Dag 4 18 maj

Vaknar, utan tårar, stor sorg i hjärtat, men dock utan tårar. Pratar med mamma, det känns bra. Jag har mamma, min "man" och mina underbara vänner, utan dom vet jag inte vad jag skulle gjort, och såklart, pärlan Leia, som frågar mig hela dagen, - Är du ledsen mamma, är morbror Danel i himelen? (hennes egna ord därav stavningen)
Tar mig ner på ö.f, bryter lite när jag träffar Johanna som är den enda där nere som vet, torkar tårarna på toan, bara en mamma som är nyfiken nog efter och vågar fråga. Går hem till Johanna, pratar, tjatar, ältar. Det är skönt, det känns bra i hjärtat att få prata om honom, minnas alla de goda sidorna, även de dåliga, att minnas min Danne helt enkelt. Tar mig ner till cg, jobbigt att vara själv, får ångest på vägen ner som släpper när jag väl är hos Johanna igen o mitt barn. Blåser bubblor med barnen, håller på att bryta igen, tänker på att bubblorna ska upp till Danne, att bubblorna nog hinner spricka på vägen upp, är han medveten om all min kärlek, kände han den? Eller kände han sig oälskad av mig?
Väl hemma reflekterar jag över hur bra dagen gått i dag, inga stora brytningar, inte överdrivet mycket tårar, håller jag på att läka redan? Är det inte värre än så här? Samtidigt känner jag att det jag tänker, stämmer inte överens med vad min lummiga hjärna säger, det känns som om jag är hög på ngt, för jag känner mig helt flummig i hjärnan som om den inte förstår, vill förstå, det är så svårt att förklara..

Pratar med mamma igen, om grejor jag vill ha, om låtar till begravningen, om allt möjligt.
Denna är för mig Danne, det är bara så, och jag vill ha med den, mest av allt, och arbetar på att få mamma att tycka samma :) Man kan ju inte tycka samma om allt, tyvärr.