Hur det ofta känns för mig

"Medan vi sörjer över förlusten av vår vän, gläds andra över att få möta honom på den andra sidan."
Jag vill gärna tro det, jag vill att han, Stålis och alla de andra, lever loppan, vart dom nu än är (må de vila i frid och party) Kanske lite konstigt, men får inte jag ha honom här, låter jag gärna han leva loppan där.


Något jag stöter på ofta, en stark känsla som ofta ploppar upp, är att min sorg inte är värd något. "För han dog ju av en överdos, och vad är en knarkare värd?" Men jag kan ärligt säga, att min lillebror var en sån stor del av mig, han var en bit av mig, han är en bit av mig, och jag älskar honom grymt mkt, trots allt ont han gjorde. Det mesta förlät jag, men inte allt. Vilket jag ångrar i dag, fast det är en annan historia. Och ingen, absolut ingen!! Vet om han tog denna överdosen själv. En person (ev fler) vet, men kniper käft, och alla rykten som florerat sen han dog, ger mig ingen ro, för vi vet inte. Vi vet att han dog av följderna efter en överdos. Men vem som sprutade in den, lär jag aldrig få veta. Och det spelar ingen roll. För han var min lillebror, han var också en storebror, en son, en vän, en släkting, en patient. Han var alltså en levande varelse med ett hjärta så stort att hela världen kunde fått plats. De han älskade, älskade han gränslöst, och även om han var missbrukare, kriminell och pain in the as i bland, var han också kärleksfull, omtänksam, älskvärd, rolig, fjöntig och alldeles underbar. För oavsett vad han dog av, är hans död lika sårande och jobbig som alla andra dödsfall när de dör förtidigt. För det var inte meningen, det kan aldrig vara meningen att dö vid 23 års ålder.
Det många gör genom att bagatelliserar min lillebror och hans död "där han får skylla sig själv" är samma sak som att en som tar livet av sig "har valt det själv, och därför finns det inget rätt att sörja, eller den som omkommer i olycka av ngt slag "får skylla sig själv för att h*n inte var uppmärksam" eller varför inte, den som får en sjukdom och dör av den, är det då "h*n får skylla sig själv som inte levde nyttigt och tog hand om sig själv". OKUNSKAP; IDIOTI, är vad jag kallar det. Man kan aldrig bagatelliserar en död, för oavsett vad den man älskar dött av, är sorgen lika stor för oss alla. Kanske inte likadan då vi sörjer på olika sätt, men stor för vi mist ngn vi älskat. Och vad vi än dör av, är vi värda att sörjas av de som älskat oss. För en gång i tiden, har vi alla varit små och oskuldsfulla, och älskade. (förhoppningsvis)
Ingen död är mer värd än någon annan.
Därför ska allas död respekteras lika