Har sovit som en kråka i natt, vaknat hela tiden, vaknat i panik och minns, tårar, konstiga drömmar om lösa tänder, allting har bara surrat i hjärnan. Är det konstigt egentligen? För en veckan sen kämpade läkarna med Danne, han fick transporteras till Lund för att de inte klarade av det i Hbg, och då hade de ändå haft honom i fem timmar. Det var ju nu allt började för oss, de anhöriga o vänner, det är nu vårt eget helvete började med en fruktansvärd utgång. För en vecka sen, då satt vi i Lund, hos Danne, skällde på honom, att nu fick han fan ta de se till att vakna, och lära sig hålla sig borta från drogerna, nu fick han fan vakna så vi kunde smiska honom, vi grät, vi skrattade, vi mindes och vi pratade, vi pratade nästan hela tiden med honom, och hoppades, och väntade på att han skulle slå upp sin ögon och deklarera att nu var det sluttramsat och han skulle hem, för han vill minsann inte ligga här. Men han gjorde aldrig det.
Dagen var en enda stor väntan, först på att han skulle vakna, och sen på blodproverna. Och vi fick inga direkta svar.
Jag kommer fortsättningsvis ha ett viss agg på det som heter helg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Säg vad du vill