Det svåraste dag 1

Efter letat efter lillebror i två dagar, får mamma på natten mot fredag ett samtal om att Danne är på väg till Neurokirogen i Lund. Klockan två natten ringde dom, då hade de haft honom där sen i 21. Hon ringer mig, jag som sovit knappt en kvart, står givvakt i sängen och sen kommer väntan, väntan på att ta tåget in till lund, Vilket inte kunde ske förrän 6,22 för min del. (jag satt bara o grät hemma i väntan, sova var inte att tänka på)


Var upp på station redan fem i sex, och jag frös, ja, jävlar vad jag frös. Mamma satt på tåget, det tog en timme, prick sju steg vi in till lillebror. Det var hemskt, att se sin stora lillebror så liten med respirator, tryckmätare, slangar hit o dit, han som är så stor och stark, nu var det inget med honom. Vi pratade med honom, kramade hans hand, grät, ja, allt vad man kan göra. Fick ingen reaktion öht. Tyvärr hade de fullt upp på avdelningen, iom det är en intensiv avdelning, så vet man ju aldrig hur det kan bli. Daniel fick det han behövde, vi glömdes bort, men vad är det? De gjorde ju vad som krävdes. Klockan två blev vi utkastade, då hade vi suttit i x antal timmar för att vänta på vad blodproverna hade visat, om de kunde göra ngt eeg. Vi hade nu två timmar att bara fördriva, typ med vad? Kommer utanför entren, sätter på mobilerna, då var det ett meddelande från min morbror, där han erbjöd att låna ut en av sina bilar till mamma. Vilken lättnad . Och tur som vi hade, var han precis utanför o hade hämtat sin fru. Så vi följde med till La i deras bil, och hämtade bilen vi fick låna, körde tillbaka, vilket nästan tog de två timmarna vi inte fick vara där iaf. Väl inne hos Danne igen, hade det blivit personalbyte, och han hade fått en superbra sjuksyrra som berättade en del, mer än vad vi fått veta innan, och då det inte skulle bli fler undersökningar eller prover den dagen, var det inte mycket vi kunde göra så vi beslutade att åka hem och sova, vila, samla krafter till vad som nu än skulle hända.

I bilen på vägen hem, ringde de från sjukhuset. En doktor, allt han sa, gick in och ut, det blev för mycket för mig att ta in, jag hörde bara, "kan inte bli bättre, bara sämre, lillhjärnan svårt skadad, förflyttning till palliativ vård" (vård i livets slutskede för er som inte visste) Jag bara bröt i hop, gick sönder mitt av, ville bara skrika rakt ut, ville inte tro det var sant. Vi var i häljarp, alltså nästan hemma, och det var nog ren flax att vi kom hela till mig, för jag tror både mamma o jag förlorade mycket av oss själva i det ögonblicket, men när mamma väl lämnade av mig på gården, satte jag mig bara ner i grusen och bröt i hop, jag kunde inte andas, jag kunde inte kontrollera mig själv, och bara kippade efter luft.

Efter ett tag ringde jag upp till E som fick komma ner, ringde Magda, och hon kom på studs, så vi gick ut o gick. Först till Emese, kände mig fortfarande kontrollerad, ledsen o tårar, men kontrollerat. Laylah var fortfarande vaken..Och Peter inte hemma. För att inte bryta i hop, var jag tvungen att gå ut igen, och med Magdas arm runt min (och det var den som gjorde att jag kunde gå) gick vi ner till Jessi. Visste hon var själv med Neo, så vi satt ute på hennes altan och jag fick älta o prata, medans mina vänner bara lyssnade. Fick ringt till Dannes pappa, som jag upplevde bara tog det lätt, minns jag blev arg, kan inte förstå, hur kan man inte bry sig om att ens barn ligger svårt skadad? Mådde iaf ngt bättre, kände jag hade orken att komma hem till min Leia, orken att inte behöva bryta i hop inför henne, orken att låtsas att allt var bra.

Väl hemma, var det underbart att få en annan känsla i kroppen, ett barns känsla o naivitet. Det första hon sa när hon såg mig
-oh ny tröja mamma, jätte snygg. Du är fin mamma.
Liksom vem kan motstå det? Nattade lill snäckan som blev full med bus när mamma kom hem, så det tog tid. Frös i hela kroppen, låg med alla kläder under täcket. När lillan somnat, gick jag upp o bröt i hop i soffan, ringde storebror och berättade, vilket var skitsvårt, gick o la mig, och sov i ett sträck, tills jag hörde Eric gå på jobb på morgonen.