för två år sen gjorde jag si och så vid alla
tidpunkter. Minnena, smärtan, väntan
allt sen mamma ringde mig lite över två på natten
den 15 maj 2009. Jag minns det så väl.
Hur jag satt uppe hela natten för att ta tåget in lite över sex på morgonen,
hur positiv jag var till en början, när han låg där, med alla apparater
pipandes och jag försökte peppa honom att detta skulle han klara.
Spelade svennebanan i hans öra, att jag fortfarande trodde det skulle gå vägen, för inte i mitt liv tänkte jag att det skulle gå på ngt annat sätt, ville inte tänka så, jag menar, inte ska ens lillebror dö före en själv?
Inte i min vildaste fantasi trodde jag ngt annat.
Inte förrän på vägen hem, då läkaren ringde och sa att det
var bara palliativ vård som gällde. Ja, ngt mer sa han också,
men jag kommer inte i håg, för jag bröt i hop.
Vi var nästan hemma(var i häljarp) och jag minns hur jag bara satte mig på parkeringen på baksidan av vårt hus och kunde inte ens gå hem. Inte kunde jag visa mig så nedbruten för Leia. Till slut ringde jag en dåvarande vän och vi gick. Först till E och sen till J. Och sen hem. Någonstans fanns en liten gnutta hopp, men den försvann dagen efter, då vi fick ta beslutet att stänga av allt, för han fanns inte kvar, han hölls bara till liv av maskinerna.
För två år sen och två timmar sen, dödförklarades han, och jag minns de dagarna som om det vore i går, men vad jag gjorde förra veckan vid den här tidpunkten, det har jag inte en susning om.
Visst är det konstigt?
Hur hjärnan egentligen fungerar (alt inte fungerar)
Jag saknar dig så lillebror och jag hoppas du såg att vi var hos dig i dag
