Begravnings cermonin i ord

Jobbigt!
Tårar i massor..
men ganska fint.

När vi kom var det många som
redan var där utanför,
jag kände hur jag höll på att kollapsa
så jag smet snabbt in i kapellet.
Orkade inte hälsa o kramas,
var alldeles för ledsen helt enkelt.

Blev insläppta ganska snabbt, satt på stolen
och bara grät, tänkte för mig själv,
det är inte lillebror som ligger där,
kan det inte vara, får det inte vara.
Helt overkligt var det.

Resten av gänget blev insläppta, då ringde klockorna,
vågade knappt titta på alla ledsna vänner
(familjen satt bakom oss), men vad skulle jag
egentligen kunna se bakom tårarna som rann i ett?

I´ll be missing you med Puff Daddy spelades,
då brast det för de flesta, det är ju en låt som hängt
med i ett par år, så vi är nog många som har minnen till den.

Prästen babblade på lite, så sjöng vi vers 619, eller vi o vi,
någon gjorde det, men det var nog mest personal o så,
för ingen av oss hade någon röst till att sjunga.

Lite mer prat från prästen, inte alls överdrivet på ngt
sätt, utan precis som det var och han satte bra ord
på våra känslor och på våran Danne. Har lite minnesluckor,
för jag bara grät o grät o grät o grät.

Spelade upp Tears in Heaven som våra kusiner Tom o Therese
sjöng, dock på inspelat från i tisdags, men det var så vackert
och man blev ännu mer ledsen. Inte för att de sjöng, utan för
hela situationen i sig.

Prästen babblade lite till o gav välsignelse, gjorde korset
för jag ville inte att jord skulle kastas på kistan, så det var bestämt
sen innan.

Sen skulle vi gå och ta förväl, lägga en ros och säga de sista orden.
Usch! Jag bara skyndade mig förbi, kunde knappt stå på mina ben,
så jag ville bara få det gjort, men det var fler än jag som bröt där,
det var nog inte många av oss som var stadiga på benen,
och jag kände att jag bara vill lägga mig ner och skrika
ut min smärta, men behärskade mig. Det var fruktansvärt!!!!!!

Till avslut spelades Freedom med Akon upp, och då fick jag tillbaka
min behärskning lite, för det är den låten jag gråtit
miljontals tårar till innan samtidigt som jag suttit och
tittat igenom bilderna från sjukhuset, den gjorde mig stark
på ngt sätt i dag, så pass att jag klarade av att krama o säga
hejdå till de flesta efteråt. Ja efter kyrk klockorna ringt igen.

Orkade visa de som ville se vart han ska ligga sen,
i askminneslunden, där är så litet och fint,
och känns så rätt, för man får vara med vid
urnsättningen så man vet vart han ligger exakt,
och det kommer att komma upp en liten platta
med hans namn o födelse/död. Precis så som
jag tror Danne hade velat ha det, synas,
ett bevis på att han faktiskt funnits hos oss,
men ingen gravsten o grav. Jag tror o hoppas
att det är så, vi vet ju inte, men det känns rätt
och det har blivit en del tecken på att det faktiskt
ska vara så.

Så på ett ungefär var det, jag kan ha
blandat i hop ngt, men som ni säkert förstår
är det svårt att komma i håg exakt.
Man är inte riktigt sig själv i sådan situation,
kändes som man var utanför sin kropp på ngt sätt
emellanåt. Det var helt enkelt fruktansvärt allt,
fast kanske kanske jag inse det nu? Att han verkligen är död,
borta för alltid, och kommer inte tillbaka.

Tack till alla som kom, familjen, vännerna,
och även hans pappa, lillasyster o lillebror.
Jag är ledsen för att jag fick träffa en del
av er för första gången i dag, hade gärna önskat
det varit på ngt annat sätt.

Tack till alla er som smsat, mailat eller skrivit
någon annanstans, ert stöd har varit viktigt
för mig, och jag vet att ni varit med mig i tanken i dag,
kanske är det därför jag orkar stå på benen fortfarande?
För allra helst av allt, skulle jag bara vilja lägga mig o sova
och vakna om ett år eller ngt och må bra.