Dag 2, 16 maj 2009

Vaknar och känner paniken, ångesten och tårarna. Hur ska det bli? Efter samtal från kvällen till sjukhuset, var läget fortfarande oförändrat, hur skulle det vara i dag? Grät en stund, somnade om i ren utmattning och vaknar av telefonen ett par timmar senare. Mamma! Hon hade pratat med sjukhuset, läget hade försämrats, doktorerna ville prata med oss.

Snabbt ringa Magda, kan du ta Leia? (E jobbade) fixat, iaf en stund, pappa fick ta över, tills E skulle komma hem, ringa mamma, allt fix oklart, jag är med, och sen väntan..vänta på att de skulle komma, det var olidligt, vad skulle nu hända?

Efter vad som känts som en evighet kom de, och resan ner till lund var fruktansvärd, som resan dagen innan. Och att komma in, se Danne med alla slangar igen, slog knock out och jag kände hur vi alla tre bara brast. Kollade på alla apparater, vad visade dom, vad hade dom visat osv, och bara genom att se det, fick oss att inse, att slutet var nära. Ett blodtryck som var så lågt, att mät tryckaren i huvudet stigit långt över normalt ett acceptabelt tillstånd, det var som att få en slägga i skallen, en bom kaba bom. Fick veta att han skulle få eget rum, och vi fick gå ut, satte oss i ett rum i anhörig rummet och brast, nästan okontrollerbart. Då kommer doktorn, och ger oss det tråkiga beskedet, att det är så svåra skador att det inte finns någon räddning, att allt hopp är ute, att lillhjärnan fått så stora skador att det nog inte fanns någon aktivitet längre, att allt bara är en fråga om tid.

I det ögonblicket, blev jag på någon konstig vänster lugn, och skyndade mig in till rummet där Danne blivit lagd, ställer mig hos honom, kramar hans hand mot min kropp, pussar på honom, försöker ge honom friden att få avsluta det hela själv, och brister igen. Mamma o Krille kommer också in, och gemensamt beslutar vi att istället för att låta hjärnan "explodera" så hjärtat lägger av (min egen tolkning av det), att ta bort respiratorn så det inte finns något som håller han till liv bara för att. När allt hopp är ute, finns det ingen mening att ha en maskin som andas till en, när hjärnan är död, är verkligen allt slut, och då måste kroppen få sin ro, på sitt eget sätt. Så de stängde av respiratorn, och vi var där inne hela tiden, höll hans händer, (jag smekte hans arm) pussade på honom och bad honom få ro. Det tog bara en halv minut, så var läpparna blå, han tog inte ett enda andetag själv, däremot öppnades hans ögon lite grann, och sedan stängdes vilket inte ska vara möjligt, och med tårar i hans ögon hade hans kropp sagt förväl inom tio minuter. Klockan 13, 20 den 16 maj, förklarades min lillebror död. Nu hade hans ro lösa kropp äntligen fått ro och jag fick en obeskrivlig känsla av frid o ro, att aldrig mer skulle jag behöva oroa mig för vart lillebror var, vart han nu gjort/gjorde, om han skulle köra i hjäl sig, knarka i hjäl, ja, allt som han låtit oss utstå, det skulle inte hända mer, jag skulle slippa oroa mig för min lillebror, istället får jag sörja över att han inte finns hos oss mer, vilket jag allra helst skulle vilja, jag skulle kunna göra mycket för att få tillbaka honom, inte allt, men nästan. Men mitt i all sorgen, fanns också lättnaden där.

Efter suttit ett tag,, var det dags för ett väldigt svårt jobb, meddela anhöriga som var hemma och oroade sig, rökade en 4 cigg på raken, skakade, grät men andades. De skulle göra lillebror fin nu, ta bort alla slangar och förberedda honom för vårt sista förväl.

Uppe igen, snabbt in återigen, var de inte riktigt klara, men jag fick då chansen att få bestämma lite hur det skulle se ut när mamma o krille också kom in, hur jag ville ha det i vårt förväl. Dvs ingen ros på bröstet o ingen bibel, men dock ett ljus som kunde hjälpa hans själ ut. För de som inte vet, är detta ngt som man alltid lägger vid bortgången, men varför vara som alla andra, Danne var ju definitivt inte det.

Återigen grät o pussades vi, kände på honom, försökte få allt att vara ogjort, försökte förstå, försökte andas. Vi grät inte bara, vi skrattade åt våra minnen också, vi skojade med hans döda kropp, för på ngt sätt, var hand själ kvar för vårt förväl, jag tror han hade gillat allt vi gjorde, att vi var med honom in i det sista, att vi kunde skratta åt våra minnen, att vi visade vår kärlek så starkt. Men efter en timme, då kom lukten, när man är död luktar man inte gott, och jag kände illamåendet stiga upp i halsen, det var inte pga ngn lukt jag ville ta mitt sista förväl med, så vi bestämde oss för att gå, för att fortsätta leva, och för att andas. Det sista jag gjorde innan jag blåste ut ljuset, var att pussa på honom, och säga att jag älskar dig, och sen gick jag. Han fick min kärlek med sig när jag lämnade honom, och jag vet att han tar hand om den nu,och minns alla våra stunder tillsammans, på både gott och ont. Han vet att jag älskade honom.

Hur vi sen kom till Landskrona, minns jag knappt, men vi körde inom ÖoB, och sen åt vi på mcd, vi fortsatte leva i den stunden, och jag tror inte någon som träffade oss skulle kunna tro att vi precis mist vår älskade Danne, för på något konstigt vis, var vi så samlade och försökte nog för varandras skull vara starka.

Hemma hos Eric o Leia, brast det igen, när jag berättade för Leia vad som hänt, när allt slog på mig igen, gick in på hans msn för att berätta för hans vänner, på facebook, på lunarstorm. För mig var det viktigt att hans vänner också fick veta, att de också skulle slippa oroa sig och få besked.

Ringde en del samtal, någon ringde mig, var nere hos min pappa och berättade o grät, ringde hans pappa, som denna gången bröt i hop. Försökte vara stark o positiv för alla, fast jag inombords var i sönder, och när jag väl kom i säng och slocknade, var det tills jag vaknade halv tio i morse. Av solskenet som såg så vackert ut, när jag plötsligt mindes igen. Boom sa det i hjärnan och jag fick gå ut i vardagsrummet för att bryta i hop.