En jobbig helg

Flera ggr under nätterna har jag kämpat med tårarna,
flera ggr har jag tänkt.
Tittat upp på stjärnorna, undrat,
ser du oss, vet du hur ont det gör,
att varje dag försöka leva som
inget hänt, vara glad för att det förväntas så,
och bara le.
I helgen har det inte gått,
i helgen har jag isolerat mig.
Suttit i ett hörn, lyssnat på musik,
löst korsord, tills det varit dags att
bege oss ut på vägarna igen.
De har säkert tyckt jag är konstig,
men jag har inte klarat av det,
jag kan bara inte.
Hela tiden, har tankarna varit hos dig.

Nu i kväll i badkaret, släppte det,
tårarna bara sprutade, när jag låg där och lyssnade
på freedom. Det högg till i hjärta o mage
så jag knappt fick luft,
kanske det hjälpte, att släppa ut en del av sorgen,
kanske jag är gladare i kväll,
kanske inte. Men det får bli som det blir,
för jag kan inte låtsas när jag sörjer,
det spelet spelas så ofta nog ändå.

Hur det ofta känns för mig

"Medan vi sörjer över förlusten av vår vän, gläds andra över att få möta honom på den andra sidan."
Jag vill gärna tro det, jag vill att han, Stålis och alla de andra, lever loppan, vart dom nu än är (må de vila i frid och party) Kanske lite konstigt, men får inte jag ha honom här, låter jag gärna han leva loppan där.


Något jag stöter på ofta, en stark känsla som ofta ploppar upp, är att min sorg inte är värd något. "För han dog ju av en överdos, och vad är en knarkare värd?" Men jag kan ärligt säga, att min lillebror var en sån stor del av mig, han var en bit av mig, han är en bit av mig, och jag älskar honom grymt mkt, trots allt ont han gjorde. Det mesta förlät jag, men inte allt. Vilket jag ångrar i dag, fast det är en annan historia. Och ingen, absolut ingen!! Vet om han tog denna överdosen själv. En person (ev fler) vet, men kniper käft, och alla rykten som florerat sen han dog, ger mig ingen ro, för vi vet inte. Vi vet att han dog av följderna efter en överdos. Men vem som sprutade in den, lär jag aldrig få veta. Och det spelar ingen roll. För han var min lillebror, han var också en storebror, en son, en vän, en släkting, en patient. Han var alltså en levande varelse med ett hjärta så stort att hela världen kunde fått plats. De han älskade, älskade han gränslöst, och även om han var missbrukare, kriminell och pain in the as i bland, var han också kärleksfull, omtänksam, älskvärd, rolig, fjöntig och alldeles underbar. För oavsett vad han dog av, är hans död lika sårande och jobbig som alla andra dödsfall när de dör förtidigt. För det var inte meningen, det kan aldrig vara meningen att dö vid 23 års ålder.
Det många gör genom att bagatelliserar min lillebror och hans död "där han får skylla sig själv" är samma sak som att en som tar livet av sig "har valt det själv, och därför finns det inget rätt att sörja, eller den som omkommer i olycka av ngt slag "får skylla sig själv för att h*n inte var uppmärksam" eller varför inte, den som får en sjukdom och dör av den, är det då "h*n får skylla sig själv som inte levde nyttigt och tog hand om sig själv". OKUNSKAP; IDIOTI, är vad jag kallar det. Man kan aldrig bagatelliserar en död, för oavsett vad den man älskar dött av, är sorgen lika stor för oss alla. Kanske inte likadan då vi sörjer på olika sätt, men stor för vi mist ngn vi älskat. Och vad vi än dör av, är vi värda att sörjas av de som älskat oss. För en gång i tiden, har vi alla varit små och oskuldsfulla, och älskade. (förhoppningsvis)
Ingen död är mer värd än någon annan.
Därför ska allas död respekteras lika

Gårdagens besök på kyrkogården

Vi pysslade lite hemma som vanligt. Tycker ljusen blir lite roligare då,
personligare. Inte för jag vet om han ser det,men jag hoppas det


När vi närmade oss var där redan upplyst, inte bara vi som tänkt på
någon i dag. Jag hjälpte dessutom till att tända om de som gick att tända om



Men på marken stod ännu ett ljus för lillebror o brann.
Inte bara vi som tänkte på honom i går.
Det är tröstande att vi fortfarande är fler som saknar.


Som vanligt var det rofyllt hos honom, dock massor med snö, så
alla min sjuka tankar om att gräva upp hans urna
gick i betet. Som tur är.

Kallt var det också, så vi blev inte långvariga,
men nu dröjer det inte långt tills vi är tillbaka,
ses nästa vecka igen lillebror ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

9 månader

Utan dig, N I O långa månader.
Vissa dagar fattar jag det fortfarande inte,
vissa dagar gråter jag mig igenom,
vissa dagar lever jag mig igenom.
Livet är verkligen som en berg o dal bana
utan dig. Men jag tillåter mig sörja,
jag tillåter mig gråta. jag tillåter mig skratta
och framför allt, jag tillåter mig leva.
Det är inte lätt, men jag måste.
För mitt barn, för vår familj
och för dig.
Vem ska annars se till att minnet av dig lever vidare?
Var och varannan dag pratar jag o L om dig,
diskuterar om pappas mamma ger dig tårta?
Vi hoppas det, förvdet är det din systerdotter vill.
Fast hon är helt övertygad om att du har det bra, är med oss i bland,
ochinte att förglömma, leker med henne på kyrkogården.
Så finaste stora lillebror, du kan väl leka med henne i dag också
när vi kommer? Det gör henne verkligen lycklig.
Jag saknar dig så..