I dag har jag gråtit mer eller mindre hela dagen, bakom mina solglasögon, med min familj, för mig själv, i telefonen tyst, ja, helt obegripligt att jag kan ha så många tårar kvar. Och jag känner i ögonvrån att dom är där hela tiden, lurpassas för att få en chans att komma ut. En klok kvinna skrev till mig i går att det är förlösande och helt okej att gråta. Jag får försöka ta det till mig. Jag trodde inte det skulle börja kännas värre, utan bli lite bättre ju mer tiden går, men varje dag har än så länge ett otäckt minne. Om tio min, för en vecka sen, då ankom Danne till hbg lasarett, ett helt dygn försent. Jag minns förra torsdagen ganska väl. Var hos en kompis fram till åtta nästan, oroade mig för Danne, för att vi inte visste vart han fanns, hade en stor klump i magen, kände ngt var fel men inte vad. När jag kom hem, gick jag in på hans msn o facebook, jagade många av hans vänner för att se om ngn visste ngt, men ingen visste ngt, men många hade ringt, smsat efter honom, så det var inte bara jag som var orolig, och jag gjorde nog hans vänner mer oroliga också. Fram till halv ett jagade jag som aldrig förr, men kroppen sa i från av trötthet, så jag la mig i sängen o glodde på medium till halv två, låg sen o tänkte på Danne en kvart tills jag somnade och vaknade några minuter över två av mamma som ringde.
För en vecka sen började min mardröm, Kan någon berätta för mig när jag ska vakna upp ur den?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Han är så otroligt saknad.
SvaraRaderaBara tanken på att han inte längre finns kvar existerar knappt.. Jag försår inte, vill nog inte heller riktigt förstå.
så fort mobilen plingar till så hoppas jag fortfarande på att de ska vara han som skickar och säger att allr är bra, att vi ses snart igen.. :(
Du ska vara stolt över att vara stora syster till Danne, en sån älskad och fin person som honom växer inte på träd.
Han fick mig att hoppades, han fick mig att se nya möjligheter i livet. han var den som lyckades att få mig och säkert många många fler att må bra.
Glädje spridare skulle jag vilja kalla honom.
Gråer varje gång jag sitter här och läser...
Men det är bra, känner mycket med dig utav det du skriver och det blir lite annat än att sitta oc bearbeta all ti sin ensamhet.
Alla Tankar är hos er, ska du veta!
KRAM E.
Jag känner med dig och din familj...Ni finns i mina tanker dagligen! Jag beklagar sorgen efter Danne.
SvaraRaderaSom mamma till missbrukare vet jag hur ni mår.
Att droga är ett gatlopp, varje dag är en jakt på droger ,ett lidande för missbrukaren men också ett lidande för den sekundäre missbrukaren! Att mista någon älskade son, bror, dotter ,syster ect. i en onaturlig död och för tidigt är mycket ledsamt , de som inte har gjort det vet inte hur stor smärtan är.. men har man och kan känna empati så vet man på ett ungefär.
Att löpa gatlopp med döden är ett lidande, och jag säger som Astrid Lindgrens i Bröderna lejonhjärta...Att bortom stjärnorna i Nangijala finns inget ont, ingen smärta eller lidande ,där kommer vi alla att ses igen..
Tack Dannes stora syster för att du delar med dig av din sorg!
Gå i frid Danne
En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.