hade jag försökt hjälpa till,
försökt rädda andra, för att inte gå din väg,
men istället är jag så jävla förbannad,
på drogerna, på valet att inte vilja leva längre,
att förstöra sig själv.
Till vilket pris?
På andra människors fysiska och psykiska bekostnad.
Är det värt det?
Nä, jag skulle nog inte kunna arbeta med det,
för jag hade inte kunnat rädda någon,
jag kunde inte ens rädda dig lillebror,
min fina lilla söta bebis som växte upp
till ett litet monster som målade
kylskåpet rosa,, som stal min pengar,
som försvann i flera dagar,
som gjorde olagliga saker
och som till slut dog.
Inte ens dig kunde jag rädda
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, grips så av din förtvivlan. Av att du verkar tro att du misslyckats med att rädda din bror... Jag tror att det är ett omöjligt uppdrag för en person. Och att det var därför jag inte lyckades rädda min son. Drogerna är så jävla starka och de fuckar upp de närmaste också. Rädslan och ilskan över allt som försvann här hemma. Ilskan över att bli hotad till livet för att han var skyldig folk pengar. Glädjen när det verkade gå bra och hoppet som aldrig dör. Nu ska det nog fungera, nu kommer nog livet att förändras. Det var en sådan känslomässig bergochdalbana att man mådde illa av alla oerhört starka känslor. Samtidigt. Hur ska man då kunna vara rationell och göra rätt saker?
SvaraRaderaJag jobbar på behandlingshem för unga missbrukare och gjorde det även innan Jonny dog. Jag vet att det inte går att hjälpa någon om man är känslomässigt bunden till personen på ett sådant sätt som man är till en familjemedlem. På jobbet är vi 13 vuxna som turas om att vara axlar att gråta mot, jobbiga vuxna som säger nej, peppa när orken tar slut, och helt enkelt försöka motivera till förändring. Det är en oerhörd skillnad mot att vara ensam, känslomässigt uppfuckad och livrädd.
Så, om du vill hjälpa till att rädda andra är jag helt övertygad om att du skulle vara en oerhörd tillgång. Tro inte något annat.