Tänk om

- jag inte flyttat hemifrån så tidigt
- jag gjort mer, kämpat mer, brytt mig mer
- jag älskat dig mer
- jag skickat in papperna
- jag kunde göra allt ogjort



- den jävla T ringt ambulansen i tid
- du bara haft din mobil på
- du åkt till mig istället

Hade du fortfarande levt då lillebror, hade du?

Känslig dag

Vet inte vad det är med mig i dag,
är bölig, sentimental, och till grey´s,
jäklar vad jag bölade. Dels för att det var sorgligt,
och på ngt sätt, dels pga min egen misär.
Det är bajs, verkligen bajs, Inget jag ens
skulle önska min värsta fiende,
att varje dag påminnas om att något inom
dig saknas, en stor del av dig själv är borta,
och det kommer aldrig tillbaka.
Och jag kan ärligt säga, hade det inte
varit för Leia, min glädje i livet,
hade jag också legat under jorden vid detta laget.
I stället kämpar jag o försöker uppskatta det som finns kvar,
njuter av mitt barn, och försöker skingra de "onda" tankarna.
Men, de återkommer ofta, om hur lätt det skulle vara,
att hoppa framför tåget, cykla ut framför bilen,
ta klivet över till andra sidan, men något håller mig tillbaka.
Mitt barn, mitt liv, mitt allt. Och för hennes skull,
måste jag fortsätta kämpa, varje dag, men hur länge orkar man?
När tar smärtan slut? Tar den någonsin slut?
Vad tar slut först?


http://www.youtube.com/watch?v=e6eAr-4A4W0
En sjukt bra låt, som beskriver en del av hur det
känns för mig, en micro del eller ngt

Tokig?

I natt jobbade jag,
satt där i lugna ro och stickade
på min halsduk.
Plötsligt lyser telefonen till,
utan att någon rört den, och då
jag har dig som bakgrundsbild är det dig jag ser,
och någonstans djupt inom mig, vet jag att du är där,
hos mig, för en stund.
Pratar nästan viskar, mina ord till dig,
jag känner en liten lukt av dig, som om du
klappar mig på axlen,
men tyvärr hör jag inget från dig, så
kanske är det bara min fantasi som spelar
mig ett spratt?
Fast inom mig, vet jag, hoppas jag, att det
du som var hos mig en stund i natt.

Saknar

Fortfarande är du så närvarande lillebror,
jag känner din doft då och då, precis som om du skulle
stå brevid mig, så nära känner jag din doft.
Och i min desperation efter någon sorts bekräftelse
var jag på en seans förra onsdagen, men det var
också 40 andra, och kanske var det för tidigt, kanske
är det bara ploj? Men någon kontakt med dig blev det inte
för mig, men dock en del andra fick "kontakt" med sina.

Från att ha känt mig ensammast i hela världen känns det
tvärtom nu, jag känner mig nästan förföljd, känns som
någon är med mig hela tiden men när jag vänder mig om,
är där ingen. Är det du? Är det du som ser till mig?

På jobb i söndags, då kändes det som att du satt brevid mig,
till o med i knäet på mig,
din doft var starkare än innan och den satt i länge länge.
Var det för att jag tog fram stickningen igen?
Satt du och skratta åt mig? Var du där?
Jag vill så gärna veta, jag har så många frågor,
men när får jag mina svar?

Eller är det bara så att jag börjar bli tokig?

En morbid tanke som for genom min hjärna häromdan,
"tänk om man skulle hänga sig i halsduken när den är klar?
Halsduken som gett mig många tårfria timmar, och renat
mina tankar från allt dumt under nätterna.
Om jag hänger mig i den, blir då cirklen sluten?"

Men det var bara en tanke, jag skulle aldrig göra det
(men om ngn annan känner för att ta dö på mig vet ni ju hur ni ska göra nu)
Att få se mitt barn växa upp, att se alla hennes framgångar o tokigheter
skulle jag aldrig vilja vara utan, men,
ibland kan jag inte styra över mina tankar....

18 veckor

Utan dig.
Jag saknar dig så mycket
att det finns inte ens ord
till att kunna beskriva hur mycket.
För orden räcker inte till.

Kärlek till evigeten, vart du än är

I går

Var jag hos dig igen, känns som det var länge sen sist.
I går fälldes inga tårar, hur skulle jag kunna?
Du sparkade ju boll o jagade Leia, hur kan man då gråta?
Fast du var under jorden och hon ovan. Det var så hon sa.
Såg du ljusen vi gjort? Jag hoppas de fortsatte brinna ut,
Leia var verkligen kreativ på sitt, trappa till dig så du kunde komma ner.
Som du hade skrattat åt henne :)

Hon sa faktiskt i morse att hon ville gå tillbaka i dag o sparka boll med dig,
men jag tror inte det är ngn bra idé när det är så mkt folk i rörelse där.
Nästa gång!!

Puss på finaste lillebror, långt upp till evigheten

Färdigt!!

4 månader

har du varit död!

I fyra månader har jag gråtit, svurit, sovit dåligt, och gråtit ännu mer.

I dag är ingen bra dag psykiskt, inte alls!

I dag skulle jag vilja ligga under täcket hela dagen, gräva ner mig,

bli osynlig, bara sluta finnas.

Ringde mamma o bara grät innan, i dag är det nämligen

"en sån dag". I morgon kommer jag till dig, får köpa nya ljus i dag,

så du hittar hem till mig, i mina drömmar någon gång, snälla?

FAN VAD JAG SAKNAR DIG LILLEBROR

17 veckor

Har det gått i dag. helt obegripligt att 17 hela veckor gått,
det känns ju fortfarande som i går, förra veckan, ja mycket närmare.
Det har blivit lättare att prata om dig, jag brister inte i tårar var gång längre,
dock finns dom i ögonvrån, men för okända som undrar över tatueringen
och jag förklarar, då brister jag inte som innan. Framgång.

På onsdag ska jag göra din tatuering, den som du ville ha, fast omgjord mer för
ngt jag skulle vilja ha, för kärleken till dig, och kärleken till mitt barn,
jag blev så jävla nöjd när jag fick se den, jag tror du hade gillat den också,
även om den är lite tjejigare nu. Jag ska också bygga på lite på lillebror tatueringen,
så det blir en jäkla massa nålstick, tur man inte är nål rädd :)
Det konstigaste av allt? Jag fick tid redan på onsdag, men vad Johan omöjligt kunnat veta
är att på onsdag, är det dina 4 månaders dag, som död.
Har du ett lite finger med i spelet där? Som ett ok syrran, jag gillar det?
Jag vill så gärna tro det, jag vill så gärna hitta ett tecken i allt,
från dig, jag letar nog för mycket :(
Och fortfarande, inte en enda natt har du kommit till mig i drömmarna,
inte en enda gång.. Jag saknar dig sååå

Älskade lillebror

Jag har inte glömt dig, har bara haft fullt upp de senaste veckorna.
Var hos dig i söndags, mamma, Krille, Leia o jag.
Såg du ljuset jag kladdat på?

Såg du den fina buketten mamma köpte
Såg du hur stor busrumpan blivit? Såg du oss? Rökte du sistorna
vi slängde till dig?

Såg du hur mkt vi saknar o älskar dig? Hörde du oss?
Saknaden är fortfarande så stor och så röd,
tårarna hänger stadigt med, och är fortfarande okontrollerbara,
men samtidigt känner jag , so what?
Det är ju min kärlek till dig det handlar om, den är inte förhandlingsbar

När man minst anar det

Slår sorgen på, knackar inte ens på dörren,
utan bara är där. Det kan vara ngt helt annat,
när man plötsligt minns, och då står jag där hjälplös
med tårarna rinnandes.

Men i dag lärde jag mig, faktiskt utav mig själv,
att alla dessa tårar, är inte meningslösa,
de får mig att fortsätta minnas, att fortsätta sakna
att komma i håg min kärlek till min lillebror, och så länge jag gråter
då minns jag också, hur stark min kärlek till honom är,
hur mycket han betydde för mig, mer än jag trodde, kanske mer än jag sa,
men jag hoppas han visste, att min kärlek till honom är odödlig,
så därför tänker jag fortsätta gråta, och sluta skämmas över det,
utan istället vara stolt, att jag faktiskt hade denna starka kärlek till honom.