igen, kanske det blir lättare, för så är min verklighet, jag har allt etsat fast i huvudet, får inte bort det, vill inte ha bort det,men kan inte förstå ddet, eller kan jag? Jag vill dela den med er, jag vill att ni ska se min fina bror, som trots att han är död, fortfarande är fin, men för första gången i sitt liv, ro fylld.
För död eller levande, är Danne den finaste lillebrodern jag kunnat haft, trots all smärta oro han orsakat mig.

Älskar dig lillebror

Kusin Tom har diktat

Kom in på facebook och hittade dessa orden i lillebrors gästbok. Vår kusin Tom Bursell har diktat och jag vill gärna dela med mig av den, för jag tycker den är underbar, Tusen tack Tom.



This is a poem to my cousin whos life has sad to tell come to an endits hard that close people past away and they will never come back again.the tears of us will start to flow and cant be hold back in defence.lets us remember the times we shared with him from start to the end.so let this be a message to all. never to wake the addicted demons up.Cause you will stand infront of monsters that will rip your soul apart.and it will hurt the people around you ,more than one can understand.wished that i could stand beside you the last moment just holding you hands.You may have crossed the borders but within our hearts you will never die.because youll be remembered untill the day we meet again on the other side.

Rest in Peace

May the angels be your guidance in the afterlife

Frågan många undrar

Hur kunde lillebror dö?
Jag vet att han tagit en överdos,
och jag vet att han fick hjälp först
ett och ett halvt dygn efter,
för det jävla puckot som han var hemma hos,
blev tydligen helt villrådig och därför
larmat ambulans för sent.
Kanske dog Danne pga av detta,
kanske var det därför han fick syrebrist till hjärnan,
eller så kanske han sprutade i sig heroin som
det var för mycket skit i. Vi vet inte till hundra %,
därför kan vi i nuläget inte anklaga någon för döden.
Det enda jag vet, är att han valde själv att spruta i sig det,
tog han en överdos medvetet? Det vet jag inte.
Jag vet bara att han innan anklagat sina vänner
som tagit överdos om hur jävla dumma var dom,
det vet väl vem som helst att man inte kan ta samma
dos som innan när man varit i från det ett tag,
det vet jag att han var medveten om.
Jag vet också att han inte ville dö,
han ville leva, han hade planer, han såg en framtid,
därför förstår jag inte riktigt varför han valde att
injicera igen, jag vet inte vad som fick han att falla
tillbaka en sista gång, men jag vet att Heroin är
den starkaste drogen i världen att bli fri i från
och att man alltid har ett behov efter det.
Min lillebror var den finaste lillbrodern man kan han,
han hade ett stort hjärta och ville så mycket,
han älskade sin systerdotter, han brydde om sin familj
och sina vänner, men hans beroende var nog starkare
än ngt annat i hela världen, och om man inte själv varit
i skiten,kan man nog inte förstå hur svårt det är att låta bli.

För att inte säga för mycket, väntar vi på vad
rättsobduktionen kommer visa, kanske (förhoppningsvis)
får vi veta vad det var som gjorde att han inte klarade sig.
Vad eller vem som är skulden till hans död.

Dag 2, 16 maj 2009

Vaknar och känner paniken, ångesten och tårarna. Hur ska det bli? Efter samtal från kvällen till sjukhuset, var läget fortfarande oförändrat, hur skulle det vara i dag? Grät en stund, somnade om i ren utmattning och vaknar av telefonen ett par timmar senare. Mamma! Hon hade pratat med sjukhuset, läget hade försämrats, doktorerna ville prata med oss.

Snabbt ringa Magda, kan du ta Leia? (E jobbade) fixat, iaf en stund, pappa fick ta över, tills E skulle komma hem, ringa mamma, allt fix oklart, jag är med, och sen väntan..vänta på att de skulle komma, det var olidligt, vad skulle nu hända?

Efter vad som känts som en evighet kom de, och resan ner till lund var fruktansvärd, som resan dagen innan. Och att komma in, se Danne med alla slangar igen, slog knock out och jag kände hur vi alla tre bara brast. Kollade på alla apparater, vad visade dom, vad hade dom visat osv, och bara genom att se det, fick oss att inse, att slutet var nära. Ett blodtryck som var så lågt, att mät tryckaren i huvudet stigit långt över normalt ett acceptabelt tillstånd, det var som att få en slägga i skallen, en bom kaba bom. Fick veta att han skulle få eget rum, och vi fick gå ut, satte oss i ett rum i anhörig rummet och brast, nästan okontrollerbart. Då kommer doktorn, och ger oss det tråkiga beskedet, att det är så svåra skador att det inte finns någon räddning, att allt hopp är ute, att lillhjärnan fått så stora skador att det nog inte fanns någon aktivitet längre, att allt bara är en fråga om tid.

I det ögonblicket, blev jag på någon konstig vänster lugn, och skyndade mig in till rummet där Danne blivit lagd, ställer mig hos honom, kramar hans hand mot min kropp, pussar på honom, försöker ge honom friden att få avsluta det hela själv, och brister igen. Mamma o Krille kommer också in, och gemensamt beslutar vi att istället för att låta hjärnan "explodera" så hjärtat lägger av (min egen tolkning av det), att ta bort respiratorn så det inte finns något som håller han till liv bara för att. När allt hopp är ute, finns det ingen mening att ha en maskin som andas till en, när hjärnan är död, är verkligen allt slut, och då måste kroppen få sin ro, på sitt eget sätt. Så de stängde av respiratorn, och vi var där inne hela tiden, höll hans händer, (jag smekte hans arm) pussade på honom och bad honom få ro. Det tog bara en halv minut, så var läpparna blå, han tog inte ett enda andetag själv, däremot öppnades hans ögon lite grann, och sedan stängdes vilket inte ska vara möjligt, och med tårar i hans ögon hade hans kropp sagt förväl inom tio minuter. Klockan 13, 20 den 16 maj, förklarades min lillebror död. Nu hade hans ro lösa kropp äntligen fått ro och jag fick en obeskrivlig känsla av frid o ro, att aldrig mer skulle jag behöva oroa mig för vart lillebror var, vart han nu gjort/gjorde, om han skulle köra i hjäl sig, knarka i hjäl, ja, allt som han låtit oss utstå, det skulle inte hända mer, jag skulle slippa oroa mig för min lillebror, istället får jag sörja över att han inte finns hos oss mer, vilket jag allra helst skulle vilja, jag skulle kunna göra mycket för att få tillbaka honom, inte allt, men nästan. Men mitt i all sorgen, fanns också lättnaden där.

Efter suttit ett tag,, var det dags för ett väldigt svårt jobb, meddela anhöriga som var hemma och oroade sig, rökade en 4 cigg på raken, skakade, grät men andades. De skulle göra lillebror fin nu, ta bort alla slangar och förberedda honom för vårt sista förväl.

Uppe igen, snabbt in återigen, var de inte riktigt klara, men jag fick då chansen att få bestämma lite hur det skulle se ut när mamma o krille också kom in, hur jag ville ha det i vårt förväl. Dvs ingen ros på bröstet o ingen bibel, men dock ett ljus som kunde hjälpa hans själ ut. För de som inte vet, är detta ngt som man alltid lägger vid bortgången, men varför vara som alla andra, Danne var ju definitivt inte det.

Återigen grät o pussades vi, kände på honom, försökte få allt att vara ogjort, försökte förstå, försökte andas. Vi grät inte bara, vi skrattade åt våra minnen också, vi skojade med hans döda kropp, för på ngt sätt, var hand själ kvar för vårt förväl, jag tror han hade gillat allt vi gjorde, att vi var med honom in i det sista, att vi kunde skratta åt våra minnen, att vi visade vår kärlek så starkt. Men efter en timme, då kom lukten, när man är död luktar man inte gott, och jag kände illamåendet stiga upp i halsen, det var inte pga ngn lukt jag ville ta mitt sista förväl med, så vi bestämde oss för att gå, för att fortsätta leva, och för att andas. Det sista jag gjorde innan jag blåste ut ljuset, var att pussa på honom, och säga att jag älskar dig, och sen gick jag. Han fick min kärlek med sig när jag lämnade honom, och jag vet att han tar hand om den nu,och minns alla våra stunder tillsammans, på både gott och ont. Han vet att jag älskade honom.

Hur vi sen kom till Landskrona, minns jag knappt, men vi körde inom ÖoB, och sen åt vi på mcd, vi fortsatte leva i den stunden, och jag tror inte någon som träffade oss skulle kunna tro att vi precis mist vår älskade Danne, för på något konstigt vis, var vi så samlade och försökte nog för varandras skull vara starka.

Hemma hos Eric o Leia, brast det igen, när jag berättade för Leia vad som hänt, när allt slog på mig igen, gick in på hans msn för att berätta för hans vänner, på facebook, på lunarstorm. För mig var det viktigt att hans vänner också fick veta, att de också skulle slippa oroa sig och få besked.

Ringde en del samtal, någon ringde mig, var nere hos min pappa och berättade o grät, ringde hans pappa, som denna gången bröt i hop. Försökte vara stark o positiv för alla, fast jag inombords var i sönder, och när jag väl kom i säng och slocknade, var det tills jag vaknade halv tio i morse. Av solskenet som såg så vackert ut, när jag plötsligt mindes igen. Boom sa det i hjärnan och jag fick gå ut i vardagsrummet för att bryta i hop.

Det svåraste dag 1

Efter letat efter lillebror i två dagar, får mamma på natten mot fredag ett samtal om att Danne är på väg till Neurokirogen i Lund. Klockan två natten ringde dom, då hade de haft honom där sen i 21. Hon ringer mig, jag som sovit knappt en kvart, står givvakt i sängen och sen kommer väntan, väntan på att ta tåget in till lund, Vilket inte kunde ske förrän 6,22 för min del. (jag satt bara o grät hemma i väntan, sova var inte att tänka på)


Var upp på station redan fem i sex, och jag frös, ja, jävlar vad jag frös. Mamma satt på tåget, det tog en timme, prick sju steg vi in till lillebror. Det var hemskt, att se sin stora lillebror så liten med respirator, tryckmätare, slangar hit o dit, han som är så stor och stark, nu var det inget med honom. Vi pratade med honom, kramade hans hand, grät, ja, allt vad man kan göra. Fick ingen reaktion öht. Tyvärr hade de fullt upp på avdelningen, iom det är en intensiv avdelning, så vet man ju aldrig hur det kan bli. Daniel fick det han behövde, vi glömdes bort, men vad är det? De gjorde ju vad som krävdes. Klockan två blev vi utkastade, då hade vi suttit i x antal timmar för att vänta på vad blodproverna hade visat, om de kunde göra ngt eeg. Vi hade nu två timmar att bara fördriva, typ med vad? Kommer utanför entren, sätter på mobilerna, då var det ett meddelande från min morbror, där han erbjöd att låna ut en av sina bilar till mamma. Vilken lättnad . Och tur som vi hade, var han precis utanför o hade hämtat sin fru. Så vi följde med till La i deras bil, och hämtade bilen vi fick låna, körde tillbaka, vilket nästan tog de två timmarna vi inte fick vara där iaf. Väl inne hos Danne igen, hade det blivit personalbyte, och han hade fått en superbra sjuksyrra som berättade en del, mer än vad vi fått veta innan, och då det inte skulle bli fler undersökningar eller prover den dagen, var det inte mycket vi kunde göra så vi beslutade att åka hem och sova, vila, samla krafter till vad som nu än skulle hända.

I bilen på vägen hem, ringde de från sjukhuset. En doktor, allt han sa, gick in och ut, det blev för mycket för mig att ta in, jag hörde bara, "kan inte bli bättre, bara sämre, lillhjärnan svårt skadad, förflyttning till palliativ vård" (vård i livets slutskede för er som inte visste) Jag bara bröt i hop, gick sönder mitt av, ville bara skrika rakt ut, ville inte tro det var sant. Vi var i häljarp, alltså nästan hemma, och det var nog ren flax att vi kom hela till mig, för jag tror både mamma o jag förlorade mycket av oss själva i det ögonblicket, men när mamma väl lämnade av mig på gården, satte jag mig bara ner i grusen och bröt i hop, jag kunde inte andas, jag kunde inte kontrollera mig själv, och bara kippade efter luft.

Efter ett tag ringde jag upp till E som fick komma ner, ringde Magda, och hon kom på studs, så vi gick ut o gick. Först till Emese, kände mig fortfarande kontrollerad, ledsen o tårar, men kontrollerat. Laylah var fortfarande vaken..Och Peter inte hemma. För att inte bryta i hop, var jag tvungen att gå ut igen, och med Magdas arm runt min (och det var den som gjorde att jag kunde gå) gick vi ner till Jessi. Visste hon var själv med Neo, så vi satt ute på hennes altan och jag fick älta o prata, medans mina vänner bara lyssnade. Fick ringt till Dannes pappa, som jag upplevde bara tog det lätt, minns jag blev arg, kan inte förstå, hur kan man inte bry sig om att ens barn ligger svårt skadad? Mådde iaf ngt bättre, kände jag hade orken att komma hem till min Leia, orken att inte behöva bryta i hop inför henne, orken att låtsas att allt var bra.

Väl hemma, var det underbart att få en annan känsla i kroppen, ett barns känsla o naivitet. Det första hon sa när hon såg mig
-oh ny tröja mamma, jätte snygg. Du är fin mamma.
Liksom vem kan motstå det? Nattade lill snäckan som blev full med bus när mamma kom hem, så det tog tid. Frös i hela kroppen, låg med alla kläder under täcket. När lillan somnat, gick jag upp o bröt i hop i soffan, ringde storebror och berättade, vilket var skitsvårt, gick o la mig, och sov i ett sträck, tills jag hörde Eric gå på jobb på morgonen.

Min lillebror är död

(skrivit i går, i min vanliga blogg, men jag vill ha med det i hans också)

Mitt hjärta har brustit,
min lillebror är hos änglarna,
han finns inte mer,
jag kommer aldrig få höra hans röst igen,
han är inte här, eller där, han är i ingenstans,
i himlen, finns det en himmel? Hans döda kropp
är i ett kallt frysrum, fryser han?
Kan man frysa när man är död?
Jag vet att han är död, men inser nog inte riktigt det.
Hur ska jag bete mig?
Hur beter man sig när någon dör?
jag vet inte, det är aldrig någon som dött för mig,
men för den sakens skull, hade ju inte du varit tvungen
att göra det lillebror, dom kunde väl tagit någon annan,
bara inte dig.
Mitt livselixir Leia, gör att jag fortfarande står upp,
att jag inte lägger mig ner o dör själv i sorg,
att jag inte gråter, jo, det gör jag, men inte hela tiden,
men det är hon som gör att jag inte bryter i hop,
för det ska hon inte behöva vara med om,
sånt får jag göra sen, sen när hon sover. Det är också hon som lagar mitt hjärta när det brister,
för det gör det, gång på gång, vad hade jag gjort utan henne?
Jag kommer när jag orkar, troligen göra en blogg om min lillebror
och om min sorg, för denna bloggen är mest Leias, och min,
jag kan inte förstöra den med min sorg. Denna är bloggen är
mest om vårt liv, och jag måste fortsätta leva, för Leias skull,
och för att min lillebror hade velat det.

RIP Lillebror 1/1-86 -16/5-09

Fina lillebror

Här är bloggen om dig,
om mig, om allt som händer
och har hänt.

Jag vet inte , har jag förstått det?
Hur kan jag vara så lugn?
Fast hela min kropp,
skriker av sorg.

I dag när jag vaknade,
sken solen, vad fint tänkte jag....
i två sekunder, sen kom jag i håg
och hjärtat brast igen.

Vart tvungen att gå upp och gråta,
men mitt livselixir vaknade och sa
-Mamma, prosit!
Vad hade jag gjort utan henne??