När man minst anar det

Slår sorgen på, knackar inte ens på dörren,
utan bara är där. Det kan vara ngt helt annat,
när man plötsligt minns, och då står jag där hjälplös
med tårarna rinnandes.

Men i dag lärde jag mig, faktiskt utav mig själv,
att alla dessa tårar, är inte meningslösa,
de får mig att fortsätta minnas, att fortsätta sakna
att komma i håg min kärlek till min lillebror, och så länge jag gråter
då minns jag också, hur stark min kärlek till honom är,
hur mycket han betydde för mig, mer än jag trodde, kanske mer än jag sa,
men jag hoppas han visste, att min kärlek till honom är odödlig,
så därför tänker jag fortsätta gråta, och sluta skämmas över det,
utan istället vara stolt, att jag faktiskt hade denna starka kärlek till honom.