26 veckor

Snart ett halvår, vart tar tiden vägen?
När ska smärtan släppa?

Jag drömde om dig i dag, den var så verkligen,
den var så riktig.
Från ingenstans dök du upp, kramade mig hårt,
sa att allt bara var ett spel för gallerian pga skulder,
men att du fanns i närheten av mig hela tiden,
jag ser dig bara inte. Jag blev så glad, lycklig,
'för allt var bara bara en ond jävla dröm,
du var inte död, du bara gömde dig, och att veta det,
gjorde allt uthärdligt. Att veta att du måste hålla dig undangömd
var inget, du var ju i liv, det var det viktigaste, och kanske
en dag kunde vi träffas igen, och kramen jag fick, det var den
bästaste av bästa någonsin.
Sen vaknade jag, och det slog mig att allt bara var en dröm.
Du är fortfarande död, hur gärna jag än vill att det inte ska vara så,
så kan jag inte ändra på det, för 26 veckor sen höll jag din arm,
tätt intill mig, när du kropp försvann, och allt la av,
var jag ju där. Jag pussade på dig en sista gång, när vi lämnade
sjukhuset, var det sista gången i mitt liv som jag såg dig, för din
kropp är bara aska nu, men kanske, finns din själ kvar hos oss,
så det faktiskt är så, att även om jag inte kan se dig,
så är du alltid i min närhet?!