mitt inatten

sådär på en fem min eller ngt.

Konstaterar, att jag mått bra nu i två dagar,
inte tänkt så mkt på lillebror, eller lika
mkt skulle jag nog vilja skriva.
Tänker på honom gör jag alltid, men i bland,
mer intensivt, vilket det inte blivit dessa dagar.
Skönt på ngt sätt, fast i bland, kan jag tänka
och minnas honom utan att bli ledsen,
för i bland gör jag det med glädje också.
För att jag vill.
Han är ju ändå en del av mig som inte försvinner
bara för att han är död, han är ju en bit av mig
som är borta och som jag måste minnas ibland
för att det inte ska försvinna, för om det också
skulle försvinna, finns det inte mkt kvar,
varken av mig eller honom.