Det känns värre och värre på ngt sätt.
Inte som i fredags eller i lördags, men i måndags tyckte jag att det kändes lättare på ngt sätt, att veta att lillebror fått sin ro, att inte behöva oroa mig längre och så, men i går vände det igen, och nu känner jag mig så bedövad på ngt vis. Som om jag går i en bubbla där ingen ser mig, jo, ser mig, men inte ser m i g. Förstår ni vad jag menar? Som i dag när jag varit på öppna, där det inte är många som vet, var det nog inte många som kunde ana i heller. Visst såg dom säkert att det var ngt, men ingen skulle nog inte kunna tro att jag precis förlorat min lillebror. Helt sjukt.
Jag vet knappt hur jag ska betee mig, jag vet knappt hur jag orkar gå på mina ben och gå.
I morse vaknade Leia snortidigt(05,50), gråtandes, otröslig, och hon kunde inte förklara sig, mer än att hon ville ha mjölk o vatten, men det var inte därför hon grät. Hon börjar nog förstå hon med, eller så börjar hon bli skadad av alla mina tårar? Jag vet inte vad jag ska göra för henne, jag vill ju inte att hon ska må dåligt, men det känns som om hon blir mer o mer påverkad av allt.
När jag själv vaknade i morse hade jag ingen kontroll på min kropp, hjärnan sa till den att resa sig, men den gjorde inte det, E fick släpa upp mig mer eller mindre, och först då kopplade kroppen. Helt sjukt, att man kropp inte lyder det hjärnan säger till den.
Har pratat med polisen också i dag, en väldigt sympatisk o trevlig kvinna, det känns bra, jag tror Danne hade tyckt om att hon tog hand om han så här efter, för även om han inte var ngn större fan av snutar, fanns det ändå många som han tyckte bra om, de som behandlade honom med respekt, eller bara haffa honom på stan o kollade läget. Han brukar flina lite så fåraktigt när en snutbil kom, och höja handen till en hälsning. Som för att reta dom eller för att han faktiskt tyckte många var helt okej?! Han var verkligen en buse med gott hjärta. Han var inte hatisk som många andra kriminella/missbrukare kan vara, utan han trodde gott om de flesta tills han fick motsatsen bevisad.
Jag fattar fortfarande inte det, men jag gör det ändå, men jag vill inte göra det. Eller, jag vet inte.
Älskar dig lillebror
onsdag 20 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Säg vad du vill