Älskade lillebror

Jag tittar på ditt foto,försöker förstå,försöker dämpa smärtan i bröstet,försöker få in det i skallen,försöker acceptera.
Men inget går, smärtan är kvar,den växer sig bara större,du är likväl borta,men jag kan inte förstå,vill inte förstå, vill inte att det ska vara sant,det får inte vara sant, fast djupt inom mig, vet jag att det är så,att jag aldrig får se ditt härliga leende igen,aldrig ge dig en björnkram, aldrig bråka med dig igen,aldrig skälla på dig, aldrig pussa dig,
aldrig känna dig, aldrig höra dig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrigaldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig








Ni som inte finns i min sorg, ni kan inte förstå,
ni som inte själva kämpat en kamp och förlorat
kan förstå, ni som inte vet hur smärtan verkligen
tar över en, när man själv inte vill leva längre,
när man egentligen bara vill vara med den som är borta
kan förstå.


Och tyvärr känns det alldeles för ofta, att ingen mig kan förstå.
Det går inte över, det blir inte lättare, det blir bara jobbigare,
tyngre, längre och längre i från, sen jag träffade honom sist,
tro mig, ni kan inte förstå.

Ja, ni kan förstå sorgen, sorgen över att mist en nära anhörig,
en själfrände en förälder ett syskon en syster en bror ett barn,
men ni kan inte förstå hur det är för mig, för det gör jag knappt själv,
jag vet bara att jag mer eller mindre blir knäpp över alla tankarna,
alla kanske, alla tänk om, alla varför.
Jag håller mig över ytan pga mitt barn, det är hon som får upp
mig på morgonen, det är hon som får mig att komma ut genom dörren,
sen tar Jo.L över och puffar i gång mig, sparkar till mig när jag deppar ihop,
ser till att jag andas, sen kommer kvällen,
och jag kan sova, sova bort all smärta, och sen vaknar jag drömlös
till samma jävla helvete igen.



(ja, och naturligtvis på samma sätt kan jag kanske inte förstå andras sorg för den är olika på oss alla, men jag skulle vilja säga att smärtan i våran kropp är nog den samma? Det där oförklariga onda överallt, svårigheterna med att andas, då hjärtat krossats i tusen bitar och hela ens kropp vitnar sönder?)






Ofta känner jag mig ensammast i hela världen, fast jag vet att
jag har underbara vänner som jag kan ringa till när som helst,
fast jag har min familj, kan jag ändå känna mig ensam.
Kanske jag vill känna mig ensam? Jag mot hela världen?
Det är så det känns, och jag fattar fortfarande inte
varför inte hela världen stannar upp o sörjer,
hallå??? Min lillebror är död!!




I dag tänder jag ljus för alla vi förlorat
för alla vi älskat, för alla de unga, för alla de gamla,
för alla de som gått bort av diverse andledningar
och lämnat kvar sörjande.

Godnatt