Terapi

I dag har jag suttit med min halsduk mer eller mindre hela dagen, tillsammans med vänner på öf och sedan hemma hos Jo.L. Vi har pratat, jag har berättat om min fina bror, en del minnen och så, visst har tårarna varit i ögonvrån från o till men jag skulle klart ge dagen ett ok! Om det inte varit för att jag bröt i hop när jag kom hem o gjorde middagen, då översköljdes jag av allt och grät, tills luren ringde o en av Dannes kompisar som jag oroat mig lite över ringde. Sen har jag mer eller mindre suttit med stickningen resten av kvällen. Som han hade skrattat åt mig med mina stickor, kanske därför det är så fridfullt o lungt att sitta med det? För jag vet att han legat dubbel åt det, hånat mig för att jag blivit kärring :). Älskade lillebror, du får gärna komma tillbaka o ligga dubbel åt mig, vad som helst, bara jag får höra din röst en sista gång och få ta ett ordentligt förväl. Jag bjuder på skrattet, jag lovar!!!

Satt innan o tänkte, nyår kommer aldrig bli detsamma, alla åren har man vid tolvslaget jagat honom, bara för att ringa o säga grattis, alltid, ja, förutom de gånger han satt förstås, men alltid annars, alltid! Och oavsett hur full man själv varit, skulle man ringa lillebror, vem ska jag nu ringa och fyllegratta? Vem ska jag nu jaga tills jag får fatt nyårsdag 00.01? Hur ska jag ens orka vilja fira nyår? Jag tycker det är jobbigt att det är helg, lördagen som var var den värsta, eller en av den värsta, lördagen innan var strået värre på ngt sätt men ändå inte på annat sätt. Vad är helg för mig nu? Död? Ja, lillebrors död, en fucking jävla lördag. Jag hatar lördagar för tillfället, dagen då min enda lillenbror dog, död, finto, tack o hej, good bye.

Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå, hur fan kan en 23 åring dö? Hade han kunna vara med oss i dag? Är någon annan skyldig till hans död? Hur fan kunde det bli så här?