Med tårarna rinnandes skrivs detta inlägget, i dag har jag sådana fruktanvärda skuldkänslor, för att jag inte hann träffa honom innan han dog, han hade ändå hunnit vara ute i 2 1/2 vecka, för att vi inte pratat över luren ens. Bara över msn, och så spelade vi lite poker på facebook där han "bjöd på en drink" Men kan ni tänka er, sist jag hörde min lillebrors röst var på min 30 års dag, fattar ni hur det känns? Att veta det nu? Att jag aldrig får höra hans röst igen, att jag pga jag var så jävla slö inte fick höra hans röst mer, för jag inte skickade in lappen om tillåtelse att få ringa mig, för jag var sur, sårad och helt enkelt lat. Jag var sur över att han var inne igen, trött på det helt enkelt. Men när jag fyllde 30 hade han tjatat sig till att få ringa ändå, för han hade menat på att man fyllde bara 30 en gång. Tänk om jag hade vetat?
Sist jag träffade lillebror i ett friskt tillstånd, var i augusti förra året. Kan ni tänka er? Det är ju evigheter sen, han åkte fast i början av september och suttit sen dess, jag kan inte fatta det, aldrig mer får jag se han skämta o spralla, aldrig aldrig mer, i dag har jag bara minnena kvar, tvingar andra att berätta om sina minnen så dom nästan blir som mina.
Om jag vetat det skulle göra så här ont, hade jag sett till att han fick sitta längre i finkan, för då levde han iaf, och jag visste vart han var. Det vet jag ju nu också, men jag hade hellre sett honom honom inne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tyvärr är det så lätt att vara efterklok. Missförstå mig rätt men när man har någonting eller någon, uppskattar man det inte lika mycket eftersom någon eller någonting finns där hela tiden. Ingen vet om att personen i fråga kommer att gå bort inom kort utan omedvetet så vet man om att alla går bort någon gång och förmodligen när man blir 80-90år. Man tänker inte att någon skall gå bort ung tyvärr, ja lätt att vara efterklok.
SvaraRaderaDet som även är jobbigt är att det alltid finns en mening med allting oavsett hur knäppt det än kan vara, tyvärr.
Stå på dig och gråt så mycket du kan. Det slutar till sist och du kommer börja fundera över minnen och bra saker som kommer att få dig att smila istället, även om det biter hårt i magen. Daniel är nu min 13e nära vän som jag har förlorat så jag vet lite grann om hur du känner, eller förstår dig är väl mer rätt ordval kanske. :)
Mvh Albin
Tack Albin! Även dina förra kommentar som fick mig att skratta :)
SvaraRaderaBeklagar att du mist så många vänner, det är fan inte rätt :(
Kram Sarah
Beklagar verkligen det som hänt din lillebror. Sänder dig många styrkekramar i hopp att du ska klara att gå igenom din sorgprocess vilket du förmodligen gör, även om saknaden alltid finns kvar.
SvaraRaderaHoppas du har någon att prata med om din lillebror, för det är väldigt viktigt men det vet du säkert redan.
Kramar/C
Sarah:
SvaraRaderaDet är ingen fara. :)
Frågan är väl om inte du och jag har träffats? Jag har så dåligt minne så här, vet nog när jag ser dig. :)
Kram
Det är så mycket jag vill ha sagt till dig nu när jag läser detta inlägget... men jag vet inte hur jag ska börja det hela eller avsluta..
SvaraRaderaVa stark... kom ihåg det jag sa innan .. Du ÄR världens BÄSTA stora syster.. Jag vet det...
....han sa det <3
kram dzenita