Kan det bli mer rätt?

Eller iaf så rätt som det kan vara?

Livet känns konstigt, annorlunda,
lever i ett slags vakuum, i en bubbla.
Gått ner mig? Knappast! Nere? Absolut!
Deppig? Javisst. Ledsen? Frustrerad?
Förbannad? Ja, till 100%.
Men är det konstigt?
Min lillebror är död sen mindre
än tre veckor sen, jag har förlorat en stor del
av mig själv, ngt som var bundet till mig genom
blod och kärlek.
Jag kommer aldrig komma över sorgen över lillebror,
jag kommer alltid sakna den delen av mig, men jag
vet också att jag en dag kommer få det lättare i min sorg,
men den dagen kommer när den kommer, det är inget jag
kommer stressa fram, det är inget jag kan stressa fram,
men förändrad, det kommer jag alltid vara.