Varje gång

jag går in på bloggen, får jag ett slag i magen,
det är slaget som visar att det verkligen är sant,
att du verkligen är död, jag var ju där,
men ändå kan jag inte förstå,
ändå sitter jag och väntar,
på att du ska mucka och komma
och överraska oss, så som det alltid är.
Att rätt som det är står du utanför dörren,
ja, man visste ju aldrig när du kom eller om du kom
den dagen du sa, men kom gjorde du alltid. Någon gång.
Men var gång jag kommer in i bloggen o ser ditt döda jag,
viker sig min mage dubbelt, tårarna växer, och
ångesten knackar på. Men i bland, sitter jag och tittar,
på hur vacker du är, även som död,
"man ska dö ung och bli ett vackert lik"
men inte du lillebror, inte du,
det var inte meningen, det vet jag, jag känner det,
kanske bara för att jag känner så, men ngt inom mig
att följa den känslan, och det tänker jag göra fram tills
sanningen kommer fram, om jag så ska ta reda på den själv.
För det var inte meningen!!