Solen i mitt liv

Hon som får upp mig på morgonen,

hon som får mig att vilja leva,

hon som får mig att le,

hon som får mig att skratta

och hon som får mitt hjärta att läka.

Trots att jag mår bajs oftast varje dag,

får lilla spättan mig att orka,

att orka ta mig igenom ytterligare en dag

utan lillebror, att orka leva helt enkelt.

Det jag är mest rädd för, är att när

hon blir äldre ska säga:

- När min mammas lillebror dog,

då blev min mamma så konstig och tråkig,

och hon slutade leka med mig och älska mig på

samma sätt. Den dagen fick jag växa upp och trösta

min mamma istället.

Jag vill verkligen inte att hon någonsin ska känna så,

men vad fan ska jag göra?