Alla kanske?

Hela tiden gör du dig påmind,
det är bra på ett sätt, för jag vill minnas dig.
Samtidigt tänker jag ofta,
det eller det har du inte gjort,
det och det har du inte fått uppleva,
det finns så mycket jag skulle vilja visa dig,
så mycket jag vill att du skulle fått uppleva.
Så mycket du går miste om,
så mycket som vi går miste om med dig.
Det känns bajs rent ut sagt, helt jävla förjävligt.


Försöker trösta mig med kanske du får uppleva allt nu,
kanske flyger du som en ängel från land till land
kanske du lever ett rofyllt ängla liv,
kanske du finns ovan oss och ser,
kanske du bara är död och inget mer,
kanske du lider,
kanske inte?
Jag vet inget, men jag önskar jag visste,
visste att nu har du det bra?
Kanske är det så, kanske inte?
Det grämer mig att inte veta.