Saknar

Fortfarande är du så närvarande lillebror,
jag känner din doft då och då, precis som om du skulle
stå brevid mig, så nära känner jag din doft.
Och i min desperation efter någon sorts bekräftelse
var jag på en seans förra onsdagen, men det var
också 40 andra, och kanske var det för tidigt, kanske
är det bara ploj? Men någon kontakt med dig blev det inte
för mig, men dock en del andra fick "kontakt" med sina.

Från att ha känt mig ensammast i hela världen känns det
tvärtom nu, jag känner mig nästan förföljd, känns som
någon är med mig hela tiden men när jag vänder mig om,
är där ingen. Är det du? Är det du som ser till mig?

På jobb i söndags, då kändes det som att du satt brevid mig,
till o med i knäet på mig,
din doft var starkare än innan och den satt i länge länge.
Var det för att jag tog fram stickningen igen?
Satt du och skratta åt mig? Var du där?
Jag vill så gärna veta, jag har så många frågor,
men när får jag mina svar?

Eller är det bara så att jag börjar bli tokig?

En morbid tanke som for genom min hjärna häromdan,
"tänk om man skulle hänga sig i halsduken när den är klar?
Halsduken som gett mig många tårfria timmar, och renat
mina tankar från allt dumt under nätterna.
Om jag hänger mig i den, blir då cirklen sluten?"

Men det var bara en tanke, jag skulle aldrig göra det
(men om ngn annan känner för att ta dö på mig vet ni ju hur ni ska göra nu)
Att få se mitt barn växa upp, att se alla hennes framgångar o tokigheter
skulle jag aldrig vilja vara utan, men,
ibland kan jag inte styra över mina tankar....